Sommaren 2018 vandrar jag med de andra turisterna på Karlsbron över floden Moldau upp mot Hrad˘cany, borgen i Prag, medan jag föreställer mig den mera upproriska folkhop som i maj 1618 tog samma väg och intog borgens Vladislavsal. Från ett av dess fönster kastade man ut representanter för kejsaren i Wien, som var maktcentrum i Tysk-romerska rike där Böhmen ingick; defenestration kallas förfarandet på latin.

De upproriska anknöt medvetet till vad som hade inträffat i samma stad nästan 200 år tidigare. 1419 trängde anhängare till Jan Hus, den religiöse reformatorn som år 1415 brändes på bål för kätteri, in i rådhuset på andra sidan floden och kastade från dess fönster tio högt uppsatta personer ner till en folkhop som slog ihjäl dem. Händelsen räknas som startpunkten för vad som kallas hussiterkrigen, där böhmarna tillvann sig religionspolitiska rättigheter.

Hussiterkrigen var förelöpare till de strider mellan protestanter och katoliker inom Tysk-romerska riket som slutade först med den augsburgska religionsfreden år 1555. Detta fördrag innebar att landsfurstens religionstillhörighet avgjorde om hans furstendöme skulle bli katolskt eller protestantiskt. Den som inte delade furstens religionstillhörighet hade rätt att emigrera med sin egendom.

Men under freden sjöd motsättningarna. Starka katolska krafter ville driva protestantismen så långt norrut det bara gick. Bland protestanterna såg anhängare till Martin Luther, eller de evangeliska, med skepsis eller fiendskap på anhängare till Jean Calvin, eller de reformerta. Lutheranismen hade en stark tysk identitet och predikade lydnad mot den världsliga överheten. Calvin var en flykting som från Genève vände sig till anhängare i många länder, som såg välgång i livet som tecken på att vara utvald av Gud.

1608 bildade protestantiska furstar en Protestantische Union, bland annat i hopp om att vinna stöd från protestantiska stater som England, Nederländerna, Danmark och Sverige. Året därpå, 1609, bildade katolikerna die Liga, som stod under ledning av hertig Maximilian av Bayern, som var en betydligt försiktigare och mer realistisk politiker än hans motsvarighet på den andra sidan. Katolikerna hade också en annan arbetsfördelning. Ligan koncentrerade sig uteslutande på förhållandena i Tyska riket, medan de internationella relationerna sköttes från kejsaren i Wien. Denne ingick i samma Habsburgska släkt som också satt på tronen i Spanien, som också hade maktintressen i delstater på italienska halvön och i Spanska Nederländerna, alltså nuvarande Belgien.

Offren för defenestrationen år 1618 klarade sig utan några verkligt allvarliga skavanker. De hamnade i en hög med avfall och flydde sedan till Wien och München. Båda sidor försökte utnyttja situationen: protestanterna anknöt till hussiterkrigens frihetstradition och katolikerna hävdade att Gud hade ingripit för att rädda de utkastade. Och därmed inleddes ett skeende som utmynnade i ett av världshistoriens stora krig, som snarare var en lång serie av olika krig. Redan 1627, alltså innan Sverige var direkt inblandat, skrev Gustav II Adolf alldeles riktigt till Axel Oxenstierna att alla krig i Europa hade blandats i varandra och blivit ett enda: Spanien, en rad riken på den italienska halvön, Frankrike, England, Nederländerna, Danmark – alla hade de, eller också var de själva klienter.

Detta var alltså för 400 år sedan, vilket har föranlett utgivning av ett antal böcker. Förutom att vandra i Prag har jag även ägnat sommaren 2018 åt att läsa ett par av de nyaste och mest omfattande verken om det vi nu kallar trettioåriga kriget. Det ena är skrivet av den på den förmoderna tiden specialiserade historikern Georg Schmidt, och det andra är skrivet av den mera idéhistoriskt orienterade Herfried Münkler. Genast bör sägas att ingen av de två är historieberättare som skriver medryckande och entusiasmerande – inte som till exempel Anne Applebaum, Karl Schlögel eller Timothy Snyder – men de är båda detaljtrogna och rika på perspektiv. Vem man föredrar beror på vad man är ute efter.

Georg Schmidts starka sida är hans förmåga att teckna tidens mentalitetshistoria. Han använder här läkaren, alkemisten och astrologen Paracelsus spådom från 1500-talet om det kommande långa kriget och det gyllene lejonet som skulle komma från norr, liksom överhuvudtaget raden av förskjutningar i världsbilden förknippade med renässansen, reformationen, nya idéer om frihet och fädernesland – med det Nederländerna som lyckades frigöra sig från det spanska väldet såsom levande exempel. Men också hoten från klimatet (den ”lilla istiden” som gjorde Nordeuropa extremt kallt från slutet av 1300-talet till mitten av 1800-talet), hotet från den turkiska framryckningen, och häxprocesserna, som ju förekom på många håll i Europa men ingenstans krävde så många offer, minst 25 000, som i det tyska riket.

Mest dramatik var det kring den stora komet som hösten 1618 syntes avteckna sig mot natthimlen. I en av tidens protestantiska propagandaskrifter stod: Niemalsein Comet hat gebrannt/DernichtschadeteLeuten/Stadtund Land, alltså ”aldrig har det brunnit en komet som inte skadade folk och stad och land”, och föreståndaren i den evangeliska kyrkan Sankt Salvator i Prag kallade kometen ett Guds hot.

Schmidt och Münkler följer i stort sett samma spår genom de direkta krigshandlingarna. Protestanternas upproriska gärningar utgjorde en utmärkt anledning för kejsarmakten i Wien, med rådgivare från Rom och finansiellt stöd från Madrid och med Ligans slagkraftiga väpnade styrkor, att med motreformationen som mål vrida klockan tillbaka. Ett avgörande slag stod vid Vita berget utanför Prag år 1620. Katolska trupper under ledning av veteranen Johann Tserclaes Tilly bar som symbol en bild av Jungfru Maria vars ögon hade stuckits ut av bildstormande reformerta och hade Sancta Maria som stridsrop. De besegrade de böhmiska trupperna i grunden. Friedrich som året innan krönts till kung av Böhmen flydde Prag, där snart flera upprorsledare avrättades framför rådhuset. Ferdinand II, som valts till kejsare 1619, såg ut som en segrare.

Men kriget fortsatte och spred sig, understött inte bara av Spanien, utan också av dess ärkerival Frankrike, som enligt principen fiendens fiende är min vän stödde de krafter som motsatte sig huset Habsburgs intressen, oavsett om dessa var protestantiska makter som Danmark och Sverige, som ju i sin tur var rivaler om hegemonin i Östersjöområdet. Och trots militära framgångar var kriser i antågande för katolikerna. 1628 kapade nederländska fartyg hela den spanska silverflottan i Matanzasbukten i Västindien. Kejsarmakten gjorde det ödesdigra misstaget att hårt driva det restitutionsedikt från 1629 som hotade de existerande överenskommelserna mellan katoliker och protestanter. Därmed underminerades den politiska stabiliteten och kejsarmakten gjordes alltmer avhängig den som hade den militära makten.

Både Münkler och Schmidt har öga för de ekonomiska faktorerna. Den katolska stormakten Frankrike under den starke mannen kardinal Richelieu blev den viktigaste finansiären för den protestantiska stormakten Sverige under Gustav II Adolf. Förutom de franska subsidierna var tullinkomsterna från de av svenskarna kontrollerade flodmynningarna i Östersjön grundpelarna för den svenska krigsekonomin. Ekonomi gick igen också i den svenske kungens bekanta ord till ständerna år 1630 för att vinna dem för krigsinträde, när han förutom att citera Psaltaren också lovade ekonomiska fördelar för borgerskapet: ”edre små kåter måge blifva store steenhus” och för bönderna så att de ”medh glädie och uthan suckan” betalade sin skatt.

Direkta krigsprofitörer var de som framställde vapen i orter som Essen, Nürnberg, Suhl. Den i Liège födde köpmannen Louis de Geer anlade inte bara faktorier i Norrköping utan skaffade också finansiärer för den svenska flotta som på 1640-talet besegrade Danmark. Den fortgående utarmningen av lantbruket i krigets spår ledde i en ond cirkel till att utarmade män tog risken att bli soldater i någon av de betalda arméer som drog fram över landet och som erbjöd försörjning. Tillys trupper anställde massmord i Magdeburg och svenska trupper förödde Bayern. Alla de stora härförarna i trettioåriga kriget hade ekonomiskt sinne. Ernst von Mansfeld var den typiske kondottiären, krigsföretagaren till uthyrning; von Tilly var kanske den grymmaste, vägledd av sin Jungfru Maria-dyrkan; Gustav II Adolf såg sig trots franska pengar som protestantisk hjälte; men ingen var lika stor och fascinerande som Albrecht von Wallenstein.

Han har ironiskt nog gett namn åt den vackra barockträdgård, Valdštejnská zahrada, som man kan vila ögonen på framför hans forna residens, som ligger på Prags Lillsida och numera inhyser Tjeckiens senat. Friedrich von Schiller ägnade ett trebandsverk åt denne protestantiskt uppfostrade, om italienska renässansideal övertygade och samtidigt personligt girige, potentielle militärdiktator, vägledd av horoskop ställda av samtidens främste astronom och astrolog, Johannes Kepler. Men hans framgångar stod inte skrivna i stjärnorna utan grundade sig på ett sinne för logistik och pengar. Wallenstein blev kejsarens man när han erbjöd sig att på egen bekostnad ställa upp en armé på 25 000 man, som med ständiga värvningskampanjer utvidgades till 100 000 man och mer, den största som världen dittills skådat. Trupperna förlades över ett större landområde som inte endast försörjde dem utan också avlönade dem; en form av utpressning eftersom alternativet skulle ha varit total ödeläggelse. Trots framgångarna på slagfälten var han ofta mer framgångsrik med att undvika slag och köra slut på motståndaren genom ständiga förflyttningar. Till dess att Wallensteins framgångar slutligen blev hans fall, eftersom ständerna upplevde kejsarens beroende av härföraren som ett hot och framtvingade dennes avskedande 1630. Därmed havererade hans ekonomi och Hans de Witte, bankiren i Prag som hade hållit penningströmmen flytande, dränkte sig i brunnen på sin gård. Efter katolikernas katastrofala nederlag mot protestantiska trupper under Gustav II Adolf vid Breitenfeld 1631 togs Wallenstein till nåder igen, men isolerades bland sina egna och mördades 1634.

Under den senare delen av krigen bredde band av soldater som hade blivit rövare, Marode-Brüder eller Schnapp-Hahnen, ut sig och förde krig mot envar. Mot dessa, men också mot reguljära arméer, samlades ibland bönder som inte förmådde segra i reguljära fältslag men som kunde föra gerillakrig eller utföra hämndaktioner mot enskilda soldater. Ingen levde säkert och vedergällning var lika vanlig som tortyr. Schwedentrunk kallades en tortyr- och avrättningsmetod som innebar att en blandning av gödselvatten, avföring och kokande vatten tvingades i offret innan man hoppade på vederbörandes buk.

Svenska trupper – eller av Sverige avlönade legosoldater – under Königsmarck intog sommaren 1648 borgen och Lillsidan och rövade på majestätets, drottning Kristinas, uppdrag med sig 500 målningar, bland dem verk av Leonardo, Rafael, Tizian och Dürer och naturligtvis Silverbibeln och Djävulsbibeln. Men längre än till tornet vid Karlsbrons fäste mot Prags gamla stad kom de svenska trupperna inte innan freden äntligen slöts.

Precis som kriget egentligen var flera krig, kom freden efter en serie avtal som slöts under flera år av förhandlingar i Münster och i Osnabrück i Westfalen. Förhandlingar som i mycket resulterade i att man var tillbaka i samma läge som rått innan det långa kriget bröt ut, nämligen i en jämvikt mellan katoliker och protestanter. De tre trosriktningarna – katoliker, lutheraner, reformerta – jämställdes och inga religiösa majoriteter kunde tillgripa tvångsåtgärder mot minoriteter. Till de materiella segrarna hörde Frankrike och Sverige, som fick ekonomisk kompensation och kunde fortsätta att inkassera tullar vid de flodmynningar man kontrollerade.

De mänskliga förlusterna var förskräckande. Det tyska kärnområdet – alltså nuvarande Tyskland och Österrike – hade bebotts av 15–17 miljoner människor, men vid 1650 hade invånarantalet sjunkit till 10–13 miljoner. Också i övriga Europa avstannade befolkningstillväxten. De hårdast drabbade landsdelarna – Brandenburg, Magdeburg, Hessen, Franken, Bayern, Schwaben, Elsass förlorade hälften av sin befolkning. Även om Sachsen totalt ”bara” förlorade 10–20 procent av befolkningen, så dog eller flydde upp till två tredjedelar av invånarna i de tre städerna Dresden, Leipzig och Chemnitz.

Georg Schmidt och Herfried Münkler diskuterar båda de kulturella avtrycken av denna förödelse, bortom den propaganda som de krigförande parterna spred i texter och bilder. Jacques Callot från Lorraine befann sig i viss mening i marginalen, i Nederländerna och Tyskland, men hans berömda etsningar i sviten Les Grandes Misères de la guerre, krigets stora elände, utgivna 1633, avbildar med skrämmande detaljrikedom vad som skedde i trettioåriga kriget. Hans Ulrich Franck skapade dock sina raderingar, senare samlade under titeln Kriegsserie, i Augsburg och mitt i skeendet, vilket också förklarar att de mera fokuserar på enskilda händelser.

De stora prosaskildringarna av kriget kom ett par decennier senare, nämligen Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausens DerabenteurelicheSimplicissimus, där huvudpersonen efter att svenska soldater har överfallit hans föräldrars gård själv blir soldat och är med om överfall på både bönder och resenärer, och samme författares LebensbeschreibungderErzbetrügerinundLandstörzerin Mutter Courage, om den lilla människans försök att berika sig på krigets elände, och således förlagan till Bertolt Brechts drama.

De diktare från denna tid som har förblivit lästa har tvärtom mera att göra med längtan till idyllen bortom helvetet. Friedrich von Logau gestaltade visserligen avståndstagande från främlingarna, i detta fall svenskarna, men än mera tillförsikt och glömska. Några få år efter kriget gestaltade Paul Gerhardt samma längtan bort, ut i naturen och en förnöjsamhet med orden Gehaus, meinHerz, undsuche Freud/In dieserliebenSommerzeit/An deinesGottesGaben, den som vi har sjungit på otaliga skolavslutningar: ”I denna ljuva sommartid/gå ut min själ och gläd dig vid/den gode gudens gåvor.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Herfried Münklers starka sidor kommer fram i diskussionen av krigets långsiktigare konsekvenser (han finns tidigare på svenska med översiktsverken De nya krigen, översatt 2004, och Imperier. Världsherraväldets logik. Från romarriket till Förenta staterna, översatt 2006). Det rör sig om konsekvenser som till stora delar formade tyskarnas världsbild under några sekler. Trettioåriga kriget hade, enligt en av många omfattad förklaringsmodell, försenat Tysklands tillblivelse med ett par hundra år och därför måste detta Tyskland under loppet av årtionden inhämta vad som hade tagit andra nationer flera århundraden att uppnå. ”De tre krig för rikets enande som Preussen förde mellan 1864 och 1870 kunde således ses som en revision av förhållanden som går tillbaka till trettioåriga kriget, och det våld som drabbat tyskarna blev ett rättfärdigande för det våld som tyskarna numera tillfogade andra. Den som uppfattar sig själv som offer har ofta inga problem med att göra andra till offer.”

Detta trauma i nationens kollektiva minne rättfärdigade Tysklands aggressiva handlande och jämnade vägen för 1900-talets preventivkrig, vilket ledde till det ena världskriget efter det andra; kanske kan man tala om ännu ett slags ”trettioårigt krig” som pågick mellan 1914 och 1945, och säkert vet vi att det ledde till en ny och än värre förödelse.

Sedan dess har det mestadels varit fred i Europa. Men Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet påminner om ett begrepp som filosofen Ernst Bloch lanserade redan under 1930-talet, då med sikte på primitiva idéers återkomst i nazismens ideologi, nämligen Gleichzeitigkeit des Ungleichzeitigkeiten, alltså samtidigheten hos det som tillhör olika tider (det låter elegantare på originalspråket).

En västvärld som har betraktat sekulariseringsprocessen som en utveckling utan återvändo har på senare år bevittnat hur religion och politik återigen har ingått förbindelser som främjat våldet, starkast inom dagens arabiska värld. Är den världsordning som westfaliska freden representerar, där stat står mot stat men inte religion mot religion, inte längre giltig? Är det istället trettioåriga krigets verklighet som gäller återigen, med dess olika gränsöverskridande makter och intressen, både politiska och religiösa, och vilkas inflytande förhindrar fredsslut och istället drar ut på krigen? Det är ett skrämmande perspektiv med tanke på att trettioåriga kriget är ett åskådningsexempel på vart det leder när olika parter anser sig ha Guds vilja på sin sida och därför har ”rätt” att begå vilka handlingar som helst mot andra parter?

”Den religiös-konfessionella motsättningen förorsakar”, skriver Münkler, ”att konflikter som skulle gå att lösa politiskt får ett drag av oförsonlighet, som inte erkänner några strävanden till jämvikt eller medling. Religiös-konfessionella frontbildningar leder till att ett förhållande till motståndaren som reglerats av folkrätten förvandlas till ovillkorlig fiendskap, där alla slags våldsamheter och grymheter är tillåtna.”

Låt oss återvända till fönstret i rådssalen på borgen i Prag, varifrån man har en vacker utsikt ner över Moldau och träden och byggnaderna på Lillsidan. Man kan blicka åter på vad som hände för 400 år sedan och blicka framåt och fråga sig om det kan hända igen. Är religionerna egentligen problemet? Tyska riket hade ju ingått en kompromiss redan i Augsburg 1555 och efter trettio års krig vidareutvecklade man denna kompromiss i Westfalen 1648. Var det inte istället det faktum att utländska intressenter, som Spanien, Frankrike, Sverige, Nederländerna, utnyttjade det tyska riket i sina egna maktpolitiska intressen som var problemet?

Ungefär som utländska makter som Ryssland, Iran, Saudiarabien, USA, Pakistan, i olika konstellationer har utnyttjat länder som Afghanistan, Irak, och senast Syrien för krig som har med uppgångar och nedgångar varat i längre än 30 år? Och utnyttjat olika former av islamism, från talibanerna till IS, för sina politiska syften? Säkert är att en fred med westfaliska förtecken, i den religiösa kompromissens tecken, finns, ännu inte är synlig.