I sången ”I natt jag drömde”, med svensk text av Cornelis Vreeswijk, finns strofen ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär”. Kanske inte en sanndröm, men ändå ganska nära en framtida verklighet. Inte beroende på att mänskligheten insett det vansinniga i att föra krig, utan för att det kommer att råda brist på soldater.

När man ser bilder från kriget i Ukraina slås man av hur få soldater det vanligen är på varje bild, och hur mycket äldre de ofta verkar vara, jämfört med liknande bilder från första eller andra världskriget. Det är ingen tillfällighet, det är ont om soldater, och färre kommer de att bli.

”Samtidigt som vi redan ser delar av framtidens krig i Ukraina ser vi också bilder där det är uppenbart att människan inte försvunnit från slagfältet.”

Befolkningsutvecklingen i de flesta länder är negativ. Det gäller inte bara rika länder i väst utan är ett globalt fenomen. Europa, Nordamerika, Kina, Sydamerika och Sydöstasien: överallt underskrider födelsetalen de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningarna inte ska minska. Singapore och Sydkorea ligger idag på nivåer kring 1 barn per kvinna, Italien 1,4. I de flesta länder debatteras hur man med en krympande befolkning ska kunna upprätthålla olika samhällsfunktioner. AI och robotar anges ibland som en del av lösningen.

Vem ska då utkämpa framtida krig och med vilka medel?

Hur demografi påverkar möjligheterna att föra krig är ingen ny fråga. Kring sekelskiftet 1900 var den franska politiska och militära ledningen allvarligt oroad över Frankrikes långsamma befolkningstillväxt jämfört med Tysklands. Mellan 1871 och 1911 ökade Frankrikes befolkning från cirka 36 miljoner till drygt 39 miljoner, medan Tysklands invånarantal steg från 41 miljoner till nästan 65 miljoner. Det är inte svårt att förstå de franska bekymren i en tid när mängden soldater var en nyckelfaktor i striden. För att i viss mån kompensera för den relativa bristen på soldater förlängdes värnplikten i Frankrike 1913 från två till tre år.

Problemet idag är inte knutet till något enskilt land, i stort sett alla länder står inför samma utmaning: en generell brist på soldater i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Länders ytor kommer inte att minska, de gränser som ska försvaras kommer inte att vara kortare. Viktiga objekt vilka måste skyddas kommer heller inte att bli färre. Vem ska göra det?

Förutom att den totala tillgången på människor minskar så kommer antagligen även den procentuella andelen av en befolkning som kan ges militära uppgifter också att bli mindre.

Den framtida bristen på arbetskraft kommer sannolikt att leda till en lägre redundans i såväl företag som andra samhällsfunktioner. Det i kombination med en ökad specialisering i många yrken gör att den gamla tumregeln att cirka 10 procent av en befolkning kan tas ut till krigstjänst antagligen inte längre kan gälla. Dess­utom, om framtidens familjer i huvudsak är ettbarnsfamiljer, hur stor kommer viljan att vara att skicka ut det enda barnet i krig, hur behjärtansvärt ändamålet än kan vara?

Konsekvenserna av den demografiska utvecklingen för framtidens krigföring måste börja bemästras redan nu. Risken är annars stor för suboptimeringar där dyra vapensystem som anskaffas och tänkta kvalificerade funktioner inte kan bemannas. Huvuddelen av de vapensystem vilka kommer att införas de närmaste åren kommer att vara i bruk även om trettio år, när de redan nu tydliga demografiska förändringarna har slagit igenom fullt ut. De Leopard-stridsvagnar vi använder idag köptes i början av 1990-talet. Flottans ubåtar av Gotlandklass togs i bruk 1996 och lär vara i tjänst åtskilliga år till, liksom stridsvagnarna. Materiel som anskaffas idag kommer att användas minst lika länge.

Kan vi då dra några slutsatser redan nu? Att tro att man i framtiden kan rekrytera och behålla soldater utan att betala konkurrenskraftiga löner är en chimär. Värnplikt kommer antagligen att fortsatt vara en nödvändig bemanningsprincip, speciellt i länder med få innevånare. Antalet presumtiva yrkessoldater blir helt enkelt för litet. Det kommer heller inte att vara möjligt att skicka ut soldater i strid utan att ge dem bästa tänkbara förutsättningar att verka och överleva. God utrustning, utbildning och sjukvårdstjänst blir än viktigare. Förlusttoleransen kommer att vara låg, avsevärt lägre än vad vi räknade med under kalla kriget. Likaså blir det nödvändigt att acceptera en större åldersspridning hos soldaterna och att många kanske är kvinnor i fertil ålder. Kanske inte oproblematiskt i en tid när befolkningar minskar på grund av låga födelsetal. Framtida krigskyrkogårdar kommer inte, som tidigare, att till 90 procent bestå av gravar med stupade unga män i tjugoårsåldern.

Även med färre soldater talar inte mycket för att fortsättningen på Cornelis Vreeswijks dröm besannas ”jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut”. Frågan är snarare, var krävs det oundgängligen människor på framtidens slagfält?

Kriget kommer i allt större utsträckning att ”robotiseras” där granater och robotar själva söker sina mål. Sensorer, inte mänskliga ögon, hittar vad som ska bekämpas. Vapensystem kan ges förmågan att själva avgöra om, hur och när ett mål ska bekämpas – om vi så önskar. Plattformar som flygplan, fartyg och stridsvagnar blir till stor de obemannade. Kriget kommer lika mycket att utkämpas med informationsteknologi och inom det elektroniska spektrumet som med konventionella vapen. För att hantera denna extremt komplexa stridsmiljö krävs personer med kompetenser som också är mycket eftersökta i det civila samhället. För militära organisationer är det därmed inte bara en fråga om att rekrytera personal överhuvudtaget, en lika stor utmaning kommer det att vara att hitta och locka rätt människor. Bristen på piloter och tekniker i det svenska flygvapnet och svårigheten att rekrytera besättningar till Royal Navys atomubåtar är inga tillfälliga fenomen.

Vilka länder har bättre förutsättningar än andra att hantera utvecklingen? Eller om frågan ställs på ett annat sätt: Kommer västvärldens försprång inom vapenteknologi att bestå? Kanske, kanske inte. Polen, Finland och Estland har valt sydkoreanska artillerisystem framför västerländska, inte bara därför att de är billigare. Hur kommer dagens ledande försvarsföretag att stå sig i konkurrensen med Samsung eller Huawei när det gäller morgondagens it-baserade vapenteknologi, där gränsen mellan civil och militär informationsteknologi dessutom till stor del håller på att suddas ut? Kan detta, i kombination med bristen på soldater, i vid bemärkelse, leda till att civila företag och deras medarbetare också får en direkt stridande roll?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Samtidigt som vi redan ser delar av framtidens krig i Ukraina ser vi också bilder där det är uppenbart att människan inte försvunnit från slagfältet. Kan informationsteknologi i olika tillämpningar ersätta människan som en oundgänglig del av striden? Visserligen är datorer redan idag duktigare än människan på att spela det kinesiska strategi- och taktikspelet Go. Ett spel mer komplicerat än schack. Men gäller det även strategier och taktik i krig?

Det som antagligen främst skiljer krig från de flesta andra verksamheter är att det oväntade är regel. Fordon med viktiga förnödenheter kör vilse eller blir bekämpade, människor grips av panik, alla strävar efter att överraska motståndaren, och lyckas ofta. Plus ett oändligt antal andra faktorer som inte heller kan förutses genom logiska resonemang eller genom att analysera data från tidigare händelser.

Kommer vapensystem styrda av informationsteknologi att vara duktigare än människor att hantera det oförutsebara? Det som militärfilosofen Carl von Clausewitz kallade slagfältets friktioner. Eller kommer människan fortfarande att ha ett försteg när det gäller att skapa det för en motpart oväntade, eller ha en bättre förmåga att hantera det oförutsebara, och därmed inte kunna avvaras?

Slutligen, vad händer om de tekniska system som ska kompensera för bristen på soldater blir så effektiva att risken för långdragna utnötningskrig ökar? Blir då angrepp på civila mål och människors föreställningsvärld sättet att försöka bryta motståndarens vilja att kämpa vidare?