Under sensommaren och hösten passerar hundraårsdagarna för avgörandet i polsk-bolsjevikiskryska kriget 1919–1920. Detta ett av Europas minst kända krig har påverkat regionen ända in i våra dagar. Lord D’Abernon, brittisk diplomat och politiker, som var i Polen de skälvande sommardagarna 1920 beskrev slaget om Warszawa i augusti 1920 som världshistoriens artonde viktigaste slag. I den traditionella tolkningen som följt på D’Abernons beskrivning stoppas de bolsjevikiska trupperna i elfte timmen, och den europeiska civilisationen blir räddad undan världsrevolutionens flammor. Från ett längre tidsperspektiv blev följderna fler än så.

”I dagens polska strategiska kultur ingår polsk-bolsjevikiska kriget som en av de historiska händelser då krigsmakten hade ingripit och räddat landet från inkräktare.”

Den 16 augusti 1920 inledde den polska armén en offensiv som resulterade i att bolsjevikisk-ryska styrkor drevs uppåt 300 kilometer österut från Warszawa. En månad senare följdes segern upp med ytterligare ett ryskt frontsammanbrott vid floden Niemen i dagens Litauen och Belarus som avgjorde kriget till polsk fördel. Kriget inleddes lågintensivt medan tyska styrkor drog sig tillbaka österifrån förvåren 1919 i enlighet med vapenstilleståndet från november 1918. Själva förloppet av kriget var karaktäristiskt för krigföringen på östfronten under första världskriget. Styrkor uttänjda över stora områden gjorde att ena sidans genombrott av fronten kunde lätt åstadkomma ett sammanbrott och hastig reträtt. Så skedde när den österrikiska armén drog sig tillbaka undan den ryska i Östgalizien 1914, i april 1915 när det var ryssarnas tur att skyndsamt retirera, och 1916 när general Brusilovs offensiv fick den österrikisk-tyska fronten att rasa samman.

Medan den polska västgränsen formades av förhandlingarna i Versailles, folkomröstningar, men även väpnade företag där polackerna till exempel införlivade Pozna´n och regionen Wielkopolska vintern 1918 i den nya staten, var den östra gränsdragningen länge oklar. Vita ryska styrkor stred fortfarande mot de röda bolsjevikiska i det ryska inbördeskriget. Därför kunde inte Storbritannien och Frankrike diskutera överlämnandet av ryskt (en lojal allierads) territorium. Polens ledare och starke man Józef Piłsudski bromsade den polska krigföringen 1919 så att inbördeskriget kunde vändas till de rödas fördel.

Ekvationen var enkel. Den bolsjevikiska regimen åtnjöt inte internationellt erkännande, vilket kunde göra överläggningar med västmakterna om den polska östgränsen betydligt lättare än i en situation där de vita segrat. Både röda och vita ryska ledare skulle enligt Piłsudski vilja komma åt det nya Polen, så det verkade även fördelaktigt att se till att åtminstone den ena sidan slogs ut. Den polska östgränsen, utarbetad av de allierade, låg längs med floden Bug i öster och motsvarade i grova drag dagens gräns.

Bortsett från att ha stoppat världsrevolutionen att nå västerut har polsk-bolsjevikiska kriget gett upphov till en mängd mer eller mindre bestående processer. Till de senare hörde att de baltiska staterna och förmodligen även Finland fick ett andrum. Deras självständighet tolererades i det stora hela av Sovjetunionen, åtminstone tills ett tillfälle att ompröva den nya ordningen uppenbarade sig. Nu dröjde det tjugo år före den sovjetiska aggressionen mot dessa länder 1939–1940, som under denna tid hann etablera en tradition och praxis av självständighet.

I krigets slutskede passade polska förband, som hävdade att de agerade på eget bevåg, på att inta Vilnius med omkringliggande region. För polackerna var Vilnius polskt eftersom befolkningsmajoriteten var polsk. Litauerna hävdade sin rätt på grundval av historien; Vilnius var det medeltida riket och storfurstendömet Litauens huvudstad. De förmenta upprorsmännen skapade en statsbildning de döpte till ”Mellanlitauen”. Dess representanter ansökte om ett upptagande i Polen, vilket ivrigt accepterades. Saken var uppgjord på förhand eftersom de polska trupperna agerade i samförstånd med Polens statsledning. Skenmanövern gjorde att Polen och Litauen befann sig i krigstillstånd med varandra fram till 1938. Litauiska farhågor om Vilnius framtid kom också upp till ytan när de bägge skulle återetablera relationer som självständiga stater i början av 1990-talet.

Den polska östgränsen innebar att en stor grupp ukrainare och belarusier hamnade i den nya staten. Dessa två minoriteter skulle helst assimileras. Ukrainarna var den enskilt största gruppen av Polens minoritetsgrupper, som alla sammantaget uppgick till en tredjedel av befolkningen. Judarna var också många. Deras första erfarenheter av det nya Polen var negativa. Den 21–23 november 1918 tog polska trupper och civila ”hämnd” på judar i staden Lwów på grund av deras påstådda stöd till västukrainska trupper i kampen om Lwów. Pogromen innebar 72 döda och över 400 skadade, skadegörelse och plundring oräknat. I slutet av augusti 1920 internerades över tre tusen judiska värnpliktiga, frivilliga och officerare på order av Polens försvarsminister. De ansågs inte fullt tillförlitliga på grund av påstådda sympatier till det bolsjevikiska Ryssland. Först efter tre veckor släpptes de.

För polsk del innebar segern i kriget att den kollektiva bilden av landet som kristendomens utpost mot det österländska barbariet bekräftades. Hade inte Polen sedan senmedeltiden stått emot turkar, tatarer, och ryssar i deras historiska moskovitiska och samtida bolsjevikiska tappning? För Polens ledare Józef Piłsudski blev dock segern i kriget en besvikelse. Han drömde om en form av moderniserat polsk-litauiskt samvälde, en federation som skulle omfatta flera folk under polsk överhöghet, sträcka sig från Östersjön till Svarta havet och effektivt blockera Ryssland i dess nya tappning från det polska hjärtlandet. Visionen bortsåg dock från den moderna nationalismens utbredning i området sedan samväldet upplöstes i slutet av 1700-talet. En egen nationalstat var idealet snarare än en konglomeratstat.

Den politiska verkligheten i Polen 1920 skapade ytterligare hinder: val hade endast kunnat hållas främst i de icke-krigsdrabbade delarna, där Piłsudskis politiske vedersakare Roman Dmowski och hans Nationaldemokrater dominerade. Dessa ville inte ha en federation, eller ens mer territorium österöver än att den icke-polska slaviska befolkningen kunde assimileras. Deras företrädare under fredsförhandlingarna överraskade den bolsjevikiska delegationen genom att kräva en gränsdragning betydligt längre västerut än de senare var villiga att medge.

De ukrainska och belarusiska minoriteterna skulle inte få alltför stort politiskt inflytande i de allmänna valen, och förutsättningarna för deras assimilation förbättrades ju mindre deras antal var, hette det i den nationaldemokratiska visionen. Förverkligandet av Nationaldemokraternas nationalstat kom, paradoxalt nog, först när Josef Stalin införlivade mellankrigstidens östra Polen i Sovjetunionen mot att Polen kompenserades med forna tyska territorier i väster. Efter Förintelsen var inte judarna fler än ett par hundra tusen (från tre miljoner 1939). Samtidigt deporterades miljontals ukrainare och belarusier från Polen till Sovjetunionen, medan polackerna österifrån deporterades till det nya polska statsterritoriet.

Under mellankrigstiden befästes den nära relationen mellan den polska befolkningen och krigsmakten. Polen bågnade under hotbilden österifrån, efter Hitlers makttillträde även västerifrån. Det militariserades efter Józef Piłsudskis statskupp i maj 1926. Att leveranser av försvarsmateriel till Polen stoppades, förhalades eller saboterades under den mest kritiska tiden 1919–1920 innebar att stora investeringar i inhemsk tillverkning gjordes. Fortfarande är väsentliga delar av den polska försvarsindustrin arvtagare till statliga företag grundade under mellankrigstiden.

I dagens polska strategiska kultur ingår polsk-bolsjevikiska kriget som en av de historiska händelser då krigsmakten hade ingripit och räddat landet från inkräktare. Att Polen är bland de främsta i Nato i fråga om militära utgifter som andel av BNP är ingen tillfällighet, utan speglar en erfarenhet där den egna viljan och förmågan ofta har avgjort. Likaså är strävan att hålla Ryssland och Tyskland från varje form av närmande ett uttryck för den polska historiska erfarenheten.

För sovjetiskt vidkommande var kriget ett kvitto på att världskapitalismen, med Polen som dess främsta utpost, var ute efter att förgöra det. Allt stöd som Polen erhöll under kriget, oavsett om det gällde inköp av försvarsmateriel från Frankrike eller humanitära mat- och medicinsändningar från USA, sågs som en del av en sammansvärjning där världsrevolutionen stoppades med hela västvärldens samlade resurser. Det polsk-bolsjevikiska kriget uppfattades som en av flera sista utländska interventioner till motrevolutionens fördel.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En hotbild tog form i den sovjetiska ledarkretsen där kommunismen, representerad av Sovjetunionen, och kapitalismen, representerad av Europas stater och USA, förr eller senare skulle drabba samman i en avgörande kamp. Ur denna ragnarök skulle världskommunismen uppenbara sig segrande. Utan erfarenheterna från 1918–1920, inbördeskriget inräknat, inga femårsplaner, kollektivisering, och inre disciplinering i form av Stora terrorn. Samtidigt passade polsk-bolsjevikiska kriget väl in i den sekellånga – och fortfarande aktuella – ryska bilden av instängdhet, av att västmakterna direkt eller genom ombud ständigt söker att förse Ryssland med ett strypkoppel – må det vara de baltiska staterna, Polen, Nato, på sistone även NGO:er inom de egna gränserna – för att kontrollera det vid behov och beröva det dess ”rättmätiga” utlopp västerut.

”Nu dröjde det tjugo år före den sovjetiska aggressionen mot dessa länder 1939–1940, som under denna tid hann etablera en tradition och praxis av självständighet.”

Världsrevolutionen hade sannolikt avstannat även vid en bolsjevikisk seger och den polska statens sammanbrott. Sommaren 1920 hade de revolutionära stämningarna i Tyskland ebbat ut, och det gick inte att förutsättningslöst räkna med att massorna skulle sluta upp bakom de revolutionära arméerna. Det av Frankrike och Storbritannien framförhandlade resultatet av ett polskt nederlag hade sannolikt blivit någon form av Rest-Polen med en östgräns snarlik dagens.

Flera miljoner ukrainare, belarusier, polacker och andra folk hade hamnat i det kommande Sovjetunionen med allt vad det innebar av förtryck och terror. Polen var inget paradis för minoriteter, men det blev aldrig en totalitär diktatur utan all respekt för människoliv som 1930-talets Sovjetunionen.

Notabelt var att en negativ intressegemenskap uppkom mellan bolsjevikernas Ryssland och Tyskland: undergrävandet av Versaillesfreden. De bägge geopolitiska pariorna samarbetade fram tills de ideologiska skillnaderna blev olidliga 1933, och sedan åter från sensommaren 1939 till sommaren 1941 – med ödesdigra följder.