Av denna anledning har jag personligen avhållit mig från dylika verk, eftersom de riskerar att störa mer än vad de faktiskt ger. Förhastade slutsatser om kriget råder det redan inflation i. Dock bestämde jag mig för att göra ett undantag för Owen Matthews Overreach, och det skall erkännas, av en till synes mycket obskyr anledning.

Det som fick mig att frångå mina principer, är det att Matthews inleder sin bok med ett citat av Zachar Prilepin, en av det moderna Rysslands anti-hjältar. På senare år har denne Prilepin fungerat som ideologisk konsult – än i centrum, än i periferin – till Rysslands politiska ledning. Under åren har han gått i intellektuell armkrok med personer som den konservative postmodernisten Vladislav Surkov, och nationalbolsjeviken Eduard Limonov. Prilepin är i det närmaste okänd i Sverige. Hans CV i urval spänner från att ha tjänstgjort i (”specialpolisgruppen”) OMON, till att ha deltagit i första Tjetjenienkriget, för att senare fortsätta som journalist för Novaja Gazeta i Nizjnij Novogorod, och senare bästsäljande författare – för att sedan återvända till kriget. Först i Donbass och nu, enligt uppgift, vid fronten i Ukraina.

Han är med andra ord en oerhört problematisk person. Matthews valde förmodligen inte att inleda sin bok med Prilepin för att de är bekanta sedan många år; Prilepin representerar nämligen den kolsvarta undersidan av rysk ideologisk utveckling som under senare år aktivt har ignorerats eller avfärdats av många utomstående bedömare, just eftersom han inte har tillhört ”rätt” politisk sida. Men utan vare sig intresse eller förståelse för dessa mörka influenser, och hur de har påverkat utvecklingen, blir Rysslands säkerhetspolitiska agerande under senare år också obegripligt.

Citatet i inledningen –”Everyone must understand: mobilisation is ahead and a global war for survival, for the destruction of all our enemies. War is our national ideology. And our only task, our leaders’ only task, is to explain to and convince all the Russian people that this is our heroic future” – kommer från en tv-intervju från 2014, och framstår idag som rysligt profetiskt – men avfärdades när det begav sig som just dårskap.

Inledningen med Prilepin sätter tonen för hur Matthews behandlar ämnet i stora delar av sin bok – han samtalar envist med dessa ”dårar”, och försöker få dem att själva förklara sina övertygelser inför honom. Matthews skönmålar inte vare sig ämnet, huvudpersonerna (vissa personer är klart lättare att skönmåla än andra), eller sig själv, och detta är bokens styrka. I och med detta skoningslösa grepp belyser också Matthews den ryska logiken på ett sätt som varken gör den till en upprepning, intetsägande, felaktigt, eller som så ofta annars, urtråkig.

”Matthews samtalar envist med dessa ’dårar’ och försöker få dem att själva förklara sina övertygelser inför honom.”

För den världsförklaring som den ryska politiska ledningen nogsamt har pusslat samman med hjälp av udda bitar under den senaste 20 åren är sammanhängande – om än fullständigt vansinnig – och detta visar Matthews mycket pedagogiskt, även för en läsare som eventuellt inte är bekant med ämnet i detalj sedan tidigare.

Men det är inte bara ämnet som författaren behandlar väl, han skildrar också utvecklingen av själva sinnesstämningen över tid. Det är som om någon långsamt har skruvat upp ljudvolymen, tills det nu dånar så att trumhinnorna skallrar. Även fast grundtonerna alltid har funnits där, och den politiska inriktningen sedan länge varit kodifierad i officiella strategiska dokument, har emfasen inte alltid legat på samma ställe som nu. Den osunda fixeringen vid Ukraina, den ryska exceptionalismen, imperieidéerna, fixeringen vid Kremls tolkning av hi­storisk sanning och regimens överlevnad, har gradvis växt fram som huvudteman och förstärkts av personer som antingen råkat befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle, eller som har strävat efter att själva hamna där.

Upphugget av den digitala ålderns själva kommunikationsform tar omvärlden del av krigets utveckling en bild, en text, ett meme eller en Tiktok-reel i taget. På så sätt blir det psykologiskt mer hanterbart, men det sker ofta på bekostnad av helheten. Vi är många som under året som gått suttit fjättrade vid den minut­operativa världen, om inte annat av nöden. Här fyller Matthews bok en viktig funktion, i och med att han sammanfattar en synnerligen komplex organisk utveckling, främst av den ryska politiska ledningens drivkrafter och hur de har utvecklats över tiden – men också hur den samspelar med den parallella ukrains­ka utvecklingen. Ukrainas imponerande motståndskraft ter sig närmast mirakulös mot bakgrund av hur genom­infiltrerat landets företag och statliga strukturer faktiskt var av de ryska säkerhetstjänsterna och deras många och långa tentakler – utrensningarna pågår fortfarande, mitt under brinnande krig. Viljan till frihet och verklig självständighet har visat sig vara avsevärt större. Även om denna interaktion är verkligt intressant, hade boken dock tjänat på om det ukrainska perspektivet hade utvecklats en aning av författaren. Såväl huvuddrag som detaljer finns där, men man anar att det finns mer att upptäcka under ytan.

En annan fråga som jag ställer mig under läsningen är hur Matthews egentligen har kunnat få möjlighet att komma sina ryska källor så nära. Förutom ett gediget och outtröttligt journalistiskt arbete som har pågått under årtionden, är en trolig förklaring också Matthews egen bakgrund. Det slår mig, att författaren förmodligen betraktas som en medlem av ”klubben” i någon bemärkelse, som en av dem som genom histo­riens gång fått sin beskärda del av uppgång, fall och lidande – det sistnämnda ett känt ryskt adelsmärke, och en myt som man i Ryssland älskar att slå mynt av.

Matthews har spenderat årtionden i Ryssland – han har haft sin familj och sitt liv där, och det är uppenbarligen den domän han också bäst behärskar att förklara för omvärlden. Hans egen personliga koppling och släkthistoria, vars mörker och skenhelighet han heller inte döljer, illustrerar väl en utveckling som spänner över både statsbildningar och århundraden. Medlemmar ur Matthews egen adliga släkt var instrument i Katarina den storas expansionistiska politik in i Ukraina på 1700-talet, under det turbulenta 1800-talet upprätthöll de den där, och när revolutionen kom så bytte de sida (som förvånansvärt många andra) och slöt upp bakom kommunisterna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den hastigt påkomna rödheten tog sig ofta absurda lojalistiska uttryck – Matthews ena moster döptes exempelvis till Lenina i förnamn. Bakslaget kom dock med Stalins utrensningar, då medlemmar av släkten än sköts, än deporterades och fängslades som folkfiender. Alla dessa är i sig exempel på komponenter som Vladimir Putin aktivt använder i urval, i sitt korståg mot ”Västerlandets hi­storieförfalskning”, som han menar.

Bokens avslutande delar haltar olyckligtvis en aning. Den ekonomiska analysen är inte särskilt nyanserad – effekterna av västvärldens sanktionspolitik mot Ryssland har vi ännu inte sett slutet av, och det är kanske oklokt att dra så långtgående slutsatser som Matthews gör av ett så relativt litet material som han ändå använder sig av. Likaså är analysen av Natos ”end­game” alltför kort, och vissa påståenden kan bli svårbegripliga och lätta att feltolka utan en bredare kontext. Men detta kanske är för mycket att begära, givet bokens huvudinriktning.

I de sista kapitlen får man emellertid intrycket att Matthews har samtalat med alla. Men han samtalar också samtidigt med sina egna samlade erfarenheter av ett liv med, och i, både Ryssland och Ukraina. När det gäller skildringen av människorna är bredden god. Högt uppsatta politiker, journalister och tjänstemän samsas med frisörer, konstnärer och barnskötare. En mycket fascinerande del av boken, som kanske kommer att få en och annan att sätta kaffet i halsen, är ”Författarens tack”. Jag studsar på namnen. Putins presstalesman Dmitrij Peskov tackas för de intressanta samtalen. Den ultranationalistiske och konspirationsteoretiskt lagde regissören Nikita Michalkov tackas för sin gästfrihet – och så fortsätter listan. Men om någon vid det här laget börjar känna tveksamheter, så gör Matthews det mycket tydligt under läsningens gång var han står i frågan.

En av de viktigaste slutsatser som går att dra från denna omfattande exposé är att det är nödvändigt att ta de mörka krafterna och idéerna på allvar – och att de ofta ger svar på tal om du verkligen försöker att interagera med dem. Det är ofta obehagligt och krävande, men en nog så viktig uppgift, i synnerhet i tider som dessa. Frågan är väl om vi verkligen blir mycket klokare om vi avhåller oss från att göra detta av rent moraliska skäl. En sak som däremot står klar är att den som mot förmodan letar efter enkla svar om högst komplexa länder som Ukraina och Ryssland i Owen Matthews Overreach, säkerligen kommer att bli både besviken och upprörd.