Mardrömmar?” frågar jag.

Veteranen nickar.

”Nästan varje natt. Jag ser hans blodiga kropp, och våra killar som försöker få liv i honom. Jag kan inte få bilden ur mitt huvud...”

Han sänker blicken mot golvet, och snyftar diskret. Jag tittar mig omkring efter en näsduk, men inser att jag glömt att fylla på förrådet.

”Det måste ha varit mycket svårt för dig...” säger jag. ”Att komma hit, och tala öppet om de här sakerna...”

Veteranen mumlar något till svars, utan att titta upp. Själv sneglar jag mot klockan, och inser att vi gått tio minuter över tiden.

”Hur som helst så hoppas jag att Zoloft kommer att lindra dina symtom. Och jag tycker definitivt att du ska ge våra terapigrupper en chans. Att ta del av andras upplevelser kan va...