Krig och stora slag fixeras ofta i vårt kollektiva minne av suggestiv propaganda, av foton och av förföriska metaforer och analogier. Den mest celebra spanska bataljmålningen är kapitulationen vid Breda, av Velazquez. Men ingen sådan händelse, där holländska adelsmän överlämnar stadens nycklar till sina spanska övermän, verkar ha ägt rum. Och värre ändå: Breda erövrades aldrig i något slag – fast generationer spanska skolbarn har fått plugga in dess datum.

Så har det varit, och så har det fortsatt: Vi har alla hört hur de rivaliserande nyhetskoncernerna Pulitzer och Hearst bjöd över varandra med fantasifulla, ibland fabricerade rapporter från krisens Kuba 1898; hur de piskade upp opinionen och gjorde det alltmer omöjligt för president McKinley att se kallt på saken.

Och nu, i ett års tid, har vi bjudits på ett formligt skred av böcker och artiklar som bekräftar och konsoliderar favoritklichéerna om första världskrigets utbrott: Europa 1914 var en krutdurk som bara väntade på att detonera; dess ledare, sömngångaraktigt, snubblade blint mot avgrunden. Bägge bilderna är alldeles vilseledande, och tillkom efteråt, då förloppets kronologi och detaljer sjunkit ur minnet. Ingen av stormakterna mobiliserade eller utfärdade några hotelser veckorna efter Sarajevo. Tvärtom, de agerade med anmärkningsvärd sans. När utbrottet kom – en månad efter Sarajevo – var alla stormakterna, inklusive Tyskland, lika bestörta och lika överraskade.

En lika hårdfjällad förstavärldskrigsmyt är den som förklarar USA:s inträde i kriget som en reaktion på sänkningen av Atlantångaren Lusitania. Nyligen, då 100-årsminnet av tragedin hugfästes, stod denna storpolitiska aspekt i centrum för utläggningarna – trots att två hela år förflöt mellan händelserna!

Men ibland sitter den semantiska tvångströjan på från första början. Jag vet en smula om hur det känns. Från det libanesiska inbördeskrigets första dag, i april 1975, envisades europeiska medier, och i synnerhet svenska medier, om att det rörde sig om strider mellan ”kristna högerstyrkor” och ”muslimska vänsterstyrkor”. Det fanns ingen täckning alls i Libanon för en sådan terminologi (förklaringen måste sökas i dåtida svenskt åsiktsklimat), men hur du än stretade emot dessa felaktiga etiketter, så dök de ändå upp under redigeringen, i rubriker och bildtexter.

Skildringarna från spanska inbördeskriget, från sommaren 1936 till våren 1939, var från första början inpyrd med förenklande formler. Intill denna dag har det hävdats, om och om igen, att kriget i grund och botten var en uppgörelse mellan kommunism och fascism. En annan olycklig men behändig sammanfattning, som förstås tillkom post festum, var att det spanska kriget var en generalrepetition inför andra världskriget.

Fram till den 18 juli 1936 hade Spanien figurerat sporadiskt på västliga nyhetssidor. Det fanns få eller inga experter i ämnet. När kuppen mot republiken urartade till ett inbördeskrig var Europa redan på semester. De första rapporterna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är alldeles fantastiskt förvirrande, politiker som sitter i fängelse eller flytt landet uppges stå i spetsen för rebellstyrkorna, och svåra strider rapporteras rasa kring Gibraltar – där aldrig något hände.

Det blev inte mycket bättre då de första reportrarna nådde skådeplatsen. Få av dem hade några erfarenheter av landet. I bästa fall förstod de språket, men överlag besatt få av dem effektiva verktyg för att granska de bägge sidornas propagandaknep. Nästan hela presskåren hamnade i Barcelona eller Madrid. Det är svårt att klandra den för det. Fronterna var antingen farliga eller alldeles händelselösa, medan storstäderna sjöd av politisk dramatik och av något alldeles nytt, som skakade världen: flygräder. Detta var det första krig där foton nådde läsarna tätt i hälarna på händelserna.

Men städerna var inte representativa. Den spanska republiken leddes av republikanska medelklasspartier. Det fanns ännu varken socialister eller kommunister i regeringen. Men de scener som mötte korrespondenterna på Madrids och Barcelonas gator hade inget av medelklass över sig. Där grasserade en hejdlös revolutionär feber, med banderoller och röda baner från oräkneliga rörelser och ömsom jublande, ömsom hotfulla skaror beväpnade personer. Bagerier, spårvagnar och fabriker togs över av miliser och extremister, som bombarderade allmänheten med utopiska dekret och bloddrypande appeller. De skrivande sändebuden såg allt detta, de såg porträtten av Marx, Lenin och Trotskij, och de rycktes med i den kollektiva yran. Men de var inte bekanta med den spanska arbetarrörelsens säregna terräng. De utomstående begrep bara långsamt att spanska arbetare antingen var socialister eller också anarkister, och att kommunistpartiet vid denna tidpunkt var alldeles obetydligt.

Det röda pöbelväldet på Madrids gator varade i drygt ett halvår, och i nära ett år i Barcelona. Men när politikerna omsider lyckades återta kommandot var den mest intensiva pressbevakningen redan över. Då som nu svalnade intresset för krishärdar hastigt, enligt Orwell’s formel: ”When a scandal becomes permanent, it becomes invisible.”

Men då republikens städer lugnat ned sig hade bilden av kriget som en kommunistisk-fascistisk affär redan arbetats in – fast de viktigaste republikanska ledarna var antikommunistiska borgare, och fast de flesta rebelledare och deras påhejare bland jordägare och biskopar avskydde fascismen – på goda grunder, eftersom de flesta spanska fascister var ilsket sekulära och planerade att nationalisera bankerna och dela ut storböndernas jord till de fattiga.

Krigets första månader var ett utdraget blodbad på civila, på bägge sidor om fronten. Det finns fortfarande många tiotusentals offer i omärkta massgravar, över hela landet, Spanien är som Kambodja i det avseendet. Under de första blodiga månaderna räckte formen på ens hatt eller glansen på ens skor för att besegla ens öde. Att äga en häst eller att se välnärd ut var livsfarligt. I en celeber incident plockade hungriga människor sniglar i skogarna utanför Barcelona. En anarkistisk patrull stoppade dem, vittjade påsarna och slog fast: ”Sniglar, plutokratisk lyxmat!”

Den stora majoriteten på den republikanska sidan mådde illa av excesserna, som också skakade den tillresta pressen. Rapporterna om det godtyckliga våldet stod republiken dyrt, när den försökte vinna stöd och hjälp utomlands. Långt ifrån alla reportrar förstod att många av morden begicks av anarkisterna, som var lika hatiska till republiken som Francos rebeller.

Men samtidigt pågick ännu värre illdåd utmed den rullande fronten i söder, när Afrikalegionärer, marockaner och falangister svepte över Andalusien och Extremadura, nästan ostörda av internationell press. Få byar föll till rebellerna utan mord och våldtäkter, de muslimska soldaterna hade lov att ta för sig ostörda i två timmar i samhällen de erövrat. De allra flesta offer var obeväpnade, opolitiska personer. Första gången rebellarmen mötte seriöst motstånd på sin väg norrut, i Badajoz, firades segern med en massaker på flera tusen personer. Högst tre journalister ser ut att ha bevakat händelsen. En av dem var portugisen Mario Neves, vars rapporter blockerades av hans profrankistiska regering, en annan var Jay Allen från Chicago Tribune, vars skildringar från scenen fick ett väldigt genomslag.

Men sådana scoop blev en läxa för bägge läger. Snart nog förbjöds kritiska nyhetsteam att verka bakom linjerna. Vänstersympatisörer bland korrespondenterna fick röra sig i vissa republikanska zoner, medan högertidningar följde rebellernas avancemang. I sin bok om Malagas fall beskrev Arthur Koestler de tröstlösa arbetsvillkoren, också för en vänligt sinnad reporter: censur, bränslebrist, blockerade vägar och anarkistiska desperador som konfiskerade hans bil. Varje vänsterreporter på Francosidan var i fara, och vice versa. När Koestler vägrade fly Malaga, och istället stannade kvar för att bevaka de italienska erövrarnas intåg i februari 1937, fördes han genast bort och dömdes till döden, så berömd han var.

Det är svårt att klandra journalisterna för att de serverade konflikten som en kommunistisk-fascistisk angelägenhet. De stridande parterna själva försåg dem med terminologin. Rebellerna kallade alla på den andra sidan rojos, ”röda” – och revolutionärerna och republikens affischer stämplade alla i motståndarlägret som ”fascister”. Till och med republikaner som avskydde och bekämpade kommunismen, som republikens president Manuel Azaña, buntades av rebellpressen ihop med stalinister, anarkister och andra ”röda”.

I takt med konfliktens internationalisering blev det ännu svårare att göra de riktiga distinktionerna. Nästan omedelbart upprättade Hitler och Mussolini en luftbro över Gibraltar sund, och i oktober 1936 började sovjetiska konvojer lossa ryska stridsvagnar och jaktplan i Cartagena. Snart var sovjetiska rådgivare och Kominternagenter spridda över alla frontavsnitt. Medan den tyska Kondorlegionen plattade till baskiska och kantabriska städer slogs femtio tusen italienska svartskjortor med rebellerna och fyrtio tusen Stalinkontrollerade (men inte alltid stalinistiska) frivilliga från hela världen inmönstrades i de internationella brigaderna, ofta under sovjetiska befälhavare. Vad kunde vara mer fascistiskt, eller kommunistiskt, än detta skådespel?

Så såg det ut. Låt oss nu undersöka hur betydelsefulla dessa bägge importerade ideologier verkligen var i Spanien. I de sista någorlunda normala valen under republiken, 1933, segrade högern och bildade regering. Men valen bjöd på två smärre sensationer. Den ena var invalet av den förste kommunistiske deputerade i landets historia. Hans namn var Cayetano Bolívar, en osjälvisk läkare som plåstrade om de fattiga i Malagas slum. I en annan andalusisk valkrets, Atlanthamnen Cádiz, bokfördes en jämförbar överraskning, när Spaniens förste fascist någonsin, falangistpartiets ledare José Antonio Primo de Rivera, skickades till parlamentetet i Madrid. (Inom ett år efter krigets utbrott var bägge dessa succépolitiker dödade efter summariska rättegångar.)

Således: tre år före inbördeskriget, bland parlamentets 473 medlemmar, fanns det exakt en kommunist, och en fascist. Detta var de förmenta huvudaktörernas appeal hos väljarna: de delade på mindre än en halv procent av rösterna!

Men de främmande reportrarna stötte på blåa falangistskjortor vart de vände sig i rebellzonen. Inte kunde de vara så få? Nej, det var de inte längre. I varje stad som föll till rebellerna belägrades de falangistiska blåskjortornas högkvarter av nya hugade medlemmar, anarkister och arbetare ivriga att rädda sitt skinn. Det finns många anekdoter om de svindlande svartabörspriserna på blått tyg i fallna republikanska städer.

I valet 1936 förlorade fascisterna sitt enda mandat, medan kommunisterna fick flera procent av rösterna. Kommunisternas stöd växte i takt med att republiken blev beroende av ryska vapen och Sovjetunionen blev den enda makt, jämte det fattiga Mexiko, som inte vände landet ryggen. Så insyltade i spansk dagspolitik blev de sovjetiska ombuden att de katalanska och spanska regeringarna fick finna sig i stalinistiska mord, inte bara på ”trotskistiska” soldater vid fronten, utan också på höga befattningshavare. Den mest briljante, och mest sympatiske, av de katalanska revolutionärerna, Andreu Nin, mördades av Stalinagenter, och hans vapenbroder George Orwell var en hårsmån från att dela hans öde. (”Trotskist” var en beteckning, inte en beskrivning, varken Nin eller Orwell var trotskister, men så rubricerades alla som avvisade Moskvas tankemonopol.)

Men när det spanska stalinistpartiet PCE ville ha sovjetisk hjälp att ta över republiken sade Stalin nej. Han ville att alla skulle veta, särskilt England och Frankrike, att han kommit för att hjälpa republiken och inte för att sätta upp en kommunistisk lydstat i Västeuropa. När Stalin drog sig ur det spanska kriget, redan på hösten 1938, rasade kommunistpartiets popularitet lika hastigt som den vuxit.

Hur gick det då för fascisterna, i kriget som de så ofta sägs ha vunnit?

De försvann, och få främmande korrespondenter begrep det. I mars 1937 tvingade Franco rebellsidans bägge stora ideologiska miliser, de carlistiska monarkisterna och falangisterna, att gå samman. Det var en plågsam sak för bägge parter. De parodiskt urmodiga carlisterna, en relikt från det tidiga 1800-talet, hade inget gemensamt med de hektiskt modernistiska falangisterna. Franco förödmjukade dem bägge, när han blandade ihop dem – och deras uniformer, så att den påbjudna munderingen för det som skulle bli Spaniens enda politiska rörelse, el Movimiento, bestod av den blå falangistuniformen och den röda carlistmössan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När falangistledaren Miguel Hedilla vägrade att finna sig i detta kastades han i fängelse, torterades och dömdes till döden. Han benådades motvilligt av Franco, som skickade honom i exil. Därefter var Spaniens fascister maktlösa marionetter. De fick hand om censuren och några svårtillgängliga tidskrifter, för en tid. Men under sitt långa välde tog Franco aldrig dem med i sina beräkningar.

Det som skrevs av främmande pennor i Spanien 1936–39 var ofta lysande – som litteratur betraktat. Men som nyhetsförmedling var det undermåligt. Några händelser, som rebellernas anlopp mot Madrid i november 1936 och den fabulösa lyckomkastningen till republikens förmån, gavs global uppmärksamhet, medan krigets värsta massaker, rebellernas flyg- och sjöstridsattacker mot Malagas flyende civila i februari 1937, förblev okänd fram till slutet av 1990-talet.

Att de utsända snubblade på sakuppgifter är inget att säga om, det sker i alla krig. Men analyserna var ofta mobiliserade, okritiska och ideologiskt låsta. Många av reportrarna, de tillresta författarstjärnorna och deras förläggare var, ibland utan att riktigt begripa det själva, stalinister. De romantiserade den ryska insatsen och förenklade spansk politik och samhällsliv på absurda vis. Det var på ett hår att Orwells berömda skildring av händelserna i Barcelona i maj 1937 alls kom ut. De ”progressiva” förlagen vägrade ge ut den, och när den kom ut slets den i stycken av kritikerna – som överlag tog Stalins parti mot hans spanska offer – och sålde bara ett par hundra exemplar. Dess berömmelse kom långt senare.

Om det spanska kriget inte var ett krig mellan kommunism och fascism, vad handlade det då om? Om många saker, alla mycket spanska. Om jorden, som för det mesta brukades av människor som inte ägde den och inte hade något att äta. Kriget handlade också om det civila samhällets rätt att styra sig självt utan ständiga militära ingrepp och hotelser. Det handlade om rätten till kollektiva förhandlingar på arbetsmarknaden, om monarkin, om prästernas makt över utbildningen, om Kataloniens och Baskiens rätt till självstyre, om kvinnornas frigörelse och mycket annat.

Vad återstår av dessa glödheta frågor?

Den svåraste frågan av alla, jordreformen, löstes aldrig. Frågan tynade efterhand bort, allteftersom Spaniens jordlösa flyttade till tyska fabriker, eller till spanska badorter för att passa upp svenska charterturister. Migranter från Ecuador och Rumänien ersatte dem i potatisfårorna.

Under de fyrtio åren sedan Francos död har varken fascister eller extremhöger lyckats placera en enda representant i parlamentet, trots massinvandring och massarbetslöshet.

Monarkin återupprättades – och blev socialismens partner. Kyrkan är separerad från staten och religionen är nästan död. Det enda av inbördeskrigets stora spörsmål som fortfarande andas och lever är de baskiska och katalanska regionsbråken, som kan ta en dramatisk vändning efter de katalanska valen den 27 september.