Kriser och kransar
Den förste är George Washington, som grundlade staten och blev landets förste president. Det var förvisso en bragd att slita 13 engelska kolonier ur moderlandets grepp och sammansmälta dessa mångkulturellt blandade samhällen till en nation med en fungerande författning som var den mest moderna och frihetliga i den dåtida världen.
Det är på sätt och vis självklart att nationsgrundaren alltid blir glorifierad. Han har lagt hörnstenen såväl till den nationella identiteten som till samhällets plats i historien. Washingtons särställning är därför inte mycket att orda om.
De två andra är Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt. Deras rykte är grundat på att de lotsade landet genom två svåra kriser som utan deras insatser kunde ha äventyrat nationens fortsatta existens. Lincoln räddade landet undan upplösning, till priset av ett förödande inbördeskrig. Genom sin övertygelse tvingade han en djupt splittrad nation till enhet och fortsatt marsch mot en ställning som världsmakt.
Roosevelt räddade USA undan landets värsta ekonomiska kris då allt, också det dagliga brödet, tycktes stå på spel. Därtill ledde han nationen genom andra världskriget och placerade det som den västliga världens oomtvistliga maktcentrum.
Dessa båda ledare hade inte mycket gemensamt, i varje fall inte om man ser till deras sociala bakgrund och personliga egenskaper. Lincoln växte upp i en fattig familj i Kentucky och Indiana. Han var självlärd och hade inte gått i skola mer än sju år. Trots denna påvra bakgrund lyckades han bryta sig en bana som advokat och politiker och gå hela vägen till presidentämbetet. Det är en karriär som vittnar om både begåvning, envishet och energi. Hans politiska gärning utmärks av en järnvilja, modererad av en folklig humor. Han ägde förmågan att trassla sig ur svåra konflikter genom att berätta anekdoter som fick hans antagonister att antingen böja sig eller tappa fattningen.
Roosevelt kom från en extremt rik och socialt gynnad familj. Han gick i de bästa av skolor, lärde sig det högre sociala umgängets subtila koder. Släkten hade redan en president i sina led, nämligen Theodore Roosevelt. Med denna bakgrund var den unge Franklin närmast förutbestämd att bli, om inte president, så dock en nationell politisk ledare. Hans begåvning var knappast intellektuell. Skolbetygen var medelmåttiga och han misslyckades med att ta sig in collegevärldens mest ansedda klubbar.
Han var emellertid också utrustad med en stark vilja, om än av annat slag än Lincolns, något som framgår av att hans lycka plötsligt bröts när han i 30-årsåldern drabbades av polio och efter en tids sjukdom förlamades från höfterna. Därefter kunde han endast stå upp med hjälp av tunga metallskenor. Benen var i sig själva obrukbara. Ett sådant handikapp skulle för vem som helst ha omöjliggjort en politisk karriär. Dock inte för Franklin Roosevelt. Han blev president inte bara en och två gånger. Mot alla odds och mot traditionens föreskrifter valdes han fyra gånger: en unik bedrift som medförde att det efter hans ämbetsperiod och död gjordes ett tillägg till konstitutionen som begränsade presidentens möjligheter att väljas för fler än två perioder.
Båda dessa män ställdes inför situationer som var sällsynt vanskliga och som ytterligare tillspetsades av deras egen hållning. Lincoln var när han valdes till president känd som en kompromisslös slaverimotståndare och en benhård federalist. Det var ett rykte han bara delvis förtjänade. Han avskydde slaveriet, men var tillräckligt mycket realpolitiker för att inse att systemet inte skulle kunna avskaffas i en handvändning. Den amerikanska rasismen var så grundmurad att Lincoln såg slaveriets upphävande som en affär på uppemot 100 år eller mer. Han insåg att en lagstiftning bara kunde bli ett formellt utanverk. Ingen lag kunde skrivas så vattentät att den inte lämnade luckor för en reell diskriminering av de amerikaner som hade sina rötter i Afrika.
Hans syn på slaveriet byggde på en kompromiss, som innebar att de stater där slaveriet var etablerat måste få rätt att behålla det. Däremot fick systemet inte utvidgas till de nya territorier, som stod på kö för att upptas i unionen. Lincoln ville låsa inne slaveriet i de stater där det redan var etablerat och sedan lita på att utvecklingens egen kraft skulle bryta ned fördomarna mot landets afroamerikanska befolkning.
Hans rykte som slaverimotståndare var emellertid så gediget att sju hängivna slavstater utträdde ur unionen i samma stund som Lincoln valdes till president. De sju blev elva och bildade en ny stat – en konfederation, som gav större frihet åt delstaterna än den federala unionen medgav. Lincoln kunde måhända tänka sig både kompromisser och eftergifter när det gällde slavfrågan. Men då det kom till den federala författningen var han orubblig. Konstitutionen var i hans ögon helig. Dess principer var, i Lincolns ögon, själva manualen för hur ett modernt samhälle skulle styras, och den innehöll ingen utträdesparagraf. Utbrytningen var därför inte bara ett svek mot unionen utan ett brott mot en hel världsåskådning. På den punkten kunde han inte kompromissa.
Mycket snabbt eskalerade utbrytningen till krig. Det första steget togs när konfederationen angrep Fort Sumter i Charleston, South Carolina. Fortet var svagt beväpnat och blev inte mer än en munsbit för konfederationens styrkor. Angreppet föranledde Lincoln att utskriva 75 000 soldater som en stomme i den blivande unionsarmén. Därmed var kriget ett faktum.
Krigets inledning innebar flera bakslag för federationens trupper. Dess förband var dåligt övade och dess befälhavare näst intill odugliga. Syd hade betydligt dugligare fältherrar och i synnerhet en mycket skicklig befälhavare i Robert E Lee. I det långa loppet blev emellertid Nords industriella kapacitet och befolkningsresurser avgörande. Efter slaget vid Gettysburg och stadens Atlantas fall var konfederationens öde beseglat.
Inbördeskriget räddade Unionens federala karaktär, men priset blev högt. Det kostade fler amerikanska liv än något annat krig och delade utvecklingen mellan Nord och Syd i en klyfta som fortfarande består. Den aristokratiska livsstil som odlats i plantagestaterna vittrade bort. Slaveriet hade varit dess ekonomiska bas. Kvar blev ett fåtal stora jordägare, men utan den inre sammanhållning som karaktäriserat sydstatsaristokratin. Lincolns pessimistiska förutsägelse att det skulle ta hundra år att utplåna slaveriet och den mentalitet det skapat förefaller idag närmast optimistiska. Fortfarande syns de djupa spår slaveriet och rasismen plöjt i det amerikanska samhället.
Lincoln och Roosevelt var, såvitt det är möjligt att bedöma personligheter på historiska källor, två mycket olika människor. Lincoln tycks ha varit en allvarlig, närmast tungsint person, som stundtals kunde lysa upp med sin avväpnande humor. Men bekymmer var hans dagliga sällskap och våndan ett utmärkande karaktärsdrag. Under allvaret anar man en utpräglat intellektuell läggning – en orolig ande som ständigt vände och vred politikens stora frågor och som just därför var upptagen av att skydda den konstitution som han uppfattade som den moderna civilisationens urkund.
Roosevelt tycks inte ha besvärats av intellektuellt grubbel. Han verkar ha varit en formidabel handlingsmänniska, en problemlösare som aldrig lamslogs av problemens allvar och tyngd. Han tycks ha haft en magisk förmåga att hitta öppningar där andra bara såg hinder. Han var en politikens trollkonstnär, utrustad med en charm som bländade och förvillade både motståndare och anhängare. Hans specialitet var att göra det omöjliga möjligt.
Han var den ideale ledaren när börskraschen förlamade först Amerika och sedan resten av världen. När andra slogs till marken av situationens dödande tyngd kavlade Roosevelt upp ärmarna och log ett av sina hypnotiska leenden. Lincolns valkampanjer hade varit korta och inte speciellt intensiva. Nomineringen av en presidentkandidat tog vid mitten av 1800-talet inte mer än ett par dagar. Valdebatterna kunde vara långa och efter vår tids mått intellektuellt krävande. Politikens hantverk fordrade med andra ord mer av intellektuell uthållighet än av fysisk energi. Vägen till kongressen eller presidentämbetet kantades som alltid av ett mått intriger, däremot inte några väldiga ekonomiska resurser. Det politiska hantverket handlade om att ha sina argument i god ordning och att presentera dem på ett övertygande sätt. Det var i stort sett allt.
När Roosevelt gjorde sin politiska karriär var situationen en annan. Nomineringarna innebar en lång rad av primärval, kampanjer och mötesturnéer som slukade pengar. Därtill tillkom ett kroniskt intrigerande inom kongressen och de komplexa partiapparaterna. Roosevelt hade en enastående talang för det spelet. Han förlorade knappast någon kampanj under hela sin långa karriär och blev känd för sin förmåga att hinna skaka hand med alla och envar.
Hans politik tycks inte ha varit resultatet av sega analyser av den ekonomiska katastrof som skakat hans land, utan istället en frukt av stundens ingivelser och en inre kompass som alltid fann rätt kurs. Det har sagts att hans recept för att häva den ekonomiska krisen i USA inspirerades av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. Det är möjligt, men inte särskilt troligt. Roosevelt var inte lagd för långa resonerande analyser om överproduktion eller underkonsumtion. För honom var saken långt enklare. Vanligt hyggligt folk saknade försörjning och framtidshopp. Då fick man se till att skapa arbeten och ingjuta tillförsikt i den förtvivlade massan.
Populärt
James Bond är en man
För att kunna följa med pappa på Bondfilmer långt före jag hade åldern inne målade jag ögonen med kajal för att se vuxnare ut. Oförglömlig var upplevelsen av Älskade spion” och den ryska majoren Anya Amasovas midnattsblå aftonklänning med gnistrande glitter runt dekolletaget.
Han drog slutsatsen att om ingen annan var beredd att dra lasset så fick den federala staten göra det. Och han lyckades förmå den politiska eliten att göra något som den normalt sett hatade, nämligen att ge staten inflytande på marknadens bekostnad. Det innebar emellertid inte att Roosevelt var någon socialistisk eller ens socialdemokratisk politiker. Han var en genuin amerikansk liberal, som plötsligt såg en öppning där andra bara såg en massiv mur.
Han förkroppsligade en amerikansk mentalitet, som både entusiasmerade landets breda massor och samtidigt ingöt mod i den elit som stod handfallen inför depressionen. Det gjorde honom till alla tiders mest framgångsrike president. Inte nog med att han lyckades få bukt med den ekonomiska krisen, han krånglade sig under världskriget igenom den isolationistiska kongressens motstånd och kunde göra Amerika till demokratiernas vapenarsenal. När USA drogs in i kriget genom Japans angrepp på Pearl Harbor förvandlades landet i ett slag till en ofantlig vapenfabrik. Det var denna industriella råstyrka som knäckte både Tyskland och Japan.
Franklin Roosevelts liv är en makalös framgångssaga. Han lyckades med allt. Han tämjde allt motstånd och hans motståndare började till sist tro att även de få motgångar han inkasserade ingick i hans planläggning. Det gjorde de inte. Sanningen var snarare den att han aldrig hade någon plan. Han agerade utifrån sin ofelbara känsla för spelets osynliga logik, och hade därför trots sina förlamade ben ett oöverträffat fotarbete.
Under sin långa karriär gjorde han blott en allvarlig missbedömning, och det var typiskt nog i mötet med en udda personlighet från en främmande kultur. Han felbedömde Josef Stalin. Roosevelt trodde fullt och fast på att ett intimt samarbete med Stalin efter kriget och viftade bort Churchills invändningar. Det var ett fatalt misstag. Vid Jaltakonferensen hade USA förmodligen behövt en Abraham Lincoln med en djupare intellektuell förståelse för politikens och demokratins villkor.
De båda verk jag har läst speglar båda de biograferade personligheterna på ett karaktäristiskt sätt. Det serveras inte precis några nyheter om deras liv och inga undangömda hemligheter avslöjas. Ur en medial synpunkt är kanske detta en svaghet, men i gengäld tecknas två mycket detaljerade porträtt.
Såväl James MacGregor Burns återutgivna skildring av den hypnotiskt optimistiske Roosevelt som Richard Brookhisers bild av den mer intellektuelle och svårmodigt bekymrade Lincoln är personteckningar i helfigur, och när man slår igen böckerna är det med en känsla av att ha gjort två lärorika bekantskaper.
Historiker och författare.