Allra gladast var kanske den månghövdade delegation från Sverige som var med som officiellt Natomedlemsland för allra första gången – som ”fullvärdig” medlem, som det ofta omtalades i medier­na och på annat håll, trots att det inte finns någon annan sorts medlemskap än just fullvärdigt. Antingen är man medlem eller också är man inte det, svårare än så är det inte.

Men äntligen kunde statsminister Ulf Kristersson inta Sveriges stol i Nordatlantiska Rådet, enligt alfabetisk ordning mellan Spanien och, litet kuriöst kan tyckas, Turkiet.

En sådan milstolpe som ett 75-årsjubileum känns dessutom som ett utmärkt tillfälle att skriva Alliansens historia. Inte för att sätta punkt, mer än bokstavligen talat på bokens sista sida. För försvarsalliansen har förhoppningsvis många återstående år framför sig; att ta sig igenom kriser har ju visat sig vara en av Natos allra främsta egenskaper, därav dagens anmärkningsvärda ålder. Ingen annan försvarsallians i hi­storien har kommit ens i närheten av det rekordet.

Till och med de kaotiska Trumpåren överlevde ju Nato. Och skulle Donald Trump, gud förbjude, återkomma till Ovala rummet efter presidentvalet i november – i skrivande stund vet vi inte något om valutgången i USA – är NATO HQ och de allierade denna gång betydligt bättre förberedda än 2016.

Dysterkvistarna som gång efter annan under årtiondenas lopp har förutspått Natos snara hädanfärd har förstås inte saknats, vare sig i journalistiken eller i den akademiska världen, där det tidvis har verkat vara rätt lönande för den egna karriären att hävda att alliansen befunnit sig på sitt allra yttersta.

I en del fall har det helt enkelt handlat om önsketänkande, med mer eller mind­re uppenbara inslag av antiamerikanism. Andra har uppenbarligen missat vad det är som gjort Nato så resilient att det har överlevt i alla dessa år och årtionden.

På det senare problemet finns dock en enkel lösning: den danske professorn Sten Rynnings – till vardags verksam vid Syddansk Universitet i Odense – nya bok om Natos historia. Den som läser den förses garanterat med goda insikter i den stora försvarsallians som Rynning har ägnat i stort sett hela sin professionella karriär, med en rad tidigare böcker om olika aspekter av Natos långa levnad. Däribland en ingående – väldigt ingående – analys av ISAF-operationen: NATO in Afghanistan. The Liberal Disconnect.

Afghanistanboken publicerades av Stanford University Press och den senaste i Rynnings repertoar har getts ut av Yale University Press. Och att det är en akademiker som skriver kan ingen missta sig på, även om Rynning nu verkar ha bemödat sig om att skriva till en aningen bredare publik. Och skriva, det kan han, därom råder ingen som helst tvekan.

Ändå krävs det rätt goda bakgrundskunskaper i europeisk historia och amerikansk politik, och uppdaterade insikter om säkerhetspolitik inte minst, för att inte tappa bort sig i presentationen av Natos historia. Framförallt gäller det att man förmår hålla styr på det omfattande persongalleriet i boken.

Å ena sidan skapar de många anekdoterna helt klart liv och färg åt en genomgång som kanske annars hade kunnat framstå som lite träig, som försvarsallian­sers historia gärna tenderar att göra. Å den andra löper Rynning emellanåt en viss risk att förvirra sin stackars läsare när den ene farbrodern efter den andra från olika håll och tider i den transatlantiska gemenskapen hämtas in i framställningen och ges gott om utrymme.

Är det en sak som Sten Rynning har svårt att motstå så är det en god historia och ett träffsäkert citat, och det må väl vara honom förlåtet.

Den som väntar sig någon utförlig analys av Alliansens två färskaste medlemsländer väntar emellertid tämligen förgäves. Utvidgningen till Sverige och Finland nämns bara rätt kort – och Sverige som fortfarande blivande medlemsland – som en av tre prioriteringar för Nato efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 (de övriga två var att stärka förmågan att försvara det egna territoriet och öka Natostödet till Ukraina).

Att vi dessutom omnämns som ”post-Cold War neutrals” får kanske skyllas på att boken ges ut på ett förlag i USA, där Sveriges och Finlands forna status som ”nonaligned” måhända inte är allom bekant.

Inte heller finner man några längre utläggningar om för oss nordbor närliggande ting som till exempel Östersjö­säkerheten. Men så är den nordisk-baltiska regionen inte något som upptar Rynning i någon större utsträckning, hans danska hemvist till trots.

Desto mer får vi om det intrikata spelet stormakterna emellan, allaredan från tiden före Natos själva grundande och hela vägen fram till vår tid, om rivaliserande nationella intressen och prioriteringar, om slitningarna mellan USA:s globala ambitioner och europeiska imperier som ska bevaras litet varstans här på jorden.

Allt detta påverkar Nato, ty en internationell organisation – av vilken storlek och slag det än må vara – är ju faktiskt til syvende og sidst bara summan av sina medlemsländer. Och med idag hela 32 allierade som samsas runt det ovala mötesbordet är det väldigt många intressen och viljor – och egon – i omlopp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Från början var de förstås bara 12; de många förhandlingarna som ledde till just precis den uppsättningen och antalet medlemsländer var inte de enklaste. Det visas i bokens första del som litet oväntat sträcker sig ända in i 1960-talets mitt, under rubriken ”Grand ambition is born”.

Rynning är ju en originell och kreativ tänkare och använder sig inte av den mer klassiska indelningen av Natohistorien efter de historiska perioderna (som till exempel jag själv gör i min bok, Nato. Historien om en försvarsallians i förändring).

Bokens andra del behandlar således perioden från 1966 till 1989, en tid då Nato enligt Rynnings analys ”muddles through”, för att därefter återfå sitt fotfäste under åren från kalla krigets slut 1989 till 2011 – en period då alliansen dock även beskrivs som ”big and soft”. Och så slutar Rynning med tiden från Afghanistan till Ukraina, det vill säga: från 2012 till nu i år.

Vad är då hemligheten bakom Natos långa levnad? Enkelt sagt finns det två förklaringar, menar Rynning, och andra med honom: dels försvarsalliansens flexibilitet och enastående förmåga till anpassning till nya lägen och hotbilder, dels också – och framförallt – handlar det om det som är helt unikt med Nato, nämligen värderingarna. Nato är, som preciseras redan i Washingtonfördragets förord, demokratiernas försvarsallians. Det är det som skiljer Nato från alla andra försvarsallianser i både nutid och dåtid, och det är uppsättningen av gemensamma värderingar som är det kitt som binder den stadigt växande skaran av medlemsländer samman.

Det är den kombinationen av pragmatisk politik och demokratiska ideal som har gjort att Nato klarat sig igenom alla sina kriser med livhanken i behåll och i somras kunde fira sin 75:e födelsedag. Och förhoppningsvis må leva uti hundrade år.