Kunskapsresultaten försämras i snabb takt, och orsakerna är inte främst av teknisk och hyggligt lätt åtgärdad karaktär utan har att göra med grundläggande attityder. Vad som behövs är snarare en renässans än ett åtgärdspaket.

Svenska lärare är mer nöjda med sina arbetsinsatser än vad kolleger i andra OECD-länder är och svenska elever trivs bättre i skolan än utländska kamrater samtidigt som betygsnivån stiger – och resultaten försämras. Vore man mer konspiratoriskt lagd kunde man tala om en sammansvärjning där lärare, elever och föräldrar har kommit överens om att det viktigaste med skolan är att man trivs och har kul och att det inte ställs jobbiga krav. Föräldrarna vill förstås att det ska gå bra för barnen, men framgång definieras uppenbarligen som höga betyg snarare än intellektuell utveckling.

Det finns självklart undantag i form av välskötta skolor och genuint nyfikna och arbetsvilliga elever, men tyvärr utgör dessa alltmer av just undantag. Tappen sker inte bara i tilltufsade utanförskapsområden utan också i kvarter med på papperet långt mer gynnsamma hemmiljöer. Schleicher konstaterar torrt att fattiga kineser gör bättre ifrån sig än välmående svenskar. Dåliga resurser är ett begränsat problem jämfört med en dålig attityd.

Ett par dagar efter det Schleicherska klarspråket skrev en lärare på internet att han hade tröttnat på läget och tänkte ta i med hårdhandskarna. Hädanefter skulle hans lektioner börja på utsatt tid, inlämningsuppgifter komma in på utsatt datum och elevargument som ”jag orkar inte” bemötas med kallsinnighet. Det hela spred sig som en löpeld och fick många positiva kommentarer. Andra undrade hur i herrans namn det kunde bli en bejublad nyhet av att någon skulle börja ägna sig åt självklarheter. Det är lätt att instämma i det, men skeptikerna bortser ifrån att sena lektionsstarter och allmänt kaos är den svenska skolans kännetecken nummer ett. Ingenstans kommer elever för sent till lektionerna lika ofta som i Sverige. Stök, bråk och prat förstör arbetsmiljön. Det var länge sedan man kunde använda pekpinnen som symbol för den svenska skolan, numera är det hörselkåpan som gäller.

Det är inte ödesbestämt att utvecklingen ska fortsätta och resultaten bli ännu sämre. Men förändring kräver tre grundläggande förutsättningar: höga förväntningar, ordning och sanning. Utan dem faller andra reformer på hälleberget.

Svensk skoldebatt handlar alldeles för lite om vad eleverna ska uträtta och om deras eget ansvar. Redan från första början måste det stå klart att lärandet är en ömsesidig process där elevens egen insats är en nödvändig förutsättning. Att inte vara glasklar med detta gentemot barn och inte minst föräldrar är att skapa en falsk bild av verkligheten. Vi ger möjligheter, du tar vara på dem! Det är det enda erbjudande en seriös och sanningsenlig skola kan ge.

Det kräver i sin tur att skolan ses som en arbetsplats där det ska råda lugn och arbetsro. Återigen, signalspråket måste bli tydligt från första början – och enskilda bråkstakar får aldrig tillåtas ta hela klasser som gisslan.

Och så sanning: betygsinflation är ett gift som skapar en skev verklighetsbild och förstör hela idén med återkoppling. Om signalerna är att allt går väl, varför oroa sig eller jobba hårdare?

Räcker det till en renässans? Jag undrar det. Men någonstans måste man börja.

                                                                            ***

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Martin Hårdstedts fina artikel om slaget vid Waterloo (sid 20) ger förstås mersmak, och det råder ingen brist på möjligheter för den som vill gå vidare och lära mer om den stora bataljen, vad som föregick den, vad den fick för konsekvenser och hur den utspelade sig. En guldgruva är det brittiska armémuseets särskilda webbplats www.nam.ac.uk/waterloo200 som bland mycket annat rymmer en utförlig förteckning över alla de utställningar och evenemang som arrangeras under minnesåret.

Det har redan kommit ut fler nya böcker på temat Waterloo än någon hinner läsa. Själv har jag haft stort utbyte av Bernard Cornwells Waterloo.The History of Four Days, Three Armies and Three Battles (William Collins, 2014). Cornwell skriver vanligtvis historiska romaner av det slag som inte riskerar att rendera honom Nobelpriset och det här är hans första icke skönlitterära bok. Resultatet är en både fängslande, saklig och begriplig framställning. Cornwell kan sitt ämne väl och han spar inte på detaljerna. Men han övermannar inte heller läsaren med dem utan ger överblick och förståelse på ett föredömligt sätt.