Av tystnaden i medierna kan man lätt få intrycket att migrantkrisen vid Polens gräns till Belarus är ett minne blott. I själva verket pågår den fortfarande – om än inte lika intensivt som när det hela brakade loss 2021. I år, fram till den 15 oktober, har omkring 28 000 försök att korsa gränsen till Polen illegalt registrerats – fler än under hela fjolåret.

Det handlar om unga män från Afrika och Mellanöstern – framförallt afghanska, syriska och iranska medborgare, enligt den polska regeringen – som vill vidare till andra EU-länder som Tyskland. De ­använder verktyg och stegar för att forcera den 186 kilometer långa gränsmur som uppfördes under den förra regeringen, ledd av det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PIS). Tusentals soldater, poliser och gränsvakter patrullerar muren, understödda av grupper av civila ”patrioter”. Hittills i år har där 63 polska soldater skadats vid gränsen och i juni knivhöggs en soldat till döds genom gränsmuren.

När den nya, liberala regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk och hans parti Medborgarplattformen (PO) tillträdde 2023 drog nog många inom EU en ­lättnadens suck, efter åtta år av PIS-styre. Men i denna fråga skiljer sig den nya regeringen inte avsevärt från sin föregångare. Liksom den förra anklagar den Belarus och Ryssland för att använda migranterna som en form av hybridkrigföring mot väst. Så kal­lade pushbacks, där människor skickas tillbaka över gränsen utan asylprövning, fortsätter. I somras infördes en buffertzon längs gränsen för att hålla människosmugglare på behörigt avstånd, och man har lättat på reglerna för när patrullerna får använda skjutvapen.

I oktober kom så nästa stora utspel från regeringen. En ny, tuff migrationsstrategi som öppnar för möjligheten att tillfälligt upphäva asylrätten om landets säkerhet hotas. Förslaget fick stor medial uppmärksamhet och kritiserades av människorättsorganisationer för att bryta mot polsk grundlag och internationella fördrag.

När strategin godkändes av Donald Tusks koalitionsregering reserverade sig fyra ministrar från vänsterpartiet Lewica mot beslutet. Efter ett EU-toppmöte samma vecka kunde dock en triumferande Tusk konstatera att övriga länder visade ”förståelse” för hans förslag.

Aleks Szczerbiak, professor vid University of Sussex, med fokus på Polen, noterar att utspelet kom vid en väl vald tidpunkt. Nationalkonservativa partiet PIS höll kongress samma dag och samtidigt inföll årsdagen för fjolårets parlamentsval – en ”obekväm” årsdag för Tusks regering som inte har levererat den politik man utlovade vilket gjort väljarna frustrerade.

– De letade efter något som kunde överskugga detta och dominera nyhetsrapporteringen, och det funkade. Utspelet skåpade ut PIS. Diskussionen på årsdagen dominerades helt av detta, säger Szczerbiak.

Enligt Aleks Szczerbiak ingår den tuffa migrationsstrategin i ett mer långsiktigt försök att desarmera migrationsfrågan, som har varit problematisk för rege­ringspartierna. Inför valet 2023 försökte Tusk och hans liberala parti vända frågan mot PIS genom att påpeka att invandringen hade varit på rekordnivåer under det nationalkonservativa styret (även om det då främst handlade om andra européer,­ som ukrainare). Man anammade alltså samma hårda retorik mot migranter som man tidigare kritiserat PIS för.

Nu vill Tusks läger använda samma vinnande taktik inför nästa års viktiga ­presidentval. Den PIS-lierade presidenten Andrzej Duda, som är inne på sin andra och sista mandatperiod, har hittills lagt sitt veto mot viktiga delar av regeringens politik. Han har exempelvis lovat att blockera alla försök att luckra upp landets restriktiva abortlag. Om högerns kandidat vinner presidentvalet igen innebär det att denne kan sätta käppar i hjulet för regeringen under resten av mandatperioden.

Den man som PIS hoppas axla Dudas mantel heter Karol Nawrocki och är ordförande för statliga Institutet för nationell hågkomst. Den 41-årige historikern är politiskt oerfaren och relativt okänd, men även Duda var obekant för många när han ställde upp i och vann valet 2015. Fördelen med en uppstickare som Nawrocki är att han inte är lika tyngd av tidigare regeringars bagage. Detsamma kan sägas om PO:s kandidat, Warszawas borgmästare Rafał Trzaskowski. Han är en mindre polariserande figur än exempelvis Tusk, men frågan är om hans progressiva profil kan ligga honom i fatet. Bland annat har han förbjudit kors och andra religiösa symboler i Warszawas stadshus.

På ett sätt var det kanske oväntat att den nuvarande liberala regeringen skulle bedriva en lika tuff invandringspolitik som den förra. Aleks Szczerbiak menar att Tusk är skicklig på att känna av vart vinden blåser i polsk politik, och att anpassa sig till det och låta övertygande.

I Oolen finns en stor folklig majoritet för en stram invandringspolitik. I juli gjordes en mätning av institutet CBOS som visade att tre av fyra inte tycker att migranterna vid gränsen till Belarus ska få söka asyl. Tusk vet vad polackerna tycker och är medveten om att han skulle ”korsfästas” av PIS om han växlade in på det ­liberala spåret. Emellertid har Tusk en historia av att komma med utspel som han sedan inte driver igenom.

Den hårda retoriken riskerar emellertid att stöta bort dem i hans egna led som faktiskt önskar en mer liberal invandrings­politik. Dessa väljare kommer inte att rösta på PIS, men de kan stanna hemma på valdagen om de inte tror att de får en annan politik med Tusk. I det polariserade Polen handlar politiken mycket om att mobilisera de egna väljarna och avmobilisera motståndarens. Tusk måste kallt räkna med att vänsterväljarna trots allt kommer att rösta på honom, för att hålla det förhatliga PIS från makten.

Eftersom många polacker tar jobb utomlands finns också ett tryck från arbets­givare att tillåta arbetskraftsinvandring i de branscher där det råder brist. I Brighton, säger Szczerbiak, kan man serveras en kaffe av en polack – i Warszawa är servitören mer sannolikt en ukrainare.

Att Tusks asylstopp blev förhållandevis väl mottaget i EU, trots att det kan bryta mot unionens lagar, beror antagligen på att många andra regeringar är på väg åt samma håll och vill framstå som tuffa i invandringspolitiken för att avväpna (ytter)högern.

Ett annat skäl, enligt Szczer­biak, är att EU uppenbarligen är positivt inställd till Tusk. Så fort hans regering fick makten släppte man loss flera miljarder i stödpengar som hållits inne under den förra regeringens tid, trots att egentligen väldigt lite politik hade förändrats i praktiken.

Hade PIS-regeringen kommit med samma förslag om asylstopp som Tusks PO hade det lett till ramaskri i Bryssel.

Ett år efter valvinsten kan det konstateras att mycket är sig likt i Polen under Tusks styre – säkert mer än vad många hade hoppats. Men för den som vill att polackerna även fortsättningsvis håller gränsen, vare sig det är mot migranter eller ryska soldater, är det ett lugnande besked.

Även om regeringar kommer och går är ju folket detsamma. Och för polackerna är gränsen helig.