”Jag måste färdas genom döden med levande sinnen.” Denna formulering av den rumänske poeten Ioan Es. Pop (1958–2024) har flera gånger dykt upp i mitt medvetande sedan han gick bort i somras. Bland de olika minnen som sköljer över mig finns ett gemensamt framträdande vid bokmässan i Göteborg och en handfull vindlande samtal i Bukarest.

Jag minns också ett besök i byn Ieud för några år sedan. Den är belägen i den vackra och mytomspunna regionen Maramureș, inte långt från gränsen till Ukraina, och har en central och symbolisk roll i Pops diktning. Vårt sällskap hade stannat till med hyrbilen för att besöka träkyrkan – som tillsammans med andra i trakten finns med på Unescos världsarvslista – när ett plötsligt sommarregn överraskade oss på väg tillbaka till parkeringsplatsen. Medan vindrutetorkarna frenetiskt arbetade för att hålla sikten fri visade det sig vara förvånansvärt svårt att hitta rätt väg ut ur den lilla orten.

Även om poeten själv inte var med i bilen den dagen var han ändå högst närvarande när vi försökte styra ut mot landsvägen igen. Titeln på hans uppmärksammade och prisbelönta debutdiktsamling var nämligen just Ieud utan utgång (1994). Den svenska översättningen från 2009, signerad Dan Shaf­ran, rymmer också dikter från ett par andra samlingar från samma årtionde.

Ioan Es. Pop hade vuxit upp i en annan av Maramureș byar, studerat vid universitetet i centralorten Baia Mare, och därefter arbetat flera år som lärare i Ieud. I september 1989, bara några månader före revolutionen, fick han tillåtelse av myndigheterna att flytta till Bukarest. Det efterlängtade uppbrottet från landsbygden var dock avhängigt att han skulle ansluta sig till de tiotusentals andra män vars uppgift var att färdigställa diktatorn Nicolae Ceaușescus mastodontbygge Folkets hus. Pop har ägnat en hel diktsvit åt tillvaron på de enkla ungkarlshotell där han och andra arbetare var inkvarterade och där spriten flödade.

Det råder en instängdhet i Pops tidiga poesi som man lätt förknippar med diktaturens inskränkta rörelsefrihet. Samtidigt bör dessa dikter inte tolkas alltför direkt politiskt, eftersom det här också finns mytologiska och existentiella sammanhang som rör sig över generationerna och den rådande samhällsordningen. Mörkret tycks gå i arv och alla hus som diktjaget flyttar in i ”åldras omedelbart”. ”Gränslös är Ieud och utan utgång”, heter det på ett ställe.

Mycket har hänt i den rumänska poesin sedan nationalskalden Mihai Eminescu skrev sina romantiska verser under senare delen av 1800-talet, tills han försvann in i dimmorna av en sinnessjukdom redan innan han fyllt fyrtio. Under 1900-talets första decennier bidrog Rumänien med en rad avantgardistiska talanger. Många kom att byta språk och blev kända kulturpersonligheter på andra håll i Europa – Tristan Tzara, Gherasim Luca, Eugène Ionesco och filosofen­ ­­E. M. Cioran valde alla att skriva på frans­ka. En del av de poeter som trädde fram på 1960-talet räknas idag som moderna klassiker i Rumänien. Den språklige innovatören Nichita Stănescu och vardagens mästare Marin Sorescu lyckades var och en på sitt sätt utveckla egensinniga litterära universum trots det förtryckande system de verkade under.

När diktaturen föll för trettiofem år sedan hävdes den censur som begränsat författarnas manöverutrymme under lång tid. För den rumänska poesin följde dock en svår tid. 1990-talet innebar tuffa ekonomiska villkor för många av landets invånare. Samtidigt exploderade medieutbudet och poesin hamnade i skymundan, både på förlagen och bland läsarna.

Runt millennieskiftet började emellertid något att hända. En ny generation trädde fram, med poeter som gav sig i kast med vad som hände i samhället runt dem, genom att skildra sina egna, vardagliga liv – där sexualiteten, alkoholen och vantrivseln i samtiden var viktiga inslag. Resultatet blev ofta en direkt och brutal poesi, som gjorde upp med gamla föreställningar om vad som var tillåtet och inte tillåtet att skriva om.

Vilken var Ioan Es. Pops ställning i detta brokiga poetiska landskap? Mellan den äldre generationen som verkat under kommunismen och den yngre efter millennieskiftet lyckades han hitta ett eget språk och en egen motivvärld, och kom av vissa att betraktas som den främste lyrikern som trätt fram efter december­revolutionen. Det förvirrade och besvikna 90-talet är närvarande i dessa rader där jaget återvänder tomhänt från Bukarest, och modern tar emot honom vid grinden: ”bakom mig kommer kärror fulla av ingenting, / nära att krossas under tyngden. / när allt lastats ur på vår bakgård / kommer ingen att ha så mycket ingenting som vi”.

Parallellt med att han skrev poesi var Pop under en tid redaktör för kulturbilagan på Ziarul Financiar (”Finanstidningen”). För ovanlighetens skull deltog Pop aldrig i någon cenaclu, den sortens litterära cirklar som är ett viktigt inslag i det litterära livet i Rumänien. Dessa cirklar leds ofta av en framstående författare eller kritiker, och efter att deltagarna läst sina alster följer kritiska diskussioner som kan vara i flera timmar. Redan i slutet av 1800-talet deltog Eminescu och dramatikern Ion Luca Caragiale i cirkeln ”Junimea” (”Ungdomen”). Rumäniens främsta nu levande romanförfattare Mircea Cărtărescu är också poet – och djupt präglad av erfarenheten av de litterära cirklarna. Han ledde en egen cirkel i flera års tid.

Mina möten med Ioan Es. Pop ägde oftast rum på Litteraturmuseets uteservering i Bukarest, som var en viktig samlingsplats för författare i hans generation. Jag minns hans milda leende och pojkaktiga framtoning. Alkoholen var ett konstant inslag i hans liv, även om han inte konsumerade samma kopiösa mängder som föregångaren Nichita Stănescu, död redan vid fyrtio års ålder. En gång berättade Pop belåtet för mig att han efter många års efterforskningar nått fram till en formel för den perfekta berusningen – som bestod av varken mer eller mindre än tre öl och tio centiliter vodka.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tyngden från det förflutna kunde onekligen behöva lindras. Mitt under ett samtal om diktaturen minns jag hur han snabbt vred på huvudet samtidigt som han uttalade den gamle diktatorns namn, som för att försäkra sig om att ingen lyssnade. Ceaușescu hade varit död i många år, någon hemlig polis fanns inte längre och angiverisystemet var sedan länge avskaffat. Men kroppen mindes fortfarande rädslan och förtrycket.

Särskilt orolig var han en gång då han berättade att han skulle publicera en krönika där han avslöjade en hemlighet från sin ungdom, då han genom utpressning tvingats till att skriva under ett samarbetsavtal med säkerhetspolisen Securitate. En överenskommelse som lyckligtvis endast var en formalitet och inte fick några negativa konsekvenser för någon annan än honom själv.

Nu har Ioan Es. Pop lämnat oss. Även om någon definitiv lindring och utväg ur existensen och historien aldrig stod att finna, myllrar hans poesi av mindre öppningar för den uppmärksamme läsaren. Många av landets unga poeter har tagit starkt intryck av hans språk och person. Jag tror att de kommer att vårda hans arv. Men nästa gång jag besöker Bukarest lär staden inte vara sig riktigt lik.

Pops varma blick kommer inte längre att möta mig på andra sidan bordet. De böljande kullarna, valnötsträden och träkyrkorna i Maramureș kommer att te sig mer avlägsna. Ursus-ölen kommer att smaka aningen mer bittert. Förr eller senare kommer jag oundvikligen förbi det skräckinjagande Folkets hus, där han och så många andra tvingades arbeta. Men då kommer jag att bära med mig något som ändå visade sig vara på samma gång hårdare och mänskligare än diktatorns marmorvisioner: Ioan Es. Pops dikter.