När Charles Darwin i sin bok Människans härkomst (1871) funderade på vilka faktorer som styrt utvecklingen av ”förmänniska” till ”numänniska” betonade han vår växande förmåga att uppfinna och modifiera till exempel tekniker och regelverk, som sedan genom härmning spred sig och blev till gruppspecifika traditioner. En grupps hela arsenal av traditioner är dess ”kultur” i aktuell evolutionsbiologisk terminologi. Vissa biologer tog tämligen snart till sig Darwins förslag att människan nått sin särställning genom sin genetiskt rotade ”kulturförmåga”, tillkommen genom naturligt urval som en anpassning till en föränderlig värld, men utanför biologin hade hans idé föga genomslagskraft.

I sin nya bok, Wired for Culture, tar Mark Pagel, professor i evolutionsbiologi vid universitetet i Reading, itu med frågan huruvida människans mångfasetterade kultur ska ses inte bara som en produkt av utan också som en drivkraft och kompass för artens evolutionära anpassningsprocess. En hel våg av forskare har börjat betrakta vår historia som formad i en dynamisk växelverkan mellan å ena sidan naturligt urval mellan genetiskt olika individer, å den andra gruppurval mellan olika mänskliga kulturvarianter. Var det genom en sådan duell mellan individ och grupp som en art av ”förmänniska” – genetiskt och beteendemässigt lik en schimpans – förvandlades till en ”numänniska” – genetiskt fortfarande ganska lik men beteendemässigt mycket olik en schimpans? Med början för länge, länge sedan växte det hos människan, vid den tiden en ganska ordinär primatart, fram en kulturförmåga som skulle resultera i en koloss av traditioner som inom vissa gränser varierar mellan olika folkgrupper och som gradvis förändras i reaktion till omvärldens ändrade betingelser. Kultur är ett gruppfenomen, och dess växande betydelse hade gjort gruppen bokstavligen livsviktig för varje medlem.

Under sin historia har den moderna människan, det vill säga vi, passerat många svåra kriser: omvärldsstörningar till följd av klimatfluktuationer, konkurrens om resurser såväl inom arten som med andra arter, attacker av parasiter och patogener och så vidare. Men vi klarade livhanken både på vår afrikanska hemmaplan och på alla de bortaplaner där vi spelade efter utvandringen från Afrika. Nyckeln till vår arts framgång är, hävdar Pagel, den extrema ”socialitet” vi utvecklade såväl genom naturligt som genom kulturellt urval.

Av största vikt var människornas förmåga att härma, det vill säga att stjäla idéer och göra dem till sina. Den individ som såg någon annan tillverka en spjutspets eller en yxa på ett nytt och bättre sätt tog genast till sig erfarenheten och började göra sammalunda. Vår kultur kännetecknas av ”ackumulation”: det ena ger det andra, och allt hamnar i gruppens samlade minne och förs vidare med fortlöpande tillägg och modifikationer. Ytterligare en viktig kognitiv nyhet var vår allt bättre förmåga att sätta oss in i andras känslovärldar och tankegångar, vilket vidgade beredvilligheten att bistå även individer utanför den egna familjen eller släkten.

Men människorna utvecklade förvisso inte något slags ”allmän snällhet” utan inskränkte sin empati och sin offervillighet till kamraterna i den egna gruppen. Då som nu handlade det om så kallade ”prosociala” insatser, som visserligen innebar en omedelbar kostnad för individen men som hon eller han dock i allmänhet fick återbäring för, nämligen i form av flockens fortsatta livsduglighet. För människan mer än för någon annan art (om vi bortser från steklar och termiter …) är gruppen ett livsvillkor för individen. Många beteenden som ser ”snälla” ut är, när allt kommer omkring, ett slags insättningar på ett konto varifrån ersättning förväntas senare i livet. Det handlar alltså inte om altruism, lika lite som när vi medborgare i Sverige så gärna betalar våra skatter.

Ibland tycks Pagel vackla en smula i sin bedömning av hur viktig gruppens betydelse är för individen och hur de prosociala beteendena samtidigt gynnar gruppen och individen. Han borde kanske också utförligare ha behandlat det sociala livets största problem, nämligen den ständiga risken för svek. Om inte gruppen skapar mekanismer för att upptäcka svek och bestraffa svikarna, är dess öde beseglat.

Ju större betydelse gruppen fick för var och en av sina medlemmar, desto viktigare blev det att avgränsa den och tydligt markera vem som hör dit och vem som inte gör det: ingrupp mot utgrupp. Många egendomliga mänskliga beteenden tolkar Pagel – och för all del andra före honom – som tillkomna som ”identitetsförstärkare”. Mellan olika grupper av människor finns även idag massor med praktiskt meningslösa skillnader i ritualer, klädedräkt, vokabulär och mycket annat.

Med rätta framhålls vår ”ultrasocialitet” ofta som en av våra viktigaste kännetecken. Ingen kan förneka att människan är en extrem gruppvarelse. Ända till nyligen levde och dog nästan alla människor i omedelbar närhet av sin födelseplats, och då tvekade sällan individen om sin grupptillhörighet och gränserna för sin lojalitet. Successivt har emellertid kontakt-radien vuxit, och idag är det lika lätt att hålla kontakt och samverka med en människa som bor på andra sidan jordklotet som med en som bor tvärs över gatan. En allt större andel av mänskligheten lever i mång- och blandkulturella megastäder. Kommer vårt ”gamla” psyke att fungera i denna ”nya” värld? Tar det emot att se hela världen som en ”ingrupp” och behandla alla människor prosocialt? Man kunde kanske önska att den så mångsidigt insiktsfulle Mark Pagel lite närmare skulle ha diskuterat dessa ödesfrågor. Fast kanske inte: han har ju velat göra en presentation av en vetenskaplig diskussion, och då vill han självfallet hålla sig borta från faktafria framtidsspekulationer. Resultatet är en bok som på ett enastående vidsynt och tankeväckande sätt skildrar hur vi människor genom en unik syntes av natur och kultur har fått våra speciella egenskaper – och blivit jordens härskare.