Jag avundas det driv som får dem öva på sina instrument timme efter timme, trotsa värkande axlar och stela ryggslut, träna den perfekta fingersättningen för att handen ska kunna leka fram kaskader av toner.

På senare tid har jag tänkt allt oftare på orkestermusikerna. De som med sin begåvning och ambition inordnar sig i ett kollektiv, en grupp vars arbete huvudsakligen uppmärksammas som bakgrund till framstående dirigenter och världsberömda solister – eller sedan länge döda kompositörer. Att få en fast plats i någon av ­Sveriges mest ansedda orkestrar är sannerligen inte lätt. Men väl där väntar en lite anonym tillvaro. Häromdagen frågade jag en av mina bekanta, en symfonikerviolinist, om just detta. Är det inte lite svårt att, ja, att motivera sig?

”Konstnärskap utan ära och berömmelse. Det är en upplyf­­tande anomali.”

Hon svarade att man drivs av kollektivet, man vill inte vara den som inte har övat, som sänker resultatet för de övriga. Sedan förklarade hon hur roligt det är att kunna verken så bra att man har möjlighet att lyssna på den musik man själv är med och framför, hur meningsfullt det känns att vara i den medan man skapar den, att verkligen höra vad de andra musikerna gör och kunna följa dirigenten.

Konstnärskap utan ära och berömmelse. Det är en upplyftande anomali. Allt i vår samtid är annars inriktat på att den ­individuella insatsen ska prisas och uppmärksammas. Syftet med konst och kreativitet tycks nästan vara att konstnären själv ska bli känd.

Bara ett dygn efter att jag hade pratat med violinisten tillbringade jag en halv dag på ett tåg, varför jag fick möjlighet att börja läsa Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan. Eftersom jag är ganska bra på norska, tyckte jag mig se hur en del ursprungliga uttryck fått stanna kvar i den svenska översättningen. Undra, tänkte jag, om det var ett medvetet val av översättaren. Jag letade upp hans namn på ett av försättsbladen. Staffan Söderblom stod det med bokstäver så små att jag började famla efter läsglasgonen jag ännu inte införskaffat. Hade han låtit uttrycken finnas kvar för att påminna om melodin som författaren berättade med – eller hade han själv varit så innesluten i bokens språk att han inte riktigt märkt att några droppar fått följa med till den nya texten?

När jag kom hem gick jag till biblioteket och drog fram en av mina fruktansvärt många olästa böcker. Dolda gudar av Nils Håkansson: En bok om allt som inte går förlorat i en översättning.

Översättarens frihet beror av textens komplexitet, skriver Håkansson. Ju svårare text, desto mer frihet. Totte badar innehåller inte särskilt många valmöjligheter, medan Louise Glücks lyrik blir meningslös om den översätts ord för ord.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tanken svindlar. Tänk att ha förmågan att återge en stämning, en språklig atmo­sfär, snarare än en exakt översättning av varje enskilt ord. I ett underbart avsnitt jämför Håkansson fyra olika svenska översättningar av några meningar i Thomas Manns Toni Kröger. De handlar om hur vinter­solen lyser med ett fattigt, torftigt eller svagt sken, eller – min favorit – med ett ”kraftlöst skimmer” på en gyttrig stad. Eller en trång stad. Eller en gammal stad. Eller en gammal stad med trånga gränder. Gatorna är trånga och gavelprydda. Nej, det är vått och dragigt mellan gavelhusen. Eller: det var tyst och fuktigt på gatorna mellan de utåtvända gavlarna. Fast hellre då: dragigt var det i gavelhusgränderna.

Ett litet litet stycke; men det är, som Håkansson skriver, ”korsväg efter korsväg efter korsväg”. Att ständigt förhålla sig till författaren, samtidigt som man måste våga stå fri och fatta en oändlig mängd beslut som kanske inte skulle gillas av författaren. Jag förstår inte hur översättarna någonsin kommer i mål med en enda bok.

Det är förfärligt, men det är också fantastiskt. Att det finns människor som behärskar språk och skrivande till fulländning men som är beredda att gå in i en annan människas verk och göra något nytt men samtidigt igenkännligt. Att tillgängliggöra andras konst när man alldeles säkert hade kunnat skriva romaner själv, romaner där det egna namnet hade stått i lätt upphöjd skrift på framsidan.