I realiteten finns ett antal andra formella uppdrag som att ta emot kreditivbrev från nya ambassadörer till Sverige och att förklara riksmötet öppnat. Men en mycket stor del av kungens verksamma tid går åt till den uppgift som framgår av grundlagens förarbeten men inte preciseras mer än så: att fungera som en för landet samlande symbol.

Statschefen har lämnats i stort sett fria händer att uttolka hur den saken ska gå till, och i Kungen – Sveriges ledare har nu Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, studerat hur uttolkningen har sett ut under kung Carl XVI Gustafs snart 50 år på tronen.

Holmqvist intresserar sig föga för kungens person eller familjeliv utan riktar sökarljuset mot de offentliga åtagandena. Vad gör statschefen för uttalanden? Vad säger han i sina tal? Inför vilka publiker håller han dem? Var gör han besök? Ambitionsnivån är hög. Den 659 sidor långa boken avslutas med över 200 sidor av noter, litteratur- och källhänvisningar samt bilagor med allt från gästlistor från representationsmiddagar till förteckningar över personer som har fått kungliga medaljer. Det är en fest för kalenderbitare.

Om någon läsfest är det däremot inte fråga. Viljan att vara heltäckande leder till en rabblande prosa där likartade poänger och observationer görs om och om igen.

Holmqvist har en tydlig tes och han hamrar in den med största möjliga uthållighet. Efter böcker om Djursholm och Handelshögskolan har turen kommit till kungen och nu ska det bevisas att de tre sfärerna hör nära samman. Näringslivets toppar utbildas på Handels, kommer från eller slår sig ned i Djursholm och har som grädde på moset lagt under sig monarkin. Marknadssamhället har koloniserat ämbetet och gjort kungen till marionett.

Under intryck av starka krafter inom företagsvärlden har kungen utvecklat en profil som betonar värden som framåtanda, entreprenörskap och ledarskap, menar Holmqvist. Den speciella aura som finns kring en monark ger en sorts ”royal touch”, som innebär att han med sin närvaro kan förheliga, konsekrera, institutioner, personer och företeelser, och dessa har påfallande ofta anknytning till näringslivet. Författaren är generös med verben profilera och konsekrera till den grad att kungen knappast skulle behöva något apanage ifall han fick en slant var gång de används.

Lyckas då Holmqvist belägga sin tes? Mer nej än ja, skulle jag säga.

Kungen har uppenbarligen inget emot att förknippas med ledarskap och företagsamhet, det framgår tydligt av Holmqvists listor. Men författaren översäljer sitt budskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Han menar att redan valspråket ”För Sverige i tiden” visar att kungen ”velat anpassa sig till tidens marknadsekonomiska strömningar och ideal”. Men ursäkta, valspråket antogs 1973, då marknadsekonomins aktier stod i absoluta botten. Det signalerade säkert en vilja att vara modern, och inta en annan profil än farfadern Gustaf VI Adolf, men det hade näppeligen med någon sorts marknadsliberal agenda att göra.

Så håller det på. Kungen är starkt engagerad för scouterna. Men framför­allt med att samla in pengar – och vilka har pengar om inte näringslivstoppar? Ergo handlar även scoutingen om att konsekrera direktörer. Och det där intresset för jordbruk, skog och miljö, kommer det inte ofta till uttryck i sammanhang där även miljötekniska bolag och företag från gröna näringar figurerar? Och visst är det så att de tyngsta rådgivarna, riksmarskalkarna, i allmänhet hämtas från akademi och juridik, men var inte en av dem chef för Statsföretag för 40 år sedan och har inte ett par av de senare varit verksamma vid KTH, som har goda kontakter med näringslivet?

Holmqvist har gjort ett värdefullt hästjobb med att ta fram material. Men detta visar på sin höjd att kungen är intresserad av näringslivet, inte att han sitter i dess ficka, och framförallt bevisar det inte att han har konsekrerat företag och direktörer och gjort dem heliga i svenska folkets ögon.