Kuppen som offerrit
Det var förvisso kemalismens spöke som gick igen när sekulära turkiska militärer i somras försökte ta makten och störta det styrande islamistpartiet. Men även statskuppen som fenomen är ett historiskt spöke. I vår del av världen har vi så när vant oss av vid våldsamma maktövertaganden, trots att det till ganska nyligen var regel snarare än undantag att politisk makt inte bytte händer utan blodspillan. Och den misslyckade kuppen har en nästan ännu rikare tradition än den lyckade kuppen. Faktum är att en av de tidigaste händelserna i europeisk historia som går att datera är ett kuppförsök. År 632 f Kr försökte adelsmannen Kylon ta makten i Aten, därtill uppmanad av gudarna (om man får tro Thukydides). Trots att Kylon och hans anhängare lyckades inta Akropolisklippan misslyckades kuppen. Som så ofta gick den bestående ordningen, företrädd av den styrande klanen alkmaioniderna, vinnande ur kraftmätningen.
Det finns ett par goda skildringar av kuppförsök på svenska som kan mäta sig med Thukydides rafflande notis. Den kanske bästa, i sin lakoniska koncentration, återfinns i en förtrolig rapport från ambassadören i Marocko, Lars von Celsing, till UD i Stockholm. Under den förrädiskt idylliska titeln ”Födelsedagskalas hos kungen av Marocko” skildrar von Celsing en sömnig mottagning hos kung Hassan i juli 1971, nästan på dagen 45 år före händelserna i Turkiet. När ridån går upp är scenen kungens palats vid Atlantkusten, där sommarklädda diplomater fördriver tiden med skvaller, bridge och lerduveskytte i väntan på lunchbuffén. Men utan förvarning förvandlas scenen – fallskärmsjägare stormar palatset med automatvapen och stiltjen förbyts i fasaväckande dramatik. I kaoset dödas den belgiske ambassadören av femton kulor i bröstet, och fler än hundra människor – bland andra parlamentets talman – förlorar livet. von Celsing blir vittne till hur de sista trogna, till synes förgäves, försöker föra den apatiske kungen i säkerhet. Tillsammans med andra överlevande tvingas von Celsing så småningom upp på ett lastbilsflak, där han inväntar sitt öde i ökensolen. Kanske är det bara han som vågar hoppas, de övriga diplomaterna är alla världskrigsveteraner och har sett människans brutalitet på närmare håll än vad han har gjort. Men plötsligt upplöses alltihop i ett märkligt antiklimax – kungen har på något vis överlevt och kuppen kollapsar som en sufflé. Kuppmännen får senare naturligtvis plikta med livet. Som alla goda nyttoskribenter var ambassadör von Celsings litterära begåvning förslösad på att skriva texter som inte var avsedda för publicering.
En annan utmärkt skildring av en misslyckad kupp på svenska är Peter Englunds essä ”Bröderna Marx i Petrograd” (Förlutenhetens landskap, Atlantis, 1991), som kretsar kring den misslyckade kommunistiska resningen i Hamburg i oktober 1923. Detta rörande trohjärtade försök av den lokala partiavdelningen att utlösa världsrevolutionen med hjälp av en handfull kulsprutepistoler och synkroniserade armbandsur resulterade, som man kunde vänta sig, i ett farsartat misslyckande. I kommunistpartiets historieskrivning kallas episoden för ”der Hamburger Aufstand”, enligt regeln att kupper när de kommer från vänster ska benämnas uppror eller revolutioner.
Att den bestående ordningen, som nu i Turkiet, slår tillbaka med järnnäve är naturligtvis inte en ovanlig efterbörd av ett kuppförsök. Precis som alla som har spelat det geniala brädspelet Junta vet är det att spela högt att våga en kupp. Junta går ut på att spelarna kivas om plats vid grytorna i det fiktiva landet Republica de los Bananas, varvid det är helt enligt reglerna att försöka störta den sittande presidenten med våld. Men den som vågar tärningskastet och misslyckas skickas till exekutionsplutonen. Det gick inte heller bättre för Kylon och hans anhängare. De sökte till en början skydd i Pallas Athenas tempel, men efter att ha lovats fri lejd av stadens ordningsmän vågade de sig till sist ut, bara för att omgående stenas. Senast samtiden fick en konkret påminnelse om Kylon var i april förra året, när arkeologer hittade en massgrav från 600-talet f Kr på en parkeringsplats i Aten. Forskarna har spekulerat i om graven härstammar från utrensningarna efter Kylons kuppförsök. De begravda var friska när de dog och är sammanbundna med rep. Och som vi vet förändras inte mycket av betydelse i historien. De döda kuppmakarna i Turkiet begravdes i omärkta gravar på den för ändamålet särskilt iordningställda ”Förrädarnas kyrkogård”, belägen på platsen för ett hundhärbärge i utkanten av Istanbul.
President Erdoğan har för övrigt förklarat att folket kräver återinfört dödsstraff, retroaktivt. Men liberala demokratier avrättar inte kuppmakare. Å andra sidan förekommer statskupper endast sällan i liberala demokratier. Ett sådant var kuppförsöket i Spanien 1981. I början av 1980-talet hade det system som Franco hoppades skulle bestå efter hans död bleknat till intet och en socialdemokratisk valseger verkade oundviklig. Då agerade den gamla ordningens män. Den 23 februari rullade stridsvagnar på gatorna i Valencia, och Antonio Tejero Molina, överstelöjtnant i Guardia Civil, med aristokratisk valrossmustasch och melankoliska ögon, tog parlamentet i Madrid som gisslan. Men när kung Juan Carlos i tv uttalade sitt stöd för den valda regeringen kunde Tejero inte göra något annat än kapitulera. Så klämtade till slut klockan för francoismen. Tejero fick avtjäna femton år i fängelse, vilket i historisk jämförelse framstår som ett lindrigt öde. Så sent som 2009 betecknades Tejero, som lever som pensionär i Málaga, av sin son som ”en uppriktigt religiös man som försökte göra sitt bästa för Spanien”. Ironiskt nog var det samma klenmagade demokratiska anda som Tejero gjorde uppror mot som skonade honom. Han själv hade kanske föredragit att, i gammal spansk tradition, ställas mot en vägg.
När det gäller opåkallad mildhet mot farliga kuppmakare kan dock inget överträffa den behandling som undfägnades den mest ökände kuppmakaren av dem alla – Adolf Hitler. Ölkällarkuppen i München i november 1923 är antagligen alla tiders mest kända misslyckade kupp. Det rättsliga efterspelet är en av alla tiders största juridiska travestier. Domaren som förde ordet vid rättegången tvekade inte att öppet uttrycka sina sympatier för nazismen, och domen blev därefter. För Hitlers del resulterade kuppen inte i något annat än några månaders semester i Landsbergfängelset, där han kunde ta emot gäster och på lediga stunder knacka ihop bestsellern Mein Kampf. Tredje upplagan av Nordisk familjebok, vars nionde band (”Gullberg” till ”Hopliter”) kom ut från trycket 1928, fick fel när den om Hitlers karriär efter fängelsevistelsen konstaterade att ”H:s inflytande har sedan dess varit obetydligt”. Nazismens nederlag i München var bara skenbart, i själva verket var kuppen en triumf. Den innebar framför allt något som Hitler visste att skatta till dess rätta värde, nämligen gratis PR, enligt principen att all publicitet är bra publicitet.
Mer typiskt blev tyvärr slutet för de sammansvurna officerare och andra som den 20 juli 1944 försökte göra slut på Hitlers våldsvälde. Ökänt är hur somliga av dem hängdes med pianotråd, efter att ha förnedrats av Hitlers folkdomare Roland Freisler. Claus von Stauffenberg, som placerade ut den bomb som förfelade sin verkan, sköts redan på kvällen den 20 juli på gården till generalstabsbyggnaden i Berlin, Bendlerblock. Utöver regimens hårda hämnd uppvisar 20 juli-komplotten ett annat karaktäristiskt drag hos den misslyckade statskuppen, nämligen föreställningen om det heliga offret. Männen bakom mordförsöket på Hitler drevs av övertygelsen att det var nödvändigt att göra något, oavsett utsikterna till framgång. Genom att visa historien att nationalsocialismen inte stod oemotsagd kunde, tänkte man sig, Tysklands själ räddas. För egentligen var von Stauffenbergs etos åtskilligt främmande för den förbundsrepublik som han hjälpte till att jämna marken för – han dog med ropet ”länge leve det heliga Tyskland” på sina läppar.
Kanske lyckades 20 juli-männen. De är ju i historien något så ovanligt som hjälteförklarade förlorare. Den 20 juli varje år avlägger Bundeswehrs nya rekryter en högtidlig försäkran att försvara demokratin, den tyska motsvarigheten till vad som i Sverige kallades krigsmans erinran. Ofta sker ceremonin på innergården till Bendlerblock, numera hemvist för det tyska försvarsdepartementet. Men i så fall lyckades de just därför att kuppen misslyckades. Hade kuppen lyckats skulle dessa preussiska junkrar utan tvekan ha betraktats som fiender av de allierade. Nu blev de i stället hjältar.
Ingen illustrerar tydligare den misslyckade kuppen som frivilligt offer än den japanske författaren Yukio Mishima (1925–1970). Mishima, vars riktiga namn var Kimitake Hiroaka, hör till det japanska 1900-talets främsta avantgardister. I romaner, pjäser och filmer som behandlade teman som sexualitet –homosexualitet – manlighet och död, sökte han efter ett sätt att försona modernitet och tradition. I början av sin korta bana var han närmast att betrakta som radikal – en förnyare av litterär form och flitig gäst på Tokyos gaybarer. Under 1960-talet fann han dock alltmer sitt hem i den japanska krigartraditionen, bushido, vilken han uppfattade som en motpol till det moderna samhällets materialism och förflackning.
Trots ett intressant konstnärskap förknippas Mishima främst med sin sista dag i livet. Den 25 november 1970 trängde Mishima och fyra av hans lärjungar in i en av de japanska markstridskrafternas garnisoner i Tokyo. De band kommendanten vid hans stol varefter Mishima, iklädd en hemmagjord uniform, klev ut på en balkong och läste upp ett förberett manifest för soldaterna, i vilket han uppmanade dem att ansluta sig till honom och återupprätta det kejserliga enväldet. Han blev med acklamation utskrattad. Mishima försvann då in på kommendantens kontor och tog sitt eget liv genom att skära upp buken med ett svärd, den traditionella metoden att ta sig av daga i den japanska riddarkasten. Sannolikt hoppades han inte ens att kuppen skulle lyckas. Den var för honom bara en förevändning att iscensätta sin egen död, ett egenartat konstverk med våldsbejakande extremism som medel. Det gör honom i vart fall heder att ingen utom han själv och en lärjunge som följde hans exempel kom till skada i den sorglustiga episoden.
Vi vet inte vad de turkiska militärerna tänkte och ville när de körde åstad i sina pansarfordon och stängde broarna över Bosporen. Kanske trodde de verkligen att de kunde rädda den sekulära staten och arvet från Atatürk. Kanske visste de från början att spelet var förlorat. I så fall var de som synes inte unika.
För den misslyckade statskuppen bär på den gamla drömmen om att få offra sig på nationens altare, en dröm som annars är mest levande i kriget. Det har skrivits hyllkilometer historia och skönlitteratur om det yttersta offret i krigstid. Tennyson diktade om den lätta brigadens anfall vid Balaklava, general Custer blev en amerikansk hjälte genom sin sista strid vid Little Big Horn och en hel generation av européer drog i fält 1914, förvisso inte med direkt dödslängtan men väl med en känsla av att döden på slagfältet trots allt var den vackraste döden. Men det är inte lika uppmärksammat att denna offerkult haft sin motsvarighet även i fredstid.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Lika ofta som statskuppen är ett verkligt försök att gripa makten är den nämligen en uppvisning i dådkraft och mod. I länder med militariserad kultur men få mellanstatliga krig, exempelvis i Sydamerika, har statskuppen därför delvis fått fylla det krigiska äventyrets roll. Och när det gäller denna funktion spelar det strängt taget ingen roll om kuppförsöket lyckas eller inte. Faktum är att det misslyckade statskuppsförsöket ofta kan vara att föredra när det gäller symbolverkan, precis som det utsiktslösa militära företaget definitivt är att föredra när det gäller att uppvisa offervilja och lojalitet. Det är inte sannolikt att engelska skolbarn skulle ha läst om de tappra 600 om den lätta brigadens anfall hade varit framgångsrikt. Karl XII är för Grimberg och Frans G Bengtsson en större hjälte än Karl X Gustav inte trots att han förlorade, utan för att han förlorade. Och så vidare.
Sett i detta ljus är exempelvis Yukio Mishimas befängda kuppförsök inte ett tecken på bristande verklighetsförankring. Bushidotraditionen har ju i modern tid även gett upphov till sådana företeelser som det japanska självmordsanfallet. Kamikazeflygarna är berömda och ökända, men självmordsanfallet tog sig också former som i praktiken var harmlösa för den angripne. I krigets slutskede ledde krigaradelns officerare massanfall med blankvapen mot befästa amerikanska ställningar. Delvis desperat stridstaktik, men delvis förverkligande av påbudet att dö för kejsaren.
Att statskuppen, tillsammans med den frivilliga döden på slagfältet, på detta sätt går att passa in en tradition av offervilja är sannolikt en delförklaring till att så många kuppförsök framstår som uppenbart illa genomtänka, illa planerade och illa genomförda. Många av dem har nämligen inte varit seriösa politiska schackdrag så mycket som vilda kavallerianfall in i historieböckerna. Det är en dyster ironi att det är det helt meningslösa våldet som i både krig och fred ofta uppfattas som mest meningsfullt.
Essäist och jurist.