Storbritanniens medieetablissemang befinner sig fortfarande i chocktillstånd efter sommarens politiska bombnedslag. Den konservativa regeringen ger sig på en nationell klenod: BBC

Förslaget skjuter brett: Kulturminister John Whittingdale föreslår en övergång från dagens licensfinansiering till ett nationellt prenumerationssystem. BBC ska bli smalare, vassare och avstå från folkliga storproduktioner som Strictly Come Dancing, som sålts till bland annat Sverige under namnet Let’s Dance. Här finns planer för att privatisera BBC Worldvide, ett dotterbolag som med framgång säljer BBC:s program till utlandet och som förra året bidrog med 154 miljoner pund. Även BBC:s styrning ska ses över och i marginalerna anas även en kritik av BBC-journalisternas påstådda vänsterlutning.

Känns det igen?

Vad som sker på BBC brukar till sist även nå svensk public service. Räkna därför med att även detta initiativ snart landar på svensk mark. Frågan är bara vem som ska driva De konservativas hårda, linje i Sverige. Någon tydlig politisk motkraft till Sveriges Television och Sveriges Radio saknas nämligen. Det har flera orsaker. En är att ingen vill mucka gräl med Sveriges journalister – speciellt inför ett val är ett mediekrig det sista som behövs. En annan är att public service har god förankring i samhället: dess program, nyheter och journalister åtnjuter enligt SOM-institutet det högsta förtroendet bland svenska mediekonsumenter. Ett tredje skäl är det strukturella kaos som råder på medieområdet – att ge sig ut med politisk lans på denna digitaliserade krigsscen har ingen garanterad utgång.

Det enda parti som har åsikter i linje med den brittiska regeringen är Sverigedemokraterna som uttryckt missnöje över ”mediokra nöjesprogram och nyheterna [som] består allt som oftast av vinklade reportage”. Partiet verkar också, precis som De konservativa, känna sig misshandlade av public service och driver gärna tesen att dess journalister är vänstervridna.

Tidigare spelades denna public service-kritiska roll av Moderaterna, men de har efter åren vid regeringsmakten blivit betydligt mer medgörliga och tycks ansluta sig till den allmänna public service-positiva linjen. Men för 10 år sedan motionerade partiet med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen för att SR, SVT och UR skulle privatiseras. De föreslog även att verksamheten ska begränsas till ”program och verksamheter som kompletterar övrigt medieutbud”. Den sortens public service-politik är bortstädad och frågan är om den kommer tillbaka. Det närmaste en moderat upprördhet som går att finna idag är väl moderaten Gunnar Axén som i vredesmod slängde ut tv:n genom fönstret (efter att ha lyssnat på Sommar i P 1 på sin radio: ja även politiker är så att säga kanaloberoende).

Oavsett politisk temperatur så tornar förnyelsen av SVT:s sändningstillstånd 2020 upp sig. Fram till dess kan vi förväntas oss många år av fortsatta strukturella förändringar på mediemarknaden: fler globala medieaktörer (som Amazon, Discovery och HBO), nya och starkare teknikföretag som kommer att äga infrastrukturen (tänk Google och Facebook) och en fragmenterad mediekonsumtion där de mediala lägereldarna blir allt mindre – och allt fler.

Delar av den brittiska kritiken faller platt i Sverige. Svenska förvaltningsstiftelsen är att likna vid BBC Trust och i Sverige har den under Ove Joansons ledning blivit mer professionaliserad med branschpersoner snarare än politiker i ledningen. BBC Trust har fått svår kritik för en del usla beslut, bland annat mörkläggningen av pedofilanklagelserna mot tv-stjärnan Jimmy Savile och BBC:s Digital Media Initiative, ett IT-fiasko som lades ned efter fem år och kostade 100 miljoner pund. Den kritiken saknas i Sverige. Här har SR och SVT tvärtom gjort mycket rätt. Inte minst när det gäller digitaliseringen.

Licensförfarandet sitter däremot löst även i Sverige. Den brittiska politiken vill på sikt skapa en prenumerationstjänst, men det kräver både teknik och lagstiftning för att inte tappa betalningsviljan. Den idén är än så länge stendöd i Sverige, men däremot kommer den nya svenska parlamentariska kommittén med säkerhet att landa i en skattefinansiering av svensk public service. Dock kvarstår problemet med att den som konsumerar public service i mobilen eller via datorn inte behöver beskattas. Om public service blir en prenumerationslösning som är knuten till en inloggning blir det lättare att stänga ute dem som inte vill betala.

Den brittiska kritiken handlar liksom i Sverige om public service-påverkan på den kommersiella mediebranschen. En purfärsk rapport av svenska mammutmyndigheten Myndigheten för radio och tv kommer fram till att public service inte skadat lokaltidningarna eller den kommersiella mediebranschen. Rapporten gillas inte av TV 4 och Tidningsutgivarna som kallar den för ”besvikelse” och ”halvmesyr”. Men den stora mediemyndigheten föreslår ändå en förhandsprövning där framförallt public service-bolagen ska be om tillstånd för nya satsningar som kan tänkas inverka menligt på den kommersiella mediebranschen. Kommer det att ske? Knappast. Det skulle sinka innovationstakten för public service rejält att behöva be om lov. Den kommersiella inverkan kan dessutom vara positiv, som exemplet SVT Play som revolutionerade hela den svenska mediebranschen. Liknande tongångar hörs i Storbritannien där BBC vill hjälpa kommersiella lokaltidningar med innehåll och journalister. I Sverige är det politiskt viktigare med ett trovärdigt, uppdaterat public service än att hålla den kommersiella mediebranschen nöjd.

Men varför ska public service producera så många av programmen själv? Här finns en potential att låna av den brittiska rapporten som alltså vill knoppa av en stor del av BBC:s produktionsbolag till privata aktörer. Detsamma borde kunna ske i Sverige, med undantag för nyhetssändningar. BBC har redan sedan ett år börjat stöka om i sin organisation. Inte bara för att spara pengar och effektivisera utan även för att vitalisera och förnya vilka som producerar program.

Det är ett försök som borde landa väl i Storbritannien, och snart dyker nog samma toner upp i Sverige. Småsteg har redan tagits under 00-talet och kritiken mot ett sådant alexanderhugg skulle förmodligen bli svidande. Men samtidigt vet alla inblandade att tv och radio inte produceras effektivt inom public service-ramen. Public service går att utföra på ett betydligt mer effektivt sätt. Att knoppa av och lägga ut fler produktioner externt skulle vara ett enkelt förstasteg. Mycket av det som hörs och syns i public service produceras redan av frilansar, springvikarier och projektanställda. Skillnaden skulle förmodligen bli minimal.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den springande frågan för svensk public service saknas dock i Storbritannien: en sammanslagning. All tv, radio och skolsändning är ihoplimmade i ett enda BBC. I Sverige har vi tre olika bolag: Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradio. Det är ytterst ineffektivt och ett öppet mål för den som vill ta den brittiska debatten till Sverige. Ta bara OS i Rio de Janeiro nästa år där vi licensbetalare finansierar två separata och konkurrerande bevakningar. Eller fyra dagligen konkurrerande nyhetsredaktioner med samma uppdrag och samma budget. Eller kostnaden för tre olika bolagsadministrationer inklusive dess kafkaeska chefslager. Ja, en sammanslagning är oundviklig, (vilket jag beskrev i en längre text i Axess nr 5/15).

Med det brittiska förslaget i gott minne kan det ändå vara värt att komma ihåg att svensk public service redan produceras billigare än den brittiska. Men journalistisk kvalitet kostar och nästa steg för den svenska public service-debatten borde snarare handla om hur kvaliteten kan bli högre – inte hur kostnaderna kan bli lägre.

Kanske har en av BBC:s tongivande publicister Huw Pyrs Wheldon formulerat uppdraget allra smartast: ”It should make ’the good popular, and the popular good’.”

Göra det kvalitativa populärt och det populära med kvalitet. Ett sådant sändningsvillkor skulle förtydliga det svenska public service-uppdraget. Frågan är bara vem som skulle driva det. Någon glödande mediepolitiker med kulturministerambitioner finns inte i sikte i Sverige. Inte än, åtminstone.