Framme i Kambodja var rollerna omvända. Han fick tyfus och hamnade på sjukhus, medan hon, som ätit samma mat och delat alla upplevelser med honom, inte hade några besvär alls. Moalem berättar den här historien för att visa att det finns väsentliga biologiska skillnader mellan kvinnors och mäns kroppar. Kvinnor har ett kraftigare immunförsvar, vilket innebär att de kan få starkare biverkningar av vacciner, men de har i gengäld ett mycket bättre skydd mot infektioner. Och det är bara början.

Förutom att kvinnor är bättre på att bekämpa bakterier och virus lever de längre, har större motståndskraft mot cancer, svarar bättre på cancerbehandlingar och risken för medfödda mentalsjukdomar är väsentligt lägre.

Moalem inleder sin bok med coronaepidemin, där kvinnor klarade sig markant bättre. I vissa länder dog två män för varje kvinna. Till och med under extrema omständigheter, som svältkatastrofen i Ukraina 1932–33, när över sex miljoner människor dog till följd av en jordbrukspolitik som syftade till att knäcka motståndet mot Sovjetregimen, märktes en tydlig skillnad i livslängd mellan kvinnor och män. Kvinnorna uthärdade svälten bättre.

”Inkontinensen var en orgasm”

”Människor av kvinnligt kön är genetiskt överlägsna män”, anser Moalem. Skulle någon invända att män tar fler fysiska risker och har en farligare livsstil kommer Moalem inte att säga emot. 92 procent av alla amerikanska arbetsplatsolyckor med dödlig utgång drabbar män, berättar han. Sedan drar han fram ännu ett trumfkort: jämför man munkar och nunnor, som lever fredliga och riskfria liv i sina kloster, kommer männen ändå att dö först.

”Nästan allting som är svårt i livet, biologiskt sett, från överlevnad till fosterutveckling, görs bättre av kvinnor”, skriver Moalem. Han är läkare, forskar på neurogenetiska sjukdomar, och har ett tjugotal bioteknologiska patent på sin meritlista. Han är också verksam som populär­vetenskaplig författare; på svenska finns De sjukaste överlever (2008), en bok om att de gener som ger oss vissa sjukdomar, som diabetes, tidigare i människans hi­storia har hjälpt oss att överleva. Innan jag har hunnit fundera för mycket på hans förnamn, Shäron, ser han till att förklara att det är ”relativt ovanligt bland män”. När han går på hälsokontroll, berättar han, ”händer det ofta att personalen förbereder en gynekologisk undersökning, vilket inte är nödvändigt i mitt fall”.

Alla de ovanstående fördelarna beror, enligt Moalem, på att kvinnan har två X-kromosomer. Här behövs kanske en minikurs i cellbiologi för att läsaren ska kunna följa hans resonemang. Männi­skans långa dna-sträng är uppdelad på 46 kromosomer, som ligger inneslutna i cellkärnan. Kromosomerna numreras 1–22, utom de två sista, som betecknas X och Y. De avgör människans kön. Kombinationen XX ger en kvinna; XY en man.

Y-kromosomen innehåller omkring 70 gener, medan X-kromosomen är betydligt större. Dess tusen gener har en mängd olika uppgifter, som inte bara har att göra med personens kön. Det väsentliga är att kvinnor har två olika X-kromosomer: en från moderns äggcell och en från faderns spermie.

De båda X-kromosomerna i en kvinnlig cell kan inte vara aktiverade samtidigt. Det leder till fosterskador och ett tidigt missfall, men vilken X-kromosom som är aktiverad varierar slumpmässigt i samtliga celler i kvinnans kropp. I en viss cell kan X-kromosomen från fadern vara aktiverad, i dess granne kromosomen från modern. Processen som avgör vilken X-kromosom som stängs av är ännu inte helt klarlagd. Kvinnor har med andra ord en backup-kopia av X-kromosomen, en backup som inte är identisk.

Män har bara en X-kromosom, ärvd från modern, likadan i alla celler. Skulle den vara skadad eller bära på dåliga anlag är det kört. På X-kromosomen finns omkring hundra gener som är kopplade till olika intellektuella handikapp. Därför har män dubbelt så stor risk att få autism, ADHD, inlärningssvårigheter eller andra former av funktionsnedsättningar.

På X-kromosomen sitter också tumörsuppressorgener, som minskar risken för cancer. Män har 20 procents större risk att få cancer och 40 procents större risk att dö i cancer; kvinnor har ett naturligt cancerskydd som män saknar.

Att ha två X-kromosomer skyddar dessutom mot färgblindhet, eftersom två av de gener som är avgörande för färgseendet sitter där. Vissa kvinnor är till och med ännu mer lyckligt lottade: de är så kallade tetrakromater. I normala fall har männi­skor tre typer av färgkänsliga celler i näthinnan, mottagliga för varsitt våglängdsområde, men tetrakromater har fyra, och därför kan de urskilja hundra miljoner nyanser. En man kan aldrig hoppas få se mer än en miljon färger, och åtta procent av männen har någon form av defekt färgseende. Å andra sidan är färgblinda män bättre på att genomskåda kamouflage.

Män börjar alltid sitt liv ”ur ett genetiskt underläge”, skriver Moalem. Hos fåglar är det för övrigt tvärtom. Där är det hannarna som lever längre, och som har två identiska könskromosomer, kallade WW, medan honorna har två olika, W och Z.

Den poäng som Moalem vill hamra in är ganska enkel – två X-kromosomer är bättre än en – men han är en erfaren populärvetenskaplig författare, och därför blir det aldrig enformigt. Han vet hur han ska liva upp sin framställning genom att ta med läsaren till en japansk äppelodling där varje äpple får en individuell solhatt innan det säljs för 20 dollar; därefter får vi följa med när han letar efter urgamla UV-tåliga potatissorter på 5 000 meters höjd i Peru. På vägen dit hinner han också berätta en hel del om människans komplicerade immunförsvar. Som så ofta med populärvetenskap är det sidospåren som gör resan underhållande.

På senare år har det visat sig att den avstängda X-kromosomen i kvinnors celler inte är så inaktiv som vetenskapen tidigare trott. En femtedel av den genetiska informationen på den ”tysta” X-kromosomen utnyttjas av cellen, och bidrar sannolikt till kvinnornas motståndskraft mot sjukdomar och andra påfrestningar.

Har kvinnorna några nackdelar? Att immunförsvaret är mer aggressivt innebär att kvinnor oftare får autoimmuna sjukdomar, som MS, lupus eller myasteni. Autoimmuna sjukdomar innebär att kroppen angrips av sitt eget immunsystem; 80 procent av de drabbade är kvinnor.

Moalem föredrar att säga att kvinnor är ”bättre”, istället för att skriva att män och kvinnor skiljer sig genetiskt från varandra. Han gör sitt bästa för att tolka varje genetisk skillnad till kvinnans fördel. Tanken på två olika men likaberättigade kön är fortfarande litet för avancerad, även i vår tid. Ett av könen måste vara ovanpå, och om det inte är mannen, då kan man, via uteslutningsmetoden, snart komma fram till att det logiskt sett måste vara kvinnan.

Bokens förtjänst är att Moalem håller sig strikt till biologin. Han frestas inte att spekulera om andra former av kvinnlig överlägsenhet – moralisk eller intellektuell, exempelvis – och han är inte ute efter att övertyga oss att de samtida könsrollerna är naturliga och har bestämts av generna. Titeln på hans bok är mer provokativ än innehållet. Boken bidrar snarast till att lugna ner en diskussion om manligt och kvinnligt, som alltid riskerar att bli överhettad. Människor får aldrig nog av att prata om de båda könen och deras typiska egenskaper – ingenstans är andelen substantiellt innehåll lika liten i förhållande till mängden prat, som om det viktigaste var att hindra varje chans till självkännedom.

Ändå är det nog inte en slump att det kommer en bok med titeln On the Genetic Superiority of Women just nu. Det är lika naturligt som om en läkare för lite drygt hundra år sedan hade skrivit en bok om mannens biologiska överlägsenhet. För närvarande är det kvinnans tid, liksom åren kring förra sekelskiftet var mannens tid. När jag tar en paus från läsningen hittar jag Ivar Arpis podd, där han och författaren Andrés Stoopendaal diskuterar om det svenska kulturlivet håller på att förvandlas till ett matriarkat. Universiteten domineras av kvinnor, åtminstone på de humanistiska institutionerna, och i den litterära världen ser det likadant ut, menar de.

Jag kan redan nu förutse att om vi hyllar kvinnor på samma okritiska sätt som vi tidigare hyllade män, kommer vi förr eller senare att bli lika trötta på dem. Men samtidigt som kvinnor framstår som vinnare på allt fler områden har ordet ”kvinna” börjat bli kontroversiellt. ”Undvik ordet kvinna för att beskriva att kroppar ser ut på vissa sätt”, rekommenderar vårdguiden 1177 på sin sajt – det vill säga: i ett sammanhang där det handlar om att ge korrekt medicinsk information. Den här utvecklingen beskrivs i all sin fascinerande snårighet i Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (2021).

Jag noterar att Moalem påfallande ofta talar om ”genetiska kvinnor” istället för att bara skriva ”kvinnor” – som om ordet ”kvinna” hade blivit för känsligt i vår genusmedvetna tid. Han lägger till en brasklapp om att ”ditt biologiska kön är inte alltid samma som ditt genus”. Genus är vad du känner dig som, förklarar han: ”din upplevelse av manlighet, kvinnlighet, eller vad som helst däremellan”. ”I Storbritannien har ett universitetssjukhus nyligen uppmanat sina barnmors­kor att undvika att säga ord som ’bröstmjölk’, ’mödravård’, ’mamma’ och ’pappa’”, skriver Nina Solomin (SvD 28/2 -21). Istället bör de säga ”graviditetsvård”, ”födelseperson” och ”mänsklig mjölk” – och tur är väl det, annars är det kanske risk att barnen får kattmjölk.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Moalem vill få läsaren att se kvinnor som det starkare könet. En av världens hårdaste löpartävlingar hålls i Utah och kallas Moab 240 Endurance Run – 240 miles eller 380 kilometer. Den första gången tävlingen hölls, 2017, vanns den av Courtney Dauwalter, som kom i mål efter två dagar och nio timmar – tio timmar före den förste manlige löparen. Så länge uthållighet är viktigare än muskelstyrka har kvinnor en god chans att vinna. Moalem citerar den sjufaldige mountainbikevärldsmästaren Rebecca Rusch: ”Alla de där killarna sticker iväg snabbt, men några timmar senare kommer jag ifatt dem. De frågar alltid: ’Varför är du så långsam i starten?’ Och jag svarar: ’Varför är ni så långsamma på slutet?’ ”

Om män i praktiken är det svagare könet på många områden – vilka konsekvenser borde den insikten ha? Vi är ju inte längre ett samhälle som hyllar styrka, utan tvärtom ett samhälle som hyllar svaghet, som alltid vill hjälpa den som befinner sig i underläge. I alla fall är det vad vi föredrar att tro om oss själva. Borde samhället alltså inrättas för att hjälpa svaga män? Eller en ännu mer hädisk tanke: det är kanske ett sådant samhälle vi redan har? De så kallade manliga privilegierna är kanske ett sätt att stötta den svagare parten? Så långt sträcker sig inte Moalems tankegångar.

Vad som borde göras för kvinnornas del står i alla fall klart. Forskning och sjukvård måste börja ta hänsyn till att kvinnors kroppar är annorlunda, skriver Moalem. De studier som leder till att nya läkemedel utvecklas och godkänns utgår alltför ofta från män. Det är till och med så att de försöksdjur som används oftast är hannar. Detta är så vanligt att ingen längre tänker på det, vilket Moalem upptäckte när han ville beställa lika många labbmöss av varje kön till ett experiment. Honor var en ovanlig beställning, fick han veta, och det kunde ta flera månader innan de levererades. Hannar är billigare; därför använder alla dem. När Moalem väl fick sina honor visade det sig att de reagerade annorlunda under experimenten.

Först så sent som 1993 krävde USA:s National Institutes of Health att kvinnor ska ingå i de läkemedelsstudier som de finansierar. I de vävnader som är gemensamma för män och kvinnor används drygt en tredjedel av generna på ett annorlunda sätt jämfört med det andra könet – vilket bland annat innebär att samma läkemedel kan ha olika effekt i mäns och kvinnors kroppar.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors biologi märks också vid transplantationer. En kvinna har goda chanser att kunna behålla en manlig njure, medan en man som får en kvinnas lever eller hjärta har en sämre prognos jämfört med om han får manliga organ.

Vem visste förresten att även kvinnor har en prostata? Körteln har varit känd åtminstone sedan 1600-talet, och de tidigaste anatomerna kallade den för en kvinnlig prostata, men därefter gick den under namnet ”Skenes körtlar” i läroböckerna, efter den skotske anatomen Alexander Skene. Först 2001 bestämde sig FIPAT – The Federative International Programme on Anatomical Terminology – för att ändra det officiella namnet från ”Skenes körtlar” till ”kvinnlig prostata”.

Kunskapen om den kvinnliga anatomin är ibland pinsamt dålig. Moalem berättar att en av hans kvinnliga patienter blev opererad för inkontinens. Det var en ovanlig sorts inkontinens, tyckte läkarna, eftersom den bara uppstod under samlag. Ingen av de inblandade läkarna, och inte heller kvinnan själv, förstod att det handlade om något annat. Inkontinensen var en orgasm.