1 ”I could stand in the middle of Fifth Avenue and shoot somebody, and I wouldn’t lose any voters, OK?” Trump remarked at a campaign stop at Dordt College in Sioux Center, Iowa. ”It’s, like, incredible.”

I januari 2016 – nästan 11 månader före presidentvalet – konstaterade Donald Trump att han hade en närmast magisk makt över sina väljare. Han skulle kunna göra vad som helst – även skjuta ner en människa på Fifth Avenue i New York – utan att förlora väljare.

Vad som hände därefter är mera komplicerat.

Hillary Clinton fick 2016 ett par miljoner fler röster än Trump men det amerikanska valsystemet gav honom majoriteten i elektorskollegiet. Ganska få röster i några delstater gjorde honom till president.

Det mest intressanta med Trump som politiker då och idag är att hans politiska agenda är mycket tunn. Hans i grunden enda agenda är Donald Trump och att vinna.

Det finns en spridd föreställning att Donald Trump är unik i det avseendet. Jag menar att amerikansk politik haft ganska många föregångare till honom: män för vilka den personliga viljan att vinna varit det helt centrala.

Är amerikansk politik unik i detta avseende? Det amerikanska politiska systemet medger mycket större öppningar för maktmänniskor än Europas demokratier.

I USA är det kriget mellan två partier med under tiden högst varierande politiskt sakinnehåll som gäller. Politik är på det sättet en genuin amerikansk sport där seger är det centrala.

Det finns inget som pekar på att detta mönster i amerikansk politik kommer att förändras. Det som gällde för Andrew Jackson och Donald Trump kommer i huvudsak att återkomma framöver om än i olika former beroende på läget i världen och främst i den amerikanska ekonomin.

Andrew Jackson – USA:s sjunde president 1829–1837 var Demokratiska partiets fader. Svaret på frågan är alltså att en sådan förändring tycks högst osannolik.

2 Jag är övertygad om att den ängslighet som finns i viss mån i USA och sannolikt i högre grad i Europa i grunden är obefogad.

Det mera intressanta perspektivet är den bedömning som görs i Peking och som gjordes i Moskva före Ukrainakriget.

Det Europa som sedan andra världskrigets slut upplevt de amerikanska säkerhetsgarantierna som trygghetens yttersta bas ställer dock med viss rätt denna fråga.

I USA vet man av historisk erfarenhet att amerikansk politik kan svänga radikalt. USA:s roll i 1900-talets båda världskrig och USA:s krig efter 1945 grundas i en passionerad amerikansk nationalism som är ett återkommande tema i landets historia.

Den finns kvar bortom de strider som pågått och pågår. Ett sätt att förklara hur bestående detta är handlar om perspektivet. Ser man USA:s historia som en populistisk era – ömsom ”väns­ter” ömsom ”höger” – tror jag man bättre förstår dess bestående element.

3 De cykler som beskrivs som pendlingen mellan liberalism och konservatism har kanske relevans i ett mycket långt historiskt perspektiv.

Jag menar att den pendlingen i grunden handlar om maktspelet mellan ”laget som har makten i Washington” och det motståndarlag som inte sitter i Vita huset och i majoriteterna i kongressen.

USA är i mina ögon ett i grunden nationalistiskt och historiskt sett ofta isolationistiskt land vars roll som världens ledande ekonomi och ledande militärmakt må brottas med sina inbyggda spänningar. De kommer troligen inte att försvinna utan endast med tiden ta sig varierande uttryck.

4 Det har funnits ständiga försök att bryta upp tvåpartisystemet men detta är så fast förankrat i det amerikanska samhällets maktstrukturer att någon förändring ter sig högst osannolik.

Donald Trump är en god illustration. Han var demokrat innan han blev republikan och däremellan gjorde han 2000 ett försök att nå makten genom ett tredje parti (Reform Party)och på sin sista dag i Vita huset hotade han Republikanska partiet med att 2024 gå fram med ett eget parti.

Att Trump skulle gå fram 2024 med ett eget parti är idag sannolikt ett verksamt hot mot Republikanska partiet och de politiker som menar att Trump är förbrukad. Han själv delar inte den åsikten.

Han är fortfarande mannen på Fifth Avenue som kan skjuta ner vem som helst utan påföjd.

5 De båda partierna utgörs just av dessa otaliga sammanslutningar.

Föreställningen att det finns ”politiska partier” i USA bygger på en bild av USA som bortser från de grundläggande skillnaderna mellan Europa, där partierna oftast har en idébas, och USA, där det politiska innehållet är sekundärt.

Det som kännetecknar denna mångfald av amerikanska grupperingar är att de bygger på sina egna, ofta egensinniga agendor precis som USA otaliga kyrkor. Här finns ingen statskyrka!

Donald Trumps framgångsrika, publikdragande stormöten är inte unika i amerikansk historia. Det viktiga är att inse att de mest liknar de evangeliska jättekyrkornas gudstjänster. Den överdrivna retoriken, den entusiastiska publiken för vilka inget tvivel finns om predikantens budskap, det råa föraktet för motkandidaten liknar något som funnits under en stor del av USA:s korta historia.

En förklaring är rasismen – riktad främst mot svarta och judar – som varit och är central i det amerikanska samhället. Oförmågan att bygga någon sorts välfungerande ”välfärdsstat” hör också hit – då blir stödet från andra gemenskaper än staten centralt.

Vänsterpopulism (”Occupy Wall Street”) och högerpopulism (”Tea Party”) har samma grund. Den starka religiösa traditionen i USA glöms också ofta bort när man ser på USA med europeiska ögon. Centralt i detta sammanhang är framgångsteologin som spelat och spelar så stor roll i amerikanskt kyrkoliv.

Att nya varianter av närmast religiöst undergångstänkande på senare tid spritts från USA är föga förvånande.

Vill man förstå det egensinniga och från europeiska tankemönster så annorlunda USA kan man läsa den amerikanske journalisten Kurt Andersens bok Fantasyland – How America Went Haywir. A 500-year History som skildrar 500 år av amerikanska galenskap och drömmar. Detta USA kommer aldrig att se ut som vi skulle önska.

Andersen har pregnant formulerat vad det innebär att vara amerikan: ”Att vara amerikan innebär att vi kan tro på vad vi vill, att vår tro är lika mycket värd eller är överlägsen andras.”

Här finns en mycket tidig postmodernism: det finns inga sanningar, allt är relativt, du skapar och håller fast vid din egen föreställningsvärld.

Man ska inte underskatta betydelsen i amerikanskt tänkande av väntan på Harmagedon – den plats som omnämns i Uppenbarelseboken som det sista slagfältet mellan det goda och onda. Varje ögonblick i denna väntan ska i de frälstas liv fyllas av drama. När som helst ska steget tas ur tiden till evigheten.

Vad finns då kvar att hålla fast vid av tro på USA:s roll i världen som en någorlunda stabil stormakt även om Donald Trump skulle återväljas 2024?

Den amerikanska författningen är skapad av den amerikanska intellektuella elit som fortsatt har ett någorlunda fast grepp över den geopolitiska stormaktens roll. Sedan dess är en stark regeringsmakt central och så kan det mycket väl förbli för lång tid framöver trots allt vad man kan oroa sig för i amerikanskt samhällsliv.

Det handlar om en ordning som ska garantera individens rätt att driva en framgångsrik näringsverksamhet. Även vänsterpopulismen har haft denna önskan. Därför har socialismen aldrig fått ett grepp om många amerikaner.

Istället har delstaternas friheter varit sättet att efterhand justera den starka centralmakt som inte minst 1900-talets stora krig skapade.

USA är annorlunda och torde förbli annorlunda.