Så råder det också krig i vår omvärld. Men här hemma utkämpas en av de mest högljudda striderna på pennans arena – biblioteket. Och då tänker jag inte på de ynglingar som numera sätter skräck i både bibliotekarier och låntagare, med hot som snarare leder tankarna till svärd än till pennor.

Nej, jag tänker på kulturkriget, dess anfall och belägringar, i skuggan av lånekort och kortkataloger. Vårens stora slag stod om Lady Busty och Miss Shameless. Som krig ofta gör spred sig även detta krig: närmare bestämt till SVT:s Agenda och dess strålkastarbelysta fält. De förmenta Madamerna kan knappast göra Sköna Helena rangen stridig som krigsbyte – det var mer Kalabaliken i Bender än Trojanska kriget över föreställningen. Och ordet ”Skamlös Vin­hora” spreds över nejden, både under och efter sändning, med kraften hos en Hesa Fredrik en måndag i mars.

Kulturkriget är en strid som verkligen utspelas mellan pennor, eller – om vi lämnar symbolernas värld – värderingar. Men de som vanligtvis uppskattar värderingsutbyte, verkar ändå inte nöjda – därav förkärleken för den svärdsosande benämningen ”kulturkrig”. Inte heller verkar dessa människor nöjda med att människor säger sig bli provocerade av drag queens i offentligheten. Trots att man i samma festtal som framhåller pennan som mäktigare än svärdet, också kan höra att konst och kultur skall provocera. Provokationer är bra, så länge de inte blir för provocerande.

Apropå provokationer. Vem kan glömma sjöslaget om Tintin i Kongo vid Sergels torg? Det var 2012 som Hergés seriealbum rensades bort från hyllorna på Kulturhusets ungdomsbibliotek: Tintin ansågs företräda ett kolonialt perspektiv, och barn ansågs inte kunna förhålla sig postkolonialt kritiskt till detta koloniala perspektiv. Liknande argument som idag framförs av dem som motsätter sig trans-misser som sagoberättare alltså, fast från den andra fronten. Den som vill arrangera en installation grande provocation, skulle kunna inbjuda båda sidor till fredssamtal. Kanske fira fredsfördraget med att ortens lokala trans queens högläser valda delar ur Tintin i Kongo?

En armlängd är faktiskt inte särskilt lång – knappa två alnar – längre än en penna, men kortare än ett svärd.

Men alla är ju inte lagda för Performance art. Och ibland rensas de provocerande formuleringarna ut innan de nått fram till bibliotekshyllan. Nu senast var det Roald Dahl och Agatha Christie som lockade fram tippexpenslarna. Men i och med att bibliotek är en kulturbevarande institution rymmer hyllorna en hel del böcker som ännu inte hunnit rensas. Jag känner till ett antal. Nu skall vi kanske inte väcka björnar som sover, men man kan i alla fall dra slutsatsen att Max och Moritz inte verkar läsas längre. Eller så har de rensats ut i tysthet.

Och över allt svävar idén om att politiken skall hålla sig ”på armlängds avstånd” från kulturen. Det är inte konstigt att även politiken verkar uppskatta det uttrycket. Det förmedlar att politiken värnar om kulturens oberoende – samtidigt som det tillåter politiken att lägga näsan i blöt när det passar. En armlängd är faktiskt inte särskilt lång – knappa två alnar – längre än en penna, men kortare än ett svärd.

Själv skulle jag önska att politiken höll sig ”på fem jordvarvs avstånd” från kulturen. Men det lär inte ske. Dels funkar det inte lika bra som sound bite, dels handlar hela denna diskussion om kultur som är skattefinansierad – en inkomstkälla som brukar föranleda krav på demokratiskt inflytande. Den kulturutövare som inte har en rejäl mecenat eller förmögenhet får nog även i framtiden räkna med en politik som lägger sig i. Och fortsätta att lyssna till festtal om att pennan är mäktigare än svärdet.