För att kringgå min egen urskillningslösa nostalgi inför alltifrån fabriksskorstenar till Blåvitts tandkräm, gjorde jag en nostalgiundersökning bland vänner och bekanta för att locka fram mer konstruktiva teman.

Man får räkna med definitionsproblem och visst tjafs innan folk kommer med vettiga svar i sådana lägen, men en tonårings fråga är värd att notera: Kan man vara nostalgisk över något man själv inte upplevt? Hon tyckte att hennes urval blev väl begränsat annars, och vi kom fram till att jo, nog kan man vara nostalgisk även med avseende på en föreställning om hur något var. Eller borde varit. Vilket med ens blir förvillande likt en fantasi eller en målbild, snarare än längtan efter ett faktiskt tillstånd i det förflutna.

Svaret är alltså inte givet, men vi landade ändå i att hypotetisk nostalgi är tillåten. Inte minst eftersom den känns så… upplevd. Även vi med många decennier att ösa ur, suktar ju gärna efter sekelskiftets litterära salonger eller antikens tvärvetenskapliga ansatser, som om vi själva varit där.

Med alla tidsåldrar tillgängliga i godisskålen fylldes ändå topplistan av förvånansvärt närliggande och mondäna önskemål: filmer som inte gör anspråk på mer än 90 minuter av ditt liv, frukt som faktiskt smakar något, musik som har en början, ostympad av Spotifys sekundregler, och (utan rim och reson): telefonhytter.

Men. Flest röster i alla ålderskategorier fick ändå pardans i olika former. Med längtansfulla suckar beskrev mina undersökningsobjekt logdanser i byn, en röjig danskväll på stadshotellet, eller att ”gå på bal, bara sådär”, som en medlem av generation TikTok uttryckte det. Jag trodde först de skämtade – inte minst när en barndomsvän som aldrig någonsin synts på ett dansgolv, animerat berättade hur härligt det vore med lördagsdans på traktens övervuxna loge. Men trots verklighetsglappen kunde jag inte avfärda att symtomen på nostalgi var som tagna ur läkarboken.

Otippat! Varifrån kommer drömmen om att ta på sig dansskon? Varken romantik eller intresse för foxtrot var svaret, så mycket stod klart. Istället dök dansen upp i medvetandet som symbol för en sinnlig förbindelse till en väldefinierad gemenskap; en kåmjoniti, för att göra svenska av det. Dansen är katalysatorn som fyller rummet med relevanta människor att möta och ta i. Musiken en trygg ort där vi rör oss inom lösa men befintliga uppföranderamar. På logen och stadshotellet och balen samlas människor som man i någon mån känner, ur samma miljö eller sociala cirklar. Dem man har ett intresse av att genom fysisk närvaro bekräfta en luddigt andlig samhörighet med.

Liksom tidigare generationer flytt småstan för storstäderna, tycks inte heller dagens unga vilja stanna på den ort där de växt upp – i den ”globala byn” – utan längtar till the real deal. Det pratas mycket om lägereldar då och nu, från sagornas till den mediala ålderns samlingspunkter. Kanske nämner mina unga bekanta dans för att den representerar lägereldstradition i fyrdimensionell tappning, där den extra dimensionen utgörs av rörelsen. Känna sig själv i hela kroppen, och närma sig andras.

I skärmarnas tid har den fysiska upplevelsen, särskilt den som inte är odelat positiv, satts på undantag. Den fotograferas och beskrivs, men vem orkar, hinner och vågar faktiskt gå ut och hålla i andras parfym-och-svett-kroppar? Fast vi längtar, efter röster, varm hud och ögonkontakt.

(Den sistnämnda så underskattad, om man betänker att en av de viktigaste aspekterna i ett barns känslomässiga utveckling är ständig tillgång till den vuxnes blick. Och bara det faktum att ögonkontakten kan få personer med panikångest, oavsett ålder, att ”komma tillbaka”. Se mig i ögonen: här är jag, och du finns.)

Men tillbaka till gemenskapen. I Colin Nutleys Black Jack utgör landsbygdens kvardröjande subkultur av ”styrdans” både arenan och taktpinnen i dramat. Filmen har några år på nacken, men är fortfarande en sevärd illustration av gränssnittet mellan individen och gruppen; hur relationer i en liten grupp har potentialen att vara såväl livgivande trygga som klaustrofobiska.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och hur gör vi den cirkeln fyrkantig, som man säger, för att göra längtan efter dansen framåtriktad? Vill vi verkligen tillbaka till fler dansbanor och myggiga logar? Hur hittar vi balansen mellan bygemenskapens dömande jury och dess elixir mot ensamhet? Mellan dess tunga bojor och livräddande skyddsnät.

Att slå ett slag för den blaskiga mittrännan känns nästan hopplöst. Men ändå är det väl den vi måste ställa oss i – dansa i, rentav – med blöta fötter. För nog kan man ha invändningar mot en naiv, i värsta fall inskränkt, längtan efter en svunnen gemenskap på dansgolvet, i lokala sportklubbar eller framför Hylands Hörna. Men ska vi slänga ut den äkta saknaden med badvattnet?

Navigare a vista, är det råd min italienska väninna skulle ge; styr på ögonmått genom dimman. Ett användbart råd i många situationer. För oavsett om det gäller gängkriminalitet, koranbränningar eller dödshjälp. I en polariserad tid är balans i rörelse den största bristvaran. Precis den som behövs i danssteget och i närheten till andra. Det är bara att bjuda upp och snubbla vidare.