Det som undersökts sorteras in i olika skalor, som i den ena riktningen mäter det man kallar traditionella värden och i den andra sekulära värden, som individuell frihet. Här kan man visa hur tilltron till samhället ser ut, om den är kraftfull eller om det istället är tilltron till familjen eller släkten som är starkast.

Sverige är allt annat än landet lagom, visar studierna: snarare landet annorlunda. Vi befinner oss sedan mätningarna inleddes uppe i det högra hörnet, bland de länder som skattar individuell frihet högst och intresserar sig minst för religionsutövning. Samtidigt visar studierna att vi i Sverige har hög tillit till samhällets institutioner och att vi sticker ut mest vad gäller vänlighet mot människor av annan nationalitet och religion. Vi utmärker oss också för tolerans vad gäller synen på sexualitet, såväl sex utanför äktenskapet som homosexualitet.

Det verkar således som om världens mest sekulariserade land har lyckats bra med det många skulle kalla en god människosyn, en syn som bejakar och respekterar individuella val, manar till medmänsklighet mot främlingen och förmår bygga förtroende för samhällsinstitutionerna. Så, vad ska vi då med Gud till?

Eller är det så att den evangelisk-lutherska tron på människans myndighet, på hennes rätt och skyldighet att ha en direktkontakt med Gud utan ombud, har inneburit en internalisering av en etisk hållning mot nästan som gör kyrkan och präster arbetslösa? Behövs inte längre någon förmedlare av vägledning? Kanske är denna utveckling i själva verket reformationens slutpunkt: Människan har tagit sig själv och sin Gud i egna händer.

Den brittiske filosofen Roger Scruton utforskar i sin bok The Soul of the World – titeln refererar tydligt till Hegels tankevärld – just religionens roll, mening och överlevnad i en samtid som vår. Boken bygger på en del äldre material, som Scrutons Stantonföreläsningar i Cambridge 2011. Han tar sig an gudstrons problem ur filosofins och estetikens synvinkel. Och han avstår, tack och lov, helt från de postmoderna och postkoloniala teoriernas yvighet.

Det är inte med en filosofisk exposé över argument om Guds existens vi här har att göra; Scrutons ambition är att visa att religiös tro har en funktion även i vår historiska situation. Det heliga som förklaringsmodell är inte något förlegat eller något som är oförenligt med vårt moderna tänkande. Vår upplevelse av det heliga ger ett svar som det vetenskapliga kartläggandet av varje skrymsle i människans kropp och psyke inte förmår ringa in, trots uttalade ambitioner att göra just detta.

Till sin hjälp här tar Scruton bland många andra sociologen Émile Durkheim, religionshistorikern filosofen Mircea Eliade, filosofen Wilhelm Dilthey och psykoanalysens fader Sigmund Freud. Jag tycker att det är ett modigt och, faktiskt, friskt grepp att lyfta in Freuds arbete här. På många håll anses ju hans upptäckter om människan vara förlegade, till och med farliga, idag. Vi som ändå har fortsatt att tjuvläsa honom, eftersom vi tror att han var åtminstone någonting viktigt på spåret, har en vän i Scruton.

Från Durkheim hämtar författaren sina grundläggande resonemang om religionens roll som skapare av gemenskap och som sammanhållande faktor. Durkheims tanke om det heliga som det förbjudna, och spänningen mellan det tillgängliga och det förbjudna, är en utgångspunkt i Scrutons undersökning.

Ett tydligt exempel på det heligas polaritet är den kristna tanken på Gud som uppenbarad och fördold. Den uppenbarade guden manifesteras genom Jesus Kristus, tar mänsklig gestalt och blir gripbar. Den fördolde guden är den obegriplige, den nitälskande, den fruktansvärde men också den barmhärtige och nåderike. Inför den fördolda sidan kan människan frukta. Till denna Guds fördolda sida har också förklaringarna kring teodicéproblemet eller predestinationen förlagts: Vi människor kan inte veta. Gud har en plan, men den är fördold för oss.

Det är alltså inte bara den funktionella rollen hos tron som intresserar Scruton, utan också vad religion och tro egentligen handlar om, religionens ”aboutness”. Han arbetar även med att försöka göra en substantiell definition. Hans metod att undersöka religionens ”aboutness” är fenomenologisk. Religionen handlar i sin kärna om tillbedjan och offer: om det heliga (sacred) och om offer (safrifice). Detta är en ”aboutness” som inte det evolutionära synsättet på religion fångar in. Dessa djupa existentiella behov kan inte till fylles mätas, värderas eller få en fullständig förklaring av till exempel modern neuropsykologi, menar Scruton. Sökandet efter det heliga är ett slags upphöjd mänsklig aktivitet över tid och rum; längtan efter det heliga förser världen med en själ och är människans särmärke.

Författaren låter vid flera tillfällen, närmast slentrianmässigt, djurvärlden utgöra den primitiva kontrasten när han beskriver människans särdrag. Om han hade lyft in resultat från samtida zoologisk forskning, skulle komplexiteten öka, resonemanget utmanas och därmed bli mer filosofiskt intressant.

Scrutons filosofiska tankespår står bitvis i kontrast till mycket av samtidens filosofiska fokus. Det är som att förflytta sig ett steg bakåt i tiden, i den allra bästa bemärkelsen, och att återupptäcka de spår från Kant och Hegel som leder framåt.

Från Freud hämtar Scruton teorier om varför tankar och känslor påverkar oss i djupet av vår existens. Vad handlar denna upplevda påverkan om, egentligen? De evolutionära teorierna kring kultur och religion räcker inte till, de handlar enbart om funktion. De ger inte en fullständig bild av vårt medvetande och det universum som speglas där. Även om Freud vetenskapligt sett hade fel, borrade han i sådant som djupskikten av våra känslor, reaktioner och upplevelser. I det gåtfulla, det glimtvis men starkt och omskakande, förändrande upplevda.

Scruton stannar inte vid upplevelsen av det heliga, av att tillbe och lyda, som en mänsklig förmåga som inte till fullo går att uttömma genom evolutionsteorier, utan kopplar denna erfarenhet till tron på något transcendent. Man kan konstatera att det i människans idéhistoria ofta har varit så. Men om det är nödvändigt att göra den kopplingen är en annan fråga, som jag uppfattar att Scruton svarar ja på, även om han själv inte helt omfamnar metafysiken.

Själv är jag dock inte övertygad om att naturvetenskapen inte kan komma att förklara de mysterier och de strukturer i vårt medvetande som vi idag låter fungera som argument för det transcendenta – eller för människans förmåga till tro och upplevelse av det heliga som en omistlig del av människovarandet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Detta utesluter självklart inte Gud. Flera av de klassiska gudsbevisen skulle kunna härbärgera dessa upptäckter och ändå se en Skapare bakom allt.

Författaren ägnar sig åt vad den svenske filosofen och teologiprofessorn Anders Jeffner skulle kalla integrationslinjen: att olika vetenskaper, även teologin, bidrar med skilda men kompletterande pusselbitar till helhetsbilden av vad en människa är.

Idag blir ofta de religionskritiska diskussionerna låsta, från båda håll. Istället borde religionsförespråkarna bejaka att hela det mänskliga registret – såsom upplevelsen av det heliga – är förbehållet alla människor, inte bara de troende. Och religionskritikerna borde tillerkänna religiösa erfarenheter en mening och status i förklaringen av vem människan är.

Till en sådan konstruktiv diskussion skulle Roger Scrutons ytterst bildade och elegant argumenterande bok kunna bidra (även om han själv ibland hamnar i diket i sina beskrivningar av ateister som tondöva). Som teolog önskar jag att fler filosofer – och teologer – tog itu med religionens ”aboutness”. Inte minst i en tid då tro, tillbedjan, underkastelse och offer är föreställningar som havererar i religionens olika mörka hörn. Umberto Eco talade en gång om god och dålig teologi. God teologi kräver intellektuell reflektion och genomarbetade argument.

En del kallar Roger Scrutons projekt för ett i första hand konservativt sådant. Men om han nu har rätt, om tron och sökandet efter det heliga är människans eviga följeslagare – allsköns värderingsmätningar till trots – och har något avgörande att säga oss om vad det är att vara människa, då behövs i vår tid fler samtal om god och ond teologi föras. Och vi behöver bli bättre på att avgöra, benämna och ta ansvar för vad som är vad av dessa två.