Värdekonservativa debattörer protesterar och vill återupprätta familjens betydelse. Det vill jag också. Jag vill att det ska betraktas som en samhällsnyttig uppgift att själv ta hand om sina barn. Jag vill att makar ska förväntas ta större ekonomiskt ansvar för varandra, inte minst ifråga om pensioner. Jag skulle önska att föräldrar tyckte att det var deras ansvar att uppfostra sina barn – inte skolans. Och så vidare, som förr i tiden. Men samtidigt är jag kluven inför det längtansfulla tillbakablickandet.

Jag läser Kristina Sandbergs trilogi om Maj Berglund, hemmafrun från Örnsköldsvik. Det är 1950-tal. Maj är, tänker jag när jag lägger ifrån mig den andra delen, så ensam. Hon är förvisso osäker i sin lite nya klasstillhörighet, inte helt förtjust i sin man, eller i den kroppsliga omvårdnaden av sina små barn. Hon saknar såväl intellektuell nyfikenhet som värme och humor. Men hon är framförallt så väldigt ensam. Tillvaron framlevs i lägenheter, först en liten, sedan en större, i ensamhet. Maken är på jobbet, barnen – ja, barn är inte sällskap, barn är barn. Någon hemhjälp ett tag. Några svägerskor, betydligt äldre. En enda riktig väninna, middagsbjudningar med affärsbekanta, far och mor och syskon i en annan stad. Ensam, så ensam.

I den brittiska nätpublikationen UnHerd skriver den konservative statsvetaren Yoram Hazony om precis detta. Om hur anemisk kärnfamiljen är som konstruktion, och hur otraditionell även den traditionella kärnfamiljen är.

”Men hon är framförallt så väldigt ensam.”

Tänk om det fanns ett alternativ till dagens administrativa enhet där samtliga medlemmar framlever största delen av tillvaron separerade från varandra, men ett annat alternativ än det nostalgiska 1950-talsideal som många kvinnor av begripliga skäl ville fly.

Det gör det, menar Hazony: storfamiljen. Inte det normlösa hippiekollektivet, utan en konstruktion som får sin stabilitet av att det livslånga äktenskapet utgör grundstommen.

Kan man inte föreställa sig en familj som bor på en gård, i en tvåfamiljsvilla, i en etagevåning – eller i något annat slags boende som tillåter både samvaro och avskildhet – där den äldre generationen är en naturlig del av gemenskapen? Kanske finns det en näringsverksamhet som gör att pensionsåldern inte är en så absolut gräns. Hemmakontor både på vinden och i källaren. Egen trädgårdsodling av bär, frukt och grönsaker. Far- och morföräldrar hjälper till med barnpassning och – minst lika viktigt – förmedling av bildning och livserfarenhet. Gemensamma måltider, ibland, ett löfte om att inte bli lämnad ensam på en serviceinrättning den dag demens och ålderskrämpor blir övermäktiga. En tillvaro där det finns plats för fler än 2,1 barn. Och kanske till och med fosterbarn eller någon utbytesstudent.

Nej, det är svårt att föreställa sig. Vi skulle behöva lite hjälp! Men statstelevisionen är ju vanligtvis väldigt duktig på att producera reality-tv om människor som väljer en annan livsstil än den gängse. Vore det inte fantastiskt med en dokumentär­serie om en familj som lever och arbetar tillsammans, där umgänge, ekonomi, omsorg och omvårdnad flätar ihop tre eller rentav fyra generationer? ”Normbrytande”, som det kallas.

Storfamiljen kommer inte att bli det nya normala, det förstår jag också. Men det kanske är ett fönster att öppna för lite frisk luft, som ett alternativ, för några.