Kraven på renodling av företagens uppgifter är orealistiska.
Renodling har aldrig förekommit och har heller ingen plats i framtiden.

I sagoboken Resan till landet Längesen beskriver Elsa Beskow hur en gammal trädstam förvandlas till en drake. Två barn flyger med draken till landet Längesen. Där befriar de en riddare ur fångenskap, ser till att en elak drake dödas och blir själva kungabarn. Boken är översatt till engelska (The Land of Long Ago), och möjligen fanns den i Adrian Wooldridges bakhuvud när han skrev sin krönika om fri företagsamhet. I Elsa Beskows värld finns det goda och onda drakar. Den föreställningen har även Wooldridge. För Wooldridge har förväntningarna på att företag ska vara samhällsnyttiga blivit en ond drake, lika potentiellt­ omstörtande som användningen av artificiell intelligens.

Wooldridges text kan uppfattas på många sätt – som informativ, provokativ, konservativ eller (en smula) aggressiv. Allra mest iögonfallande är dock den nostalgi Wooldridge ger uttryck för. Han längtar – frågan är bara till vilken tid eller vilken plats.

Wooldridge längtar nog inte till 1700-talet och det som i Sverige kal­las för frihetstiden. Då fanns visserligen ett stort intresse för ekonomi – hushållning – men ekonomiska frågor var inordnade i en gudomlig ekonomi (oeconomia divina) med balans mellan allting skapat (berättar vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr). Samhällets uppgift var att se till att alla fick vad de behövde. Enskilda skulle hushålla med förstånd. Det var inte fel att glädjas över materiell rikedom så länge man uppfattade tillgångarna som ett lån och använde dem till Guds ära. De som argumenterade för fritt företagande och frihandel hänvisade, liksom den första professorn i ekonomi Anders Berch, till Guds plan för mänskligheten.

Några tecken på en sådan helhetssyn finns inte hos Wooldridge.

Kanske längtar Wooldridge till mitten av 1800-talet. Då uppfann politikerna juridiska personer. Med idén om aktiebolag fick alla slags företag ekonomisk ansvarsfrihet (i Sverige genom en lag om aktiebolag 1895). Företagare behövde inte längre be om tillstånd för att bedriva en viss verksamhet. (I Sverige krävdes tidigare kungliga beslut för privilegier och oktrojer till textilindustri, mekaniska verkstäder, handel eller kanalbyggen.) Juridiska personer blev ett slags karikatyrer av levande människor. De fick rätt att uppträda i domstol, framföra åsikter, uttrycka sina känslor och blanda sig i politiken – samtidigt som de fick bli hur gamla och hur rika som helst.

”Allra mest iögonfallande är dock den nostalgi Wooldridge ger uttryck för. Han längtar – frågan är bara till vilken tid eller vilken plats.”

Men när Wooldridge vill skydda företag mot krav på samhällsansvar argumenterar han tvärt emot 1800-talets beslutsfattare. Att företag var bra för samhället var själva utgångspunkten när idén om aktiebolag genomfördes. Liberala regler och en avreglerad finansmarknad gav förutsättningar för industrialisering. Stora – samhällsnyttiga – investeringar kunde genomföras.

Så Wooldridge framstår inte som någon äkta 1800-talspolitiker.

Det kan hända att han istället önskar sig tillbaka till den pågående industrialiseringen i början av 1900-talet. Då utformade Frederick Taylor sina vetenskapliga principer för management. Syftet var ökad produktivitet: ju mer som kunde produceras, desto bättre. På samma sätt resonerar Wooldridge när han tänker sig att företag blir innovativa och framgångsrika om de fritt får producera varor och tjänster i konkurrens. Taylor menade att alla tjänade på ökad produktivitet – företagsägare, deras anställda och hela samhället. För Taylor var samhället en viktig målgrupp (the third great party). Woodridge håller med om att företag har skapat välstånd och givit förutsättningar för välfärdsstaten. Ändå är det just företagens koppling till samhällsnytta han vänder sig mot.

Någon renlärig taylorist är Wooldridge alltså inte.

Det verkar troligast att Wooldridges nostalgi gäller själva föreställningen om företagande. Därför längtar han, om än omedvetet, till Sverige och ämnet företagsekonomi. I tidigt 1960-tal, när företagsekonomi var ett nytt universitetsämne, ställde sig företagsekonomer frågan vad företagande skulle tjäna till. Svaret blev att företag skapar värde. Utifrån denna, nordamerikanskt inspirerade, fras utvecklades företagsekonomi till en normativ disciplin. Företagsekonomer vill att det ska gå bra för företaget (inklusive offentliga och ideella organisationer). De har övergivit Taylors intresse för produktivitet och talar hellre om effektivitet. Effektiva företag når sina mål och fullföljer sina strategier. Med det allmänna begreppet värdeskapande blir egoism därför en del av företagets dna. Samhällsnyttan blir ovidkommande.

När Wooldridge gör om denna idé om effektiva företag till doktrin placerar han ansvaret för ojämlikhet, klimatkris och andra besvärliga samhällsfrågor hos politiker och frivilligorganisationer. Företagsledare lever för luxuöst och isolerat för att förstå sig på politik, anser han. Om deras företag tvingas engagera sig i samhällsfrågor ökar risken för populism. Demokratin hotas.

Detta är knappast en uppfattning som moderna företagsledare delar. Tvärtom är många angelägna om att visa att deras företag tar akuta samhällsproblem på allvar. De vill vara transparenta och lämnar utförliga (och färgglada) redogörelser för sin verksamhet. De efterfrågar extern kontroll av den egna verksamheten och skaffar sig allehanda intyg som visar att de lever upp till hårda miljö-, kvalitets- eller andra hållbarhetskrav. De ger sig till och med in på etikens område och talar om hur deras företag avser att uppträda som goda medborgare.

Stora företag har höga anspråk på inflytande. De vill bestämma innehållet i de standarder de åtar sig att följa och överhuvudtaget skapa förutsättningar för politisk verksamhet. En ny ekonomisk ordning har redan upprättats. I hemlighet – utan någon demokratisk insyn – samlar företag med digitala plattformar (”techjättar”) in uppgifter om människors beteende. Uppgifterna säljs vidare till politiska likaväl som till kommersiella organisationer. Det handlar inte i första hand om att tillgodose människors behov (har bland andra socialpsykologen och filosofen Shoshana Zuboff visat med all önskvärd tydlighet). Företagen vill kunna förutse och påverka behoven för att härigenom skapa nya produkter att tjäna pengar på.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De 1800-talspolitiker som hittade på de juridiska personerna glömde bort att även dessa personer behöver vara rättrådiga. Egoism lockar till samvetslöshet. I strid med etiska regler marknadsför matproducerande företag bröstmjölksersättning och honung till mödrar i fattiga länder, it-företag betalar mutor för att få marknadsandelar, biltillverkare fuskar med sin redovisning och alla slags företag flyttar till lågskatteländer. I höstas avslöjade visselblåsaren Fran­ces Haugen att cheferna på Facebook har varit medvetna om hur reklamerbjudanden och förmenta råd förstör ungdomars hälsa, men prioriterat företagets inkomster.

Företagen har blivit så stora, rika och självsäkra att det inte längre är beroende av vare sig politiker eller andra tillskyndare.

Den framtid Wooldridge vill ha liknar inte alls den framtid företagen har börjat planera för. Wooldridge längtar till en sagovärld. Frågan är dock om han har förstått sensmoralen hos Elsa Beskow.

I landet Längesen finns guld i överflöd. Rollerna är precis så renodlade som Wooldridge önskar sig. Flickor får lära sig att sy med silke, pojkar att skriva med gåspenna. De skojfriska trollungarna får inte komma in i slottsträdgården. Men redan i sagan blir denna funktionella tillvaro långtråkig. Barnen längtar till sin nutid, där mor och far hjälps åt att räfsa hö.

Den strikta ansvarsfördelning Wooldridge pläderar för passar inte ens i sagans värld. I den verkliga världen har den aldrig funnits, och den har inte någon plats i framtiden. Rätten att fritt få välja vad man vill räcker inte som definition av frihet (klargjorde ärkebiskopen i julas). Frihet handlar om ansvar för mer än det egna välbefinnandet. Det skulle inte skada om företag och deras ekonomiska verksamhet på nytt inordnades i och lät sig underordnas en gudomlig ordning.