Han ville sätta fredsprocessen mellan Israel och Palestina i centrum för sin nya Mellanösternpolitik, samtidigt som han betonade Irans rätt till fredlig kärnkraft. Han krävde ett stopp för den israeliska bosättningspolitiken och kritiserade blockaden av Gaza, men erkände Israels rätt till självförsvar och dess legitimitet som statsbildning – en legitimitet han emellertid relaterade till Förintelsen, utan att nämna judarnas tretusenåriga anknytning till landet.

Två år senare stod Mellanöstern i brand, men inte som en följd av den olösta konflikten mellan Israel och Palestina. Den arabiska våren exploderade med nationella uppror, religiös fanatism och oförsonliga klanstrider som följd. Omvälvningarna i regionen, de största sedan det osmanska imperiet störtade samman vid slutet av första världskriget, grusade Obamas storslagna fredsplaner. Den vacklande utrikespolitik han därefter bedrivit, främst i Syrien men också i Libyen, har förvärrat läget genom att ge utrymme för nya icke-statliga terrorgrupper som IS. Men framför allt har den gjort det möjligt för den tidigare pariastaten Iran att segla upp som den potentiella stormakten. Här har såväl Obamas beslut att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak, som de nu slutförda kärnenergiförhandlingarna i Wien i juli bidragit till att stärka Irans inflytande i regionen.

Samtidigt som USA närmat sig Teheran har man distanserat sig från sina gamla vänner i Jerusalem, Riyadh och Kairo. Här tvingas regeringarna åse hur den supermakt på vars lojalitet de länge litat ingått avtal med deras främsta, gemensamma fiende. Det förtroendekapital som en rad administrationer i Washington under åren byggt upp i Mellanöstern är säkert inte helt förspillt, men det är kraftigt reducerat.

Egyptierna övergavs, exempelvis, av Obama redan under den arabiska vårens inledning – först svek han Mubarak, därefter stödde han det (antiamerikanska) Muslimska brödraskapet efter valet 2012, och efter statskuppen året därpå sökte han straffa den (proamerikanska) nationalistiska militärdiktaturen. Saudierna upplever sig nu stå utan skydd mot eventuellt kommande iranska kärnvapen, samtidigt som de är tvungna att på egen hand organisera en sunnikoalition mot de av Iran finansierade terroristiska shiarörelserna på den arabiska halvön. Av allt att döma är det dock förhållandet till Israel som tagit mest stryk. Spänningen mellan Vita huset och Jerusalem har vid ett par tillfällen de senaste åren varit så intensiv att flera iakttagare i båda lägren har frågat sig om den strategiska alliansen mellan länderna alls kommer att överleva.

Om förhållandet mellan Washington och Jerusalem under några av dessa kritiska år har den tidigare israeliske ambassadören i Washington, Michael B Oren, skrivit en nyutkommen bok: Ally. Oren har en fascinerande bakgrund. Han är född och fostrad till patriotisk amerikan, uppvuxen i en judisk familj i katolska arbetarkvarter i New Jersey. Han gjorde akademisk karriär som historiker, men bosatte sig 1979 i Israel, utbildade sig till fallskärmsjägare och deltog i Libanonkriget 1982, liksom i flera efterföljande krig. År 2008 utsågs han till Israels sändebud i Washington.

Ally är både en självbiografisk berättelse om en ung amerikansk judes integration i det israeliska samhället och en öppenhjärtig redogörelse för det diplomatiska spelet i Washington. Boken har emellertid också en annan och djupare dimension – den brottas oupphörligen med förhållandet mellan den amerikanska judendomen och den israeliska, mellan på den ena sidan judars dragning till det sekulära, liberala, universalistiska – och i dess förlängning hotet om assimilation och upplösning av det judiska arvet, och på den andra sidan deras dragning till Skriften, traditionen, det ortodoxa och partikulära – och i förlängning hotet om isolering, sekterism, men också en möjlig fortlevnad av det judiska arvet.

Vad är då bakgrunden till att Obamas administration och Netanyahus regeringar inte har kunnat dra jämnt? Rör motsättningarna verkligen bosättningarna, utbyggnadsplanerna i östra Jerusalem eller blockaden av Gaza, som medierna skriver? Är det fråga om Israels krav på palestinierna att erkänna landet som en judisk stat eller tvisten om Israel skall återgå till 1967 års gränser eller ej, som rör upp känslorna i Vita huset respektive Jerusalem? Vid två tillfällen, dels i förhandlingarna mellan Barak och Arafat år 2000, dels i förhandlingarna mellan Olmert och Abbas 2008, har parterna varit nästan överens i de flesta frågor – Jerusalem, gränserna, bosättningarna, de palestinska flyktingarnas återvändande. Vita huset borde med andra ord veta att såväl Netanyahu som Abbas i realiteten är beredda till betydande eftergifter. Ändå har Obama gång efter annan exponerat just Netanyahus, men inte Abbas, offentliga omedgörlighet för att sätta internationell press på högerregeringen i Jerusalem. Varför?

Den tolkning som framträder i Orens bok är att Obama, vid sitt tillträde, representerade en ny typ av amerikansk president, en president som ville flytta tyngdpunkten i amerikansk säkerhetspolitik från det militära till det diplomatiska fältet, som avsåg att finna nya vänner istället för att bara förlita sig till gamla allianspartner, en president som vill visa förståelse för palestinierna och deras frustration över ockupationen av Västbanken, som trodde sig kunna reformera Mellanöstern genom att ge palestinierna en egen stat och söka förlikning med Iran. I den nya administrationens ögon utgjorde Netanyahus bosättarpolitik det främsta hindret för denna politik.

Oren återger rader av samtal, eller snarare våldsamma gräl, med företrädare för Obamas administration om än den ena och än den andra relativt perifera saken. Vid jordbävningen i Haiti var ett stort israeliskt hjälpteam, delvis med amerikanskt understöd, först av alla på plats. Någon vecka senare vände sig Obama till den amerikanska nationen och tackade rader av stater för deras insatser, dock inte Israel. Vårvintern 2010 inbjöd regeringen i Jerusalem vicepresident Joe Biden till ett försonande besök i Israel. Dagen efter han anlänt tillkännagav myndigheterna i Jerusalem planer på nya stora byggnationer på ockuperad mark. När Netanyahu senare besökte Vita huset i maj 2011 läxade han upp presidenten för hans bristfälliga kunskaper om Mellanöstern, varpå amerikanerna i raseri lät förstå att Israels politik gentemot palestinierna kostar amerikanerna ”blood and treasure”.

Oren ifrågasätter inte Obamas grundläggande lojalitet med Israel. Tvärtom understryker han i boken att Obama i avgörande frågor som vapenexport, säkerhet, leveranser av Patriotrobotar och stöd i FN:s säkerhetsråd varit pålitlig. Ändå har den ömsesidiga misstron bestått och eskalerat. Netanyahu har vid flera tillfällen lierat sig med Obamas republikanska motståndare i kongressen och Obama har signalerat önskan om ett regeringsskifte i Jerusalem.

Till de politiska meningsskiljaktigheterna kom att personkemin mellan Obama och Netanyahu inte stämde. Problemet var och är inte, enligt Oren, att de är alltför olika utan tvärtom alltför lika som personlighetstyper – något han aldrig vågade säga till sin premiärminister. Det handlar om två högt begåvade, självmedvetna solitärer. Båda kombinerar kyla och distans med arrogans, vilket inte utesluter vrede och passion. Dessutom förenas de av föreställningen att bära på en historisk mission: Obama ser som sin uppgift att föra in USA i en ny multikulturell värld, Netanyahu ser som sin plikt att rädda det judiska folket undan en andra Förintelse – nämligen Irans hot att utplåna landet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Orens återkommande bekymmer är inte bara att USA och Israel som stater kan splittras, utan i lika hög grad att den amerikanska och israeliska judenheten visar tecken på att glida isär. Judarna i USA liberaliseras och assimileras tydligen i allt snabbare takt, vilket i sin tur medför att en oproportionerligt stor del av dem – enligt Oren – absorberas i en politisk, kulturell och medial värld präglad av tidens korrekta värderingar: en multikulturell idé om att medborgarskap bara handlar om lika rättigheter, en postkolonial idé om att den vita världen är repressiv och rasistisk, en feministisk syn på kön och familj och en pacifistisk syn på internationella relationer. Det är uppenbart att Oren har tyckt sig möta många av dessa idéer, inte bara i Obamas Vita hus utan också i flera civila judiska sammanslutningar i USA.

Vad ser då dessa – i sina egna ögon – jämställda, upplysta och toleranta judar i dagens Israel? Jo, en stat som definierar medborgarskap i etnisk-religiösa termer, som ockuperar sin fiendes mark i strid med internationell rätt, vars officiella syn på kön och äktenskap är ortodox och vars söner och döttrar är beredda att försvara sitt land med militärt våld. Här kolliderar, som Oren framhåller, två skilda världar. På den ena sidan en världsfrånvänd liberal idealism med universella anspråk och på den andra sidan ett medborgarskap förankrat i en mångtusenårig tradition och historia och i en geografi av laglösa och aggressiva grannar.

Oren har efter bokens utgivning blivit häftigt angripen av en del kritiker. Ytterst misstänker jag att denna kritik inte har sin grund i Orens negativa syn på Obama, utan i det faktum att en högt utbildad amerikan och jude trots all sin insikt i och sympati för en idealistisk liberalism, när det kommer till kritan, tycks välja traditionen, historien och accept av ortodoxin, emedan han tror att detta bättre säkerställer Israels och judendomens överlevnad.