Lär av Cambridge
litteratur har traditionellt sett alltid ingått i god bildning, och på svenska gymnasieskolor står svenskämnet ännu högt i kurs. På universiteten är det dock sämre ställt med vikande söktryck och svalnande intresse – förutom just hos blivande gymnasielärare.
I ett sådant läge bör man fråga sig vad som kan göras för att åter ge litteraturvetenskapen sin viktiga ställning inom den högre utbildningen. Ett gott råd är då att titta på de länder som fortfarande värderar ämnet högt, till exempel Storbritannien. Det kan kanske tyckas orättvist att jämföra svensk och brittisk litteraturundervisning och låta den senare representeras av internationellt topprankade universitet som Oxford och Cambridge, vars litteraturutbildningar ständigt hamnar högst i landet. Men om man inte jämför sig med de bästa, vad finns då att sträva efter? Om svensk litteraturvetenskap ska bli bättre bör ribban sättas högt – Oxbridgehögt.
det finns några betydande skillnader mellan länderna, särskilt när det gäller utbildningens upplägg. En kandidatexamen i engelsk litteratur i Oxford eller Cambridge är tre år lång och undervisningen fördelas över tre terminer per år som är åtta veckor vardera. Varje vecka skriver studenterna en till två uppsatser, som diskuteras tillsammans med läraren. Vid dessa handledningstillfällen, som traditionellt tar formen av ett samtal av sokratisk typ, är studenten antingen ensam eller tillsammans med en eller två andra studiekamrater. Därmed blir det möjligt för studenten och läraren att utveckla ett personligt akademiskt förhållande där studentens styrkor och svagheter utforskas och utmanas maximalt.
Till dessa så kallade tutorials (eller supervisions i Cambridge) tillkommer obligatorisk klassrumsundervisning och frivilliga föreläsningar och seminarier. Många studenter går även kurser i främmande språk på universitetets språkcentrum. Studietiden är med andra ord extremt intensiv. Den går inte att kombinera med något annat; det är till exempel förbjudet att extraknäcka under terminerna. Avsikten med utbildningen är att producera kompetenta läsare och tänkare med så kallade transferable skills, verktyg som eleven bär med sig ut i livet och tillämpar på vilken arbetsplats hon än hamnar på. Sådana verktyg kan vara effektiv kunskapsinhämtning, förmåga att snabbt tillgodogöra sig stora mängder text och sålla fram det viktigaste, samt logiskt och kritiskt tänkande. Med detta i bagaget blir nyutexaminerade litteraturstudenter i Storbritannien attraktiva för en rad arbetsgivare, långt bortom de förväntade inom kultur- och mediesektorn.
svenska universitet erbjuder visserligen kandidatprogram i litteraturvetenskap, men betydligt vanligare är att studenterna läser enstaka kurser. En forskare vid ett av våra stora universitet förklarar att detta är en anledning till att svenska kurser så ofta komprimeras: studenter som bara läser en termin vill hinna fram till den moderna litteraturen. Det sker naturligtvis på bekostnad av allt som kommer innan. På Göteborgs universitet ska studenterna till exempel ta sig från antiken till renässansen på 7.5 poäng, det vill säga en delkurs. Denna ofantligt rika era täcks då av Aristoteles Om diktkonsten, Dante, valda delar ur Illiaden samt Christine de Pizans Kvinnostaden. Antologierna får täcka upp resten. På andra utbildningar kan en masterstudent ta examen med endast ett fåtal lästa Shakespearepjäser i bagaget. I England är läsningen kompromisslöst omfattande. Samtliga perioder från vikingatid till nutid får sin egen kurs.
till skillnad från de svenska universitetens kontinuerliga utvärderingsmodell där varje avslutat delmoment åtföljs av en tentamen examineras man i Cambridge i slutet av varje akademiskt år och i Oxford i slutet av hela kandidatexamen. Det finns både för- och nackdelar med den brittiska modellen. Pressen ökar förstås när studenten samlar på sig åratal av material som hon snabbt måste kunna dra sig till minnes. Men å andra sidan förhindrar denna modell förhoppningsvis tendensen att korvstoppa information som glöms bort så fort den tenterats och därmed inte kan integreras i ny kunskap.
Vad tycker då svenska studenter om sin situation? Universitetskanslerämbetets utvärderingar visar genomgående positiva resultat för litteraturvetenskapliga utbildningar vid svenska universitet: omdömena ”hög kvalitet” och ”mycket hög kvalitet” delas frikostigt ut. Studenterna själva är inte alltid lika nöjda. Litteraturstudenter berömmer ofta sina lärare men har invändningar mot undermåliga litteraturlistor samt seminarier där övriga medverkande inte varit tillräckligt pålästa för att kunna bidra till ett gott samtal på hög nivå.
det har tyvärr blivit svårare att få ett nationellt grepp om litteraturvetenskapens utveckling. Högskoleverket, HSV, upphörde 2013. Universitetskanslerämbetet som ersatte det producerar inte längre övergripande rapporter om svensk litteraturvetenskaps situation. Detta innebär tyvärr att en helhetsbild av litteraturundervisningen 2015 saknas: det närmaste man kan komma är 2006 års Utvärdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik vid svenska universitet och högskolor, en rapport som var försiktigt positiv men även kritiserade en rad oroväckande trender i svensk undervisning. Till exempel ägnar sig de flesta doktorander åt svensk 1900-talslitteratur på bekostnad av ett mer internationellt perspektiv, och åtskilliga lärosäten har för små doktorandgrupper för att få ett positivt, kreativt diskussionsklimat. Om man vill säkra litteraturvetenskapens kvalitet och ständiga förbättring behöver man skriva rapporter.
Så vilka av skillnaderna mellan Sverige och England är problematiska? Rent konkret: svenska studenter har längre terminer än sina brittiska motsvarigheter, men läser ändå färre sidor. De lär känna färre verk och skriver definitivt färre uppsatser. Det svenska systemet är viktat mot enstaka kurser snarare än program, vilket får som resultat att utbildningarna inte vinner samma tyngd. Eftersom man inte gör urval genom intervjuer eller på annat sätt testar studentens lämplighet utöver den basala kompetensen och behörigheten finns det inget sätt för ett svenskt universitet att försäkra sig om hög nivå vid seminarier och andra klassrumsaktiviteter. HSV:s rapport uppmärksammar dessutom att många nybörjare på litteraturvetenskaplig grundkurs ”har en bristfällig förmåga att skriva svenska”, och påtalar helt korrekt att korrigering av dessa brister inte är universitetets uppgift. Läs- och skrivfärdigheter ska anses avklarade efter grundskole- och gymnasieexamen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
det är också viktigt att heltidsstudier vid universitetet inte konkurreras ut av andra aktiviteter såsom extrajobb. Om man vill att de studerande ska nå sin fulla potential måste utbildning anses vara ett heltidsjobb. HSV:s rapport påtalar att många studenter enligt egna uppgifter ägnar betydligt mindre än 40 timmar i veckan åt sina studier. Trots detta får många av dem högsta betyg, vilket tyder på alltför låga krav. Ekonomihistorikern Christopher Lagerqvists forskning visar att frågeställningarna som används för svenska examinationer har blivit enklare och enklare i ett missriktat försök att få med alla studenter. I Oxbridge satsar man snarare på att höja kraven för att utmana studenten. För att få toppbetygpå en delkurs i viktoriansk litteratur räcker det inte att ha läst en roman vardera av Dickens, Brontë och Collins; man måste även vara ordentligt bekant med tidens idé- och kulturhistoria. Den som vill skriva om redan välbekanta författare måste ha mycket originella idéer för att nå det högsta betyget.
Om den brittiska litteraturundervisningen verkar mer stringent är det delvis en konsekvens av att den tas på så stort allvar, av både samhället och universiteten själva. I Sverige finns en mycket stor kompetens hos enskilda lärare och forskare, men den kompetensen utnyttjas inte till fullo. Det problemet beskrivs på ett upplysande sätt i ovan nämnde Christopher Lagerqvists artikel ”Satsa på undervisningen” i Axess 2/2015.
Det går att lyfta svensk litteraturundervisning och skapa en ny generation betydande svenska litteraturvetare och forskare – bortom gymnasielärarnas domäner. Det första steget är att lyfta blicken och höja kraven.
Författare och kritiker, fil dr i litteraturvetenskap.