När skenande energipriser, stigande räntor, galopperande inflation och krig i Europa gjort att till och med medelklassen halkat flera steg ned för Maslows behovstrappa, har det i borgerliga kretsar hörts suckar av lättnad: nu måtte väl ändå kulturkriget vara över. Nu kan vi äntligen fokusera på väsentligheter som ekonomi, försvar och brottsbekämpning. När identitetspolitik och normkritik har halkat ned på den politiska dagordningen kan den kulturella arenan lämnas därhän. Denna inställning kan visa sig vara ödesdiger.

Statsvetaren och opinionsbildaren Carl-Johan Westholm, som lämnade oss förra året, myntade 1988 uttrycket ”borgerlighetens diskreta skam” (med en anspelning på Luis Buñuels berömda film Borgarklassens diskreta charm). Det var en förklaring till varför den svenska borgerligheten aldrig på allvar har förmått att utmana socialdemokraternas problemformuleringsprivilegium. Det värsta borgerligheten vet är att framstå som vulgär, och så länge som det är meningsmotståndarna som sätter ramarna för det offentliga samtalet förs debatten hela tiden på deras premisser.

Då, på 1980-talet, var borgerlighetens största skräck att framstå som att man tog de rikas parti, något som deras meningsmotståndare till vänster naturligtvis utnyttjade till fullo. Idag tycks motsvarande fasa infinna sig hos den borgerliga företrädare som blir anklagad för att vara populist, eller för att vara en “kulturkrigare” – något som enligt offentlighetens överstepräster, förvaltarna av problemformuleringsprivilegiet, tycks vara mer eller mindre samma sak.

”Problemformuleringsprivilegium” förresten. Begreppet myntades av författaren Lars Gustafsson 1980 och fick ge namn åt en bok av honom 1989. Det beskrev hur Socialdemokraterna under sitt långvariga maktinnehav skaffat sig kontroll över de institutioner som utgör ramverk för offentligheten, såsom massmedier, kulturliv och utbildningsväsende. Därigenom kommer man också i åtnjutande av privilegiet att formulera vad som är ett problem, det vill säga utgångspunkten för de frågor som debatteras.

Kanske har den svenska borgerligheten mer att lära av
Danmark än av det amerikanska kulturkriget.

Gustafssons idé utgick delvis från den italienske marxisten Antonio Gramscis idéer om hegemoni. Gramsci hade nedtecknat sina tankar under 1920-talet, då han satt fängslad av fascistregimen. Han menade att arbetarrörelsen för att kunna förändra samhället först måste ta kontroll över de institutioner som formade tänkandet. Skolväsendet och universiteten, massmedierna och kulturlivet bidrog alla till att upprätthålla den borgerliga hegemonin. Först när dessa institutioner tagits över skulle socialismen kunna införas. Kulturkriget föregick alltså klasskriget.

Gramscis idéer blev populära hos 1960-talets studentväns­ter, där den västtyske student­ledaren Rudi Dutschke beskrev tillvägagångssättet som ”den långa marschen genom institutionerna”. Även om dagens svenska kulturkrig till formen är en importprodukt från den samtida amerikanska debatten om identitetspolitik och ”woke” går det tillbaka till 1900-talets början. Idén om kulturlivet och universitetsväsendet som borgerliga bastioner som måste vinnas fanns tidigt inom arbetarrörelsen och blev en del i det socialdemokratiska folkhemsbygget.

Kriget om kulturen fördes på alla områden, statskyrkan skulle omvandlas till ett ”statligt salighetsverk”, städerna skulle omstöpas rent fysiskt i enlighet med den ideologiska läran. Rörelsen hade egna arkitekter som ritade dess varuhus, på de bästa tomterna i städernas centrum. Konstnärspolitiken, som skulle säkra stöd till de ideologiskt pålitliga, kopierades från de totalitära samhällssystemen i Tyskland och Sovjetunionen. Verklig fart tog dock det svenska kulturkriget under andra halvan av 1960-talet då kulturpolitiken radikaliserades och gavs en tydligare ideologisk prägel. Denna skulle cementeras i den stora reformen 1974, som alltjämt utgör grunden för den svenska kulturpolitiken.

Steg för steg konsoliderades den hegemoni som Gustafsson och Westholm beskrev. En förutsättning var naturligtvis det långa oavbrutna maktinnehavet från 1932, men inte heller de borgerliga regeringarna från och med 1970-talet hade någon reell påverkan. Här spelade sannolikt den borgerliga skammen en avgörande roll. Sedan 1990-talet har den svenska borgerligheten fokuserat på de områden där man har upplevt sig som stark, framförallt ekonomi. Att försöka utmana problemformuleringsprivilegiet på andra områden tycks inte ha ansetts mödan värt.

Resultatet har blivit en materialistisk borgerlighet som tycks ha glömt sina kulturella rötter, och som skruvar besvärat på sig när kulturfrågor förts på tal. Denna borgerlighet har varit framgångsrik så länge de politiska konflikterna kretsade kring plånboksfrågorna. När fokus skiftade till frågor som rörde migration och integration, identitet och kultur, stod den svenska borgerligheten handfallen. Resultatet blev en uppslitande strid om invandringspolitiken, och att nykomlingen på den politiska spelplanen Sverigedemokraterna, i princip fick monopol på att utmana vänstersidan på det kulturella området.

Begreppet ”kulturkrig” som det används idag härrör från den amerikans­ke sociologen James Davison Hunter bok Culture Wars. The Struggle to Define America från 1991. Davison Hunter skildrar den kamp om hegemonin som utkämpats i USA mellan progressiva och konservativa alltsedan 1960-talet. På senare år har detta kulturkrig alltmer kommit att kretsa kring identitetspolitik och normkritik, såväl i USA som i Sverige. Donald Trumps valseger 2016 betraktas av många som en direkt konsekvens av dennes förmåga att skickligt spela på kulturkrigets konflikter och stämningar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Trump och Sverigedemokraterna är sannolikt också bidragande orsaker till den svenska borgerlighetens oförmåga att formulera egna positioner i frågor som betraktas som kulturkrigsfrågor. Här kommer borgerlighetens diskreta skam in i bilden, och Socialdemokraternas och deras allierades förmåga att spela på densamma. Genom att stämpla varje reaktion mot woke-vänsterns framflyttande av positioner som ”populism”, hålls borgerligheten i schack. Populist har gått från att vara ett analytiskt begrepp till ett skällsord med innebörden ”lika vulgär som Trump och SD”.

Således talas det oftast om ”kulturkrig” när det är någon till höger som reagerar mot någon form av politisk klåfingrighet från vänster. ”Kulturkrigare” benämns den som inte tycker att kulturlivet skall underkastas politisk styrning, eller att litteratur ska läggas till rätta utifrån samtida politiska måttstockar. Men dessa försök att skambelägga genom anklagelser om populism är bara effektiva så länge som de borgerliga väljer att ta åt sig.

Kanske har den svenska borgerligheten mer att lära av Danmark än av det amerikanska kulturkriget. Där lanserade den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen 2003 begreppet ”kulturkamp”, för att beskriva en uppgörelse med det omyndigförklarande av individen som den offentliga sektorns expansion på alla områden hade medfört.

Den danska kulturkampen syftade till att ersätta den statsindividualism som socialstaten hade ersatt de frivilliga gemenskaperna med, med ett decentraliserat samhälle av borgerlig typ. Istället för att inlåta sig i ett importerat amerikanskt kulturkrig borde den svenska borgerligheten diskret bita huvudet av skammen och erinra sig att kampen om problemformuleringsprivilegiet har långa historiska rötter.