En krönika på ett halvt uppslag kan inte ge svar på dessa fundamentala, liksom allomfattande frågor. Men själva förutsättningen kräver bara ett par centimeter: man lär sig att benämna och kategorisera tingen.

Jag kommer körande längs en skånsk landsväg en januarivåt dag. Fälten breder ut sig på bägge sidor om vägen. Några gårdar här och var. En bensinmack. Då ser jag, i silhuett mot den grå himlen ett träd vid vägen. Ett träd som fått växa utan att behöva ta hänsyn till några andra träd och därför utvecklat en fyllig och vacker krona. De knyckigt vridna grenarna berättar att det är en ek. En ek – jag kan se och för mig själv konstatera att det är en ek, en gammal och osedvanligt vacker ek.

Det är det här jag menar.

Titta i de minsta barnens bokhyllor. Var och varannan bok handlar om att lära barnen sätta ord på det de ser och upplever i vardagen. På en förskola jag nyligen besökte hade personalen satt upp fågelbilder på fönsterrutan och utanför hängde foderautomater av tomma mjölkkartonger. Mer än en treåring kunde känna igen talgoxen.

Vi lär barn att benämna sina känslor: ilska, glädje, sorg, rädsla. Vi lär dem namnen på länder, ritar ut dem på kartor, klumpar ihop dem i världsdelar – allt för att de ska kunna orientera sig i den inre världen och den yttre, analysera, förstå, påverka.

Så går det till. Förstår ni hur jag menar? Självklart gör ni det. Men just därför är det så underligt att en så stor del av vår synliga omgivning saknar namn för så många människor. Hus, de ser bara hus. Stora hus, små hus, höga, låga, breda, smala, gammaldags eller moderna, skabbiga eller fräscha, gula eller röda.

Leta fram en bild på Dramaten, det där stora teaterhuset vid Nybroplan i Stockholm. Vad tänker du? Ett stort grå-beige-vitt hus som ser ut lite som ett gammalt palats? Eller säger du för dig själv: ”Överdådig jugend, tidigt 1900-tal”?

Du semestrar på Gotland. Du kör förbi kyrka efter kyrka. Tycker du att de är små och oansenliga, lite konstiga i formen och enahanda i färgen? Eller ser du romanska torn och gotiska fönster, sanslöst välbevarade, nästan 1 000-åriga stenportaler, stigluckor och kastaler?

Du promenerar genom Ystad. Vad ser du? Rutiga hus som får dig att tänka lite flyktigt på Danmark – eller noterar du den stora variationen av korsvirkeshus från olika tider?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På samma sätt som skogspromenaden blir mer meningsfull för den som kan namnen på träd, blommor och mossor blir upplevelsen av bebyggelse en annan för den som känner igen funkishus, rokokopalats och barockslott, som vet nyrenässansens kännetecken, fascineras av det handslagna teglet i packhusen från Hansatiden, eller ser ett säteritak och tänker på, tja, stormaktstiden.

Det handlar om att äga det offentliga rummet, den fysiska världen, inte i någon pekuniär mening, utan i en existentiell och därför mycket viktigare. Om att kunna tala om det man ser, analysera, jämföra med annat, forma estetiska preferenser, utdela omdömen, och om att se sig själv som en del i den historia som byggnaderna runt oss berättar.

Om kunskapen ökade skulle motviljan mot rivningar av kulturarvsskatter öka, och renoveringsfrenesin, den som gör att folk inte ser något värde i 50-talskök och hundraåriga fönster, minska, javisst. Men det är sekundärt. Det primära är ägarskapet. Den kulturellt bildade medelklassen kan sin arkitekturhistoria – väl? Men fler behöver lära sig detta språk. Det är en fråga om klass, alltså om jämlikhet, alltså om samhörighet.