Även om Sverige genom sin Natoansökan redan har spelat en roll har det nya kalla kriget på många sätt känts av både starkare och tidigare i Nordöstasien än i Europa. I takt med att spänningarna mellan den demokratiska delen av världen och Kina/Ryssland ökar kommer även Sverige och Europa att tvingas till svåra politiska beslut och vägval, och där finns viktiga lärdomar från utvecklingen i Nordöstasien.

Sydkorea, en relativt liten spelare i en region där Kina och Japan dominerar, är ett viktigt exempel. Landets utrikespolitik har länge gått ut på att upprätthålla goda relationer med både USA, landets viktigaste politiska och militära allierade, och Kina, landets främsta handelspartner med råge. Under 2021 gick 27 procent av Sydkoreas export till Kina. För nästan all meningsfull framgång i förhandlingar och samarbete med Nordkorea, ofta en prioritet för sydkoreanska presidenter från vänster, krävs kinesiskt samarbete.

Sydkorea har flera gånger fått känna konsekvenserna av att gå emot Kinas utrikespolitiska utpressning. När landet 2016 offentliggjorde att man skulle placera ut det amerikansktillverkade missilförsvarssystemet THAAD (”Terminal High-­Altitude Area Defense”) som försvar mot attacker från Nordkorea stormade Kina till diplomatisk kris, då man menade att sy­stemets utplacering hos en så nära allierad till USA skulle kunna användas mot Kina. Peking svarade med att stänga butiker ägda av det sydkoreanska konglomeratet Lotte, till en kostnad av 750 miljoner dollar. Samtidigt belade man gruppresor för kinesiska turister till Sydkorea – vanligtvis en väsentlig och naturlig del av gatubilden i huvudstaden Seoul – med re­striktioner som ledde till ett inkomstbortfall för landet motsvarande 15,6 miljarder dollar.

Både Sydkoreas nuvarande och tidigare president var starkt ideologiska i utrikespolitiken, men åt motsatta riktningar. Moon Jae-in, som styrde landet mellan 2017 och 2022, kom från en idébakgrund som växte sig stark framförallt i landets vänsterpolitiska studentrörelse på 1980-talet, där nationalistisk patrio­tism blandades med antiamerikanism och romantiska visioner av återförening med Nordkorea.

”En läxa är att det måste få kosta att inte böja sig för ekonomiskt starka diktaturer. Öppna samhällen har helt enkelt inget val.”

Moons främsta utrikespolitiska prioritering under mandatperioden var förbättrade och närmare relationer med Nord­korea. Därför var även goda relationer med Kina nödvändiga, ovanpå det redan nära samarbetet med USA.

Kontrasten kunde inte vara tydligare mot efterträdaren Yoon Sok-yeol som valdes i mars 2022. Han talar i starka och öppna ordalag om frihet och demokrati som vägledande värden i utrikespolitiken, ofta med en tydlig udd mot Kina. Den 28 december lanserade Yoon-regeringen ett dokument som utrikesminister Park Jin kallade för en ny utrikespolitisk doktrin, Strategi för en fri, fredlig och välmående Indo-Pacifisk region. Titeln låter inte som en kioskvältare, men den är en signal. Att kalla Sydkoreas närområde för ”Indo-pacifiska regionen” signalerar en regional ordning där Kina, i motsatt till vad landet själv vill hävda, inte är en självklar ekonomisk och politisk mittpunkt. Strategin är Sydkoreas­ hittills tydligaste ställningstagande för Taiwans nuvarande demokratiska självstyre. Även EU antog en strategi för samarbete i Indo-pacifiska regionen i februari 2022, och i början av december 2022 utsåg Sverige ett särskilt sändebud.

I Japan har det utrikespolitiska skiftet i skuggan av de växande spänningarna varit än mer dramatiskt, givet hur central pacifismen är för landets utrikespolitiska identitet. Kinas strävan efter global dominans beskrivs ofta mot bakgrund av landets djupfrysta relation med USA, men Japan var det land som först tog det växande hotet från Kina på allvar. Konflikten kring Senkakuöarna (Diyaoyu på kinesiska), som kontrolleras av Japan men där Kina hävdar territoriella anspråk, fick Japan att orientera sin regionala strategi runt Kina som ett allt större hot redan 2013. Då hoppades president Barack Obama fortfarande på avspänning med Kina under Xi Jinping.

Samtidigt satsade Japan hårt på att stärka sina internationella allianser. År 2014 drev regeringen Abe genom en kontroversiell omtolkning av landets konstitution, som möjliggjorde japanskt deltagande i militära operationer med allierade som USA, inte minst för att öka landets strategiska värde för USA. Danny Orbach, professor i japansk militärhistoria vid Hebrew University of Jerusalem, säger i samtal med undertecknad att landets militära uppbyggnad vilar på en vilja att faktiskt använda militärmakt som ett utrikespolitiskt vapen i framtiden. Japan har även tagit ledning i regionala samarbetsinitia­tiv mellan demokratiska stater, som frihandelsavtalet CPTPP (Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership), som ersatte avtalet TPP (Trans-Pacific Partnership) när detta fallerade i samband med att USA:s dåvarande president Donald Trump drog sig ur 2017. Landet har också satsat stora resurser på infrastruktur i utvecklingsländer delvis som svar på Kinas infrastrukturfond Belt and Road.

Allt detta handlar både om resurser och idéer. Nordöstasien är världscentrum för tillverkning av datorchips, en nödvändig komponent för tillverkning av modern datateknologi, inte minst för militär användning. Taiwan tillverkar 37 procent av världens datorchips, och två sydkoreans­ka företag står för 44 procent. Som Chris Miller påpekar i boken Chip War (Scribener) är Opecs 40 procent av ­världens oljeproduktion relativt liten i jämförelse. Det handlar även om kontroll över handelsleder och navigationsfrihet, rörelsefrihet på haven – en förutsättning för fri och öppen världshandel.

Men även ideologiska överväganden spelar en viktig roll, och det gör läget ännu svårare eftersom de särskilt hos diktaturer lätt leder till strategiskt och militärt irrationella beslut. Inte sedan Mao Zedong har Kina haft en ledare som drivs lika mycket av ideologi – både nationalistiska stormaktsdrömmar och auktoritär marxism-­leninism – som Xi Jinping. Enligt Xis världsbild är USA och den av landet ledda världsordningen på utdöende, samtidigt som Kinas makt och styrka kommer att fortsätta att växa och slutligen segra.

Även hos demokratierna, inte minst Sydkorea under Yoon, finns också en stark tro på en utrikespolitik och världsordning ledd av värderingar, som grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och frihandel. Det är också en världsordning där även små staters nationella suveränitet spelar roll, och inte minst därför är det så viktigt för regionen (och världen i stort) att sluta upp bakom Taiwan mot Kinas invasionshot.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kontexten är på många sätt radikalt annorlunda, men ändå finns viktiga lärdomar för Sverige och Europa att dra nytta av när stormaktsdiktaturernas anspråk på makt och inflytande ökar.

En läxa är att det måste få kosta att inte böja sig för ekonomiskt starka diktaturer. Öppna samhällen har helt enkelt inget val. Sydkoreas ekonomi har tagit och kommer fortsatt att ta betydande oerhörd skada av Kinas sanktioner, men det är landets pris för att förvägra Peking sista ordet i försvarspolitiken. Svenska och europeiska politiker bör överväga att skapa en fond för företag som drabbas av ekonomiska trakasserier med politiska mål, och göra det lättare för företag som lämnar den kinesiska eller ryska marknaden att hitta alternativa handelsdestinationer.

En annan läxa är vikten av att stå enade. Trots sin storlek och ekonomiska makt är den kinesiska ekonomin starkt beroende av import från länder som Japan, och för specifika varor, även från flera av de länder som har blivit främsta måltavlor för Kinas diplomatiska aggressivitet. Dessa och andra demokratiska länder bör, som Georgetownprofessorn Victor Cha nyligen skrev i Foreign Affairs, överväga att kollektivt svara genom att strypa Kinas tillgång till sådana varor.

Det nya kalla kriget är redan i gång, oavsett om Europa vill det eller inte. Kina kommer inte att sakta ned eller hålla tillbaka, och det får inte Europa göra heller.