ETT AV DE MINST citerade styckena av Aristoteles finns i Den nikomachiska etiken och lyder ungefär: ”Varje man kan uppnå lycka i den här världen, så länge han inte är alltför ful.” En som säkert skulle ha hållit med är den brittiske poeten Philip Larkin. Inte för att en oattraktiv poet är något originellt i sig – Gustaf Fröding och Ezra Pound var trots allt knappast några tiopoängare. Det är dock svårt att föreställa sig en poet eller författare vars konstnärliga produktion är så intimt kopplad till den egna fulheten och oförmågan att attrahera kvinnor som Philip Larkins.

”Ensamhet är för mig vad påskliljor var för Wordsworth”, skrev Larkin, som träffande brukade jämföra sitt utseende med det hos en ”gravid lax”. Efter en serie misslyckade kontaktförsök med kvinnor som yngling började Larkin alltmer betrakta sexuell rekreation som ”en socialt avlägsen företeelse, som Baccarat eller träskodans”, och kanaliserade istället all sin olycka och frustration i sin poesi. Det är fullt tänkbart att Larkin, om han hade varit begåvad med en bredare haka eller ett något lägre hårfäste, aldrig hade kommit på tanken att bli poet. Hans lycka hade dock varit vår förlust, eftersom vi då hade gått miste om en av det förra seklets största diktskatter.

I SVERIGE ÄR DET FÅ som har hört talas om Philip Larkin, vilket är en smula underligt. När Times för några år sedan publicerade sin lista över landets bästa författare sedan 1945 knep Philip Larkin förstaplatsen (George Orwell kom tvåa). Larkin är i själva verket något så ovanligt som en ekonomiskt gångbar poet – bara i vår har två stora förlag tryckt var sin antologi av hans dikter. I en epok när de flesta poeter får nöja sig med olästa doktorsavhandlingar och omnämnanden i esoteriska tidskrifter är detta närmast att betrakta som unikt.

För att förstå Larkins breda popularitet, drygt 25 år efter hans död, kan det vara till hjälp att ta en titt på vad för slags poesi som produceras idag. I takt med att allmänhetens uppskattning för diktkonsten har minskat, har den moderna poesin alltmer fokuserats kring formmässiga experiment och avantgardism. Förteckningen över de poeter som Barack Obama bjöd in till en prestigefull poesiträff i Vita huset förra året ger ett bra tvärsnitt. Kenneth Goldsmith, till exempel, är mest känd för ett tre hundra sidors diktverk i vilket han dokumenterar samtliga sina kroppsliga funktioner (även mer intima sådana) under en veckas tid. Poeten Allison Knowles gjorde sig ett namn internationellt genom att ge ut sina dikter ihoprullade i små burkar tillsammans med torkade bönor. Philip Larkin var förvisso en ivrig elitist (han liknade sitt arbete som bibliotekarie vid att ”dela ut värdelösa romaner till idioter”), men som poet hade han inget till övers för obegriplig, modernistisk grannlåt, utan nöjde sig med att försöka skriva ”något fint”.

ETT ANNAT SKÄL TILL Larkins popularitet är hans brutala uppriktighet. I detta påminner han starkt om en annan sexuellt miserabel reaktionär – den franske författaren Michel Houellebecq. Tillsammans representerar de vad statsvetaren Thomas Sowell kal-lar för ”den tragiska visionen av mänskligheten” – en syn på människor och mänskliga samhällen som väsentligen oföränderliga. Redan som tonåringar hade Larkin och Houellebecq förstått vilken av killarna i klassen som skulle få hångla med den snygga tjejen, och vetskapen om att det knappast skulle vara de själva lade grunden för deras kreativa gärning.

För såväl Larkin som Houellebecq ledde deras dunkla världssyn och deras förakt för rådande sociala normer till tråkigheter. I Frankrike drogs Houellebecq inför rätta efter att ha kallat islam för ”den dummaste religionen”. I Larkins fall var det publicerandet av hans privata brev, åtta år efter hans död, som väckte anstöt. Under fyrtio års korrespondens hann Larkin med att skriva förklenande om praktiskt taget alla tänkbara samhällsgrupper (utom, intressant nog, homosexuella). Trots att Larkins sexistiska och rasistiska attityder aldrig tog sig uttryck i hans poesi, och knappast var ovanliga för en man av hans generation, var det flera inom det brittiska litterära etablissemanget som ville förbjuda publicerandet av hans dikter, eller åtminstone beröva Larkin hans kanoniska status.

Det är dock inte bara kulturvänsterns censorer som har klankat ner på Larkin; hans upptagenhet med vulgära teman såsom sex, ensamhet och död har även fått mer traditionella auktoriteter att rynka på näsan. När jag vid en intervju frågade självaste Harold Bloom vad han tyckte om Larkins poesi så tittade han på mig som om jag hade bett honom kommentera ett avsnitt av Baywatch. Bloom menade bestämt att den enda moderna poet som är värd att bry sig om är John Ashbery – en favorit bland litteraturkritikens höga pannor, vars poesi kan liknas vid ett slags modernistisk sudoku. ”Larkin, however, I simply can’t take seriously…”, muttrade professorn föraktfullt och himlade med ögonen. (Michel Houellebecq hade han aldrig hört talas om.)

SÅ VARFÖR SKA MAN läsa Philip Larkin? Förutom att dikterna i sig är oerhört vackra så finns det något uppfriskande, för att inte säga uppmuntrande, i Larkins syn på sig själv och sin omvärld; ett slags melankolisk gemenskap som inte går att finna i herr Goldsmiths kroppsyttringar eller fru Knowles bönburkar. Som våra mödrar brukade säga när vi var gnälliga som barn: Det finns alltid någon där ute som har det värre än du.

Du kanske känner dig nere, men hur nere är du egentligen jämfört med mannen som skrev det här:

Life is first boredom, thenfear.

Whether or not we use it, itgoes,

And leaves what somethinghidden from us chose,

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

And age, and then the only endof age.

Eller varför inte:

Man hands on misery to man.It deepens like a coastal shelf.Get out as early as you can,And don’t have any kidsyourself.

KANSKE ÄN MER vemodig än Philip Larkins poesi är tanken på att han antagligen inte skulle ha blivit publicerad om han levt idag. Även om hans ökända korrespondens aldrig hade sett dagens ljus, så har man svårt att föreställa sig att han skulle ha kunnat attrahera en förläggare. Trots allt, vad har en fet, skallig, vit, heterosexuell, medelålders bibliotekarie som Larkin att erbjuda dagens kulturella etablissemang i form av social relevans? Vad har han att säga om postkolonialism? Ship to Gaza? ”Hen”-frågan? Och i vilken grad är hans misantropi ett uttryck för ett slags undertryckt fascism? (För att inte tala om tänkbara ideologiska släktskap med norska massmördare?) Om tillfrågad själv skulle Larkin säkert ha tyckt att dessa resonemang var tramsiga, och orelaterade till hans gärning som poet. Vilket bara visar på hur förlegad han är – en relikt, sedan länge mogen för litteraturhistoriens sophög, om det bara inte vore för att hundratusentals britter envisas med att läsa hans dikter.