När författaren Stina Oscarson avslutade sin famösa SvD-intervju med kulturminister Jeanette Gustafsdotter (10/2) skedde det i form av en undran: När ska våra ministrar få tid att tänka? Givet intervjuns karaktär var det en fullständigt dräpande summering. Men formuleringen var ändå inte helt träffsäker, snarast feltänkt.

Hela förutsättningen för att vi ska få några personer som är villiga att företräda oss är nämligen att de inte tänker efter, inte reflekterar över vad uppgiften kräver, inte börjar fundera kring vad det är man väljer bort när siktet ställs mot de högsta politiska posterna.

Att det sedan är de minst villiga som sannolikt är de bäst lämpade att företräda oss hjälper föga om de samtidigt har sinnesnärvaro nog att avstå.

Bäst illustreras detta vid tillsättningen av ny talman i det brittiska underhuset. Seden är att parlamentsledamöter släpar den ovilligt utvalde till sitt säte. Symboliken är tydlig: Du ska inte eftersträva det höga ämbetet, du ska anta uppgiften motvilligt, av plikt. Från och med 1971 måste dock den tilltänkte vara formellt beredd att löpa linan ut. Detta efter att den respekterade Labourpolitikern Geoffrey de Freitas nominerats och sedan uttryckligen bett parlamentet att inte rösta på honom. Den gode de Freitas hade uppenbarligen tänkt till på riktigt.

Ursprungligen bottnade motviljan mer i ren självbevarelsedrift. Som monarkens företrädare i parlamentet fruktade talmannen för sitt liv utifall statschefen ilsknade till på grund av misshagliga åsiktsströmningar i underhuset. Det är dock en myt att någon talman faktiskt fått plikta med sitt liv för sina insatser som Speaker. Paradoxalt nog är det tvärtom så att fem av de sex talmän som i ett historiskt perspektiv avrättats, många långt efter avslutat värv, fått denna dom då en ny monark funnit den tidigare talmannens nära band till den förre regenten besvärande.

Sådant bör inte våra statsministerkandidater tänka på i sommar. Inte heller avser jag, som någon sorts motvikt till Fredrik Reinfeldts fäbless för Camilla Läckberg, rekommendera dem att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i sju band. Jag tänker rekommendera dem att avstå från det. En sådan läsning föder allt för många tankar.

En tidigare chefredaktör på en av våra mer framstående dåvarande morgontidningar sade sig aldrig läsa skönlitteratur eftersom där var ”för få tankar per sida”. Detta ligger i betraktarens öga. Med god skönlitteratur är det så beskaffat att man – i bästa fall – börjar tänka själv. Facklitteraturen är ofta färdigtänkt.

Och På spaning är därvidlag livsfarlig. Tryggare därför att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson ägnar sommaren åt Carl-Johan Malmbergs Lyckans gåta, där författaren med lätt hand och djup insikt läser Prousts mästerverk åt oss och får oss att känna en större egen klokskap än vi egentligen förtjänar.

Där kan våra statsministerkandidater gotta sig åt att alla som läst detta verk på svenska gjort det med fel glasögon. Ingenting styr läsandet mer än titeln. Och På spaning efter den tid som flytt är egentligen en felöversättning av franskans À la recherche du temps perdu. Den svenska titeln är rytmisk och vacker men leder tanken fel; mer i riktning mot att boken handlar om tider att längta tillbaka till än det avsedda, till tider som förlorats, kanske förspillts. In search of lost times, heter den på engelska. Kort, koncist och korrekt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För romanen handlar mycket om tid som förlorats, tid som hade kunnat användas annorlunda, bättre. Så nej, inte heller denna läsning är så upplyftande för våra statsministerkandidater. Även framtiden ska vi ju en gång titta tillbaka på, finna förlorad.

Men själva lyckans gåta då? Är det inte den vi alla vill lösa, vore inte det en perfekt ingång i valrörelsen? Huvudpersonen i romanen finner gåtans lösning i sjunde och sista delen. När uppnås den? Jo, när vi slutat leta, slutat spana, släppt vår drivkraft. Så nej, Malmberg är nog inte heller någon bra läsning för en regeringschefspretendent.

Mitt råd till våra statsministerkandidater blir därför: Läs inga böcker i sommar, avstå därmed också från de existentiella grubblerier som är läsandets biprodukt. Risken finns annars att ni kommer till en farlig insikt. Proust menar att ”de verkliga paradisen är de paradis man förlorat”. Statsministerposten blir långt ifrån ett paradis för den som vinner höstens val, men säkerligen imaginärt så för den som förlorar. Det ska ni förstås inte heller tänka på.