Vissa litterära verk har en religiös funktion för läsaren. Inte i meningen att de fungerar som moralisk kompass eller att de nödvändigtvis behandlar ”de stora frågorna”. Men till dessa berättelser, till dessa berättade världar, har läsaren en så stark koppling att hen inte ser relationen till dem som en relation till något fristående, externt. Istället är det en relation till en del av det egna jaget. Den går inåt. Fiktionen har blivit en integrerad byggsten i läsarens identitet, eller, med ett mindre tidstypiskt begrepp, i läsarens personlighet.

Dessa inmurade berättelser fungerar annorlunda än andra läsupplevelser. För det första är de sällan starka i oss för att vi läst dem nyligen eller för att vi läst dem ofta. I själva verket kan en ganska luddig bild av texten vara en f&...