Symbolism och dekadens inom nordisk konst och litteratur kring sekelskiftet 1900 är temat för en aktuell utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Samtidigt har under 2015 det symbolistiska måleriets högborg i Paris, Gustave Moreaus museum, slagit upp sina portar igen efter en restaurering. För besökaren uppenbarar sig nu konstsamlingen i sin ursprungliga skepnad, som när museet öppnades år 1903.

Moreaumuseet i Paris ställer ut en mans verk. Stockholmssatsningen är en samlingsutställning, som visar verk från en längre period och av så olika artister som Gustav Pauli, Akseli Gallen-Kallela, Richard Bergh, Max Klinger, August Strindberg och Edvard Munch. I Moreaus salar dominerar den klassiska mytologin, på Waldemarsudde varierar motiv, form och tematik.

Musée Gustave-Moreau ligger i det 9:e arrondissementet, i hjärtat av kvarteret som Haussmann sparade och som på grund av sin arkitektur och sina fasadutsmyckningar fått smeknamnet La Nouvelle Athènes, Nya Aten. Målaren Gustave Moreau (1826–1898) levde och verkade där. Han hade ett händelserikt liv. Han arbetade i Italien i slutet av 1850-talet, inbjöds av Napoleon III till kejsarens sejourer i Compiègne 1865, deltog med sex tavlor på Världsutställningen i Paris 1878 och blev officer i Hederslegionen. Han var verksam som lärare på École des Beaux-Arts och hade bland andra Henri Matisse som elev.

Ett år före sin död donerade Moreau sitt hem, sin ateljé, sina målningar, akvareller, teckningar, skisser och skulpturer till franska staten. I sitt testamente fastställde han att konstsamlingen skulle bevara den enhetliga karaktär som han som konstnär under sin levnad eftersträvade. Men sedan museet öppnades för allmänheten den 14 januari 1903 har inredningen genomgått ett antal renoveringar. Hängningen av tavlorna i museisalarna har skiftat under decennierna, på 1950-talet målades väggarna vita. Nu har de sex salarna återfått originalutseendet.

Familjen Moreaus bostad en trappa upp öppnades för museibesökare först 1991. Rummen är möblerade med personlig omsorg av konstnären själv; borgerligt sekelskifte, diverse prydnadspjäser och tavlor av bland andra Edgar Degas.

En magnifik spiraltrappa, av arkitekten Albert Lafon från 1895, leder upp till Moreaus ateljé på tredje våningen. Trappan figurerar på broschyrer och vykort som gör reklam för museets estetik. Den pryder katalogens baksida. Framsidan representeras av målningen Uppenbarelse. Det är en vision av den bibliska berättelsen om Salome, som dansar för Herodes och som får Johannes Döparens huvud som lön.

Det är på denna våning som Gustave Moreaus konstnärliga domän framträder i all sin prakt. La vie de l’Humanité, från 1886, gestaltar livets sex stadier. Runt om den hänger nakenstudier av kvinnor, Hélène glorifiée och La Débauche, som symboliserar lastbara utsvävningar. Flera mytologiska kvinnogestalter i olika format pryder ateljé-étagets väggar, olika versioner av Delila, Salome, Leda, Galatea och Hélène. En tavla, Fée aux griffons, föreställer en ung kvinna som vaktas av två mytologiska figurer med örnhuvuden och lejonkroppar. Den fascinerade André Breton, som skriver att skönheten och kärleken som tavlan utstrålar fick honom att drömma om att bryta sig in på museet nattetid.

Rundvandringen på utställningen Symbolism och dekadens på Waldemarsudde lockar till reflektioner över den gemensamma nämnaren för symbolismen i Gustave Moreaus livsverk och den nordiska symbolismen, utöver inspirationskällor som allegori och mytologi. Myt och saga i Richard Berghs Riddaren och jungfrun har föga gemensamt med Moreaus fatala kvinnogestalter. Inte heller symboliken i den makabra kompositionen Flickan och döden (1888) verkar vara besläktad med Moreaus tolkningar i motiven hämtade ur den klassiska mytologin. Det är inte heller lätt att spåra likheter mellan Moreaus Salome och Ernst Josephsons rustika Gåslisa (1888), eller Gottfrid Kallstenius Den saliga (1901), med den gracila kvinnogestalten som tvekar på bron till himmelriket.

Däremot kan man kanske se reminiscenser i Gustav Paulis Ofelia (1891) eller i den ödesdigra Legend (1888), där en av parcerna med en stor sax gör sig beredd att klippa av livstråden för en naken ung kvinna. Det finns besläktade motiv i gestaltningen av nakna kvinnokroppar i till exempel Eilif Peterssens Nocturne (1887), med en vacker kvinnorygg vid vatten, men framförallt i Carl Larssons Evas dotter (1888–1894). Här ligger en naken, djärvt poserande kvinnogestalt, svept i sitt hår, utsträckt under grenen med äpplet. Carl Larsson kom i direktkontakt med den franska symbolismen under sin vistelse i Frankrike på 1870- och 1880-talen. Hans Eva har likheter i både exponering och inramning med Moreaus kvinnogestalter, men saknar det demoniska.