I slutet av 1840-talet satt en 20-årig Henrik Ibsen på sin kammare och läste Ciceros fyra tal mot Catilina, parallellt med Sallustius Bellum Catilinae (Kriget mot Catilina). Troligen kunde han, liksom många latinstudenter före och efter honom, citera och översätta Ciceros berömda inledningsmening i det första talet: Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra? ”Catilina, hur länge skall du få missbruka vårt tålamod?”

Men skildringen av Catilina som depraverad ärkeskurk lämnade honom otillfredsställd. I ett försök till nyansering av den gängse bilden skrev han sitt första drama, Catilina, vilket kom ut år 1850. I förordet formulerar han sin tveksamhet gentemot de antika skribenternas uppfattning om Catilinas karaktär och beteende. Få personer i historien har så helt varit i händerna på fiender som Catilina, menar han, och domen över honom blir därefter.

”Få personer i historien har så helt varit i händerna på fiender som Catilina, menar han, och domen över honom blir därefter.”

Dessa kända verk om Catilinas sammansvärjning mot Cicero finns nu, tillsammans med övriga antika texter om händelsen (författade av Asconius, Diodorus Siculus, Plutarchos, Appianus och Cassius Dio) samlade i volymen Catilina, utgiven på Bokförlaget Augusti. För översättning till svenska från latin och grekiska står Alexander Andrée, som också har skrivit förordet och försett texterna med kommentarer.

Catilina förlorade konsulsvalet mot Cicero år 63 f Kr. När han inte kunde tillskansa sig makten på laglig väg försökte han ta den med våld. Men innan det hann gå så långt fick Cicero nys om saken och avslöjade honom och hans medkonspiratörer. Som tack för sin insats fick Cicero ärebetygelsen pater patriae, fosterlandets fader. Cicero skulle ofta återkomma till den dramatiska händelsen och med stolthet minnas hur han räddade republiken. Sallustius skriver: ”Om inte Catilina haft för bråttom att ge signalen till sina anhängare utanför kurian, hade den dagen det värsta illdåd sedan stadens grundläggande ägt rum.” Som verksam politiker och vän till Caesar, generationen yngre än honom och de båda huvudpersonerna i dramat, bör Sallustius ha haft någorlunda insyn i intrigerna i maktens korridorer.

Mycken energi ägnas åt Catilinas vandel. Hans förstånd var ”förvridet och fyllt av illvilja”, skriver Sallustius. Han var måttlös, makthungrig, hagalen och mordlysten. ”Från sin tidiga ungdom var han förtjust i inbördeskrig, mord, plundring, anarki, och med dessa ting i tankarna framlevde han sitt liv”, skriver han vidare. Det berättas att han mördade sin styvson för att gifta sig med sin hustru, att han våldtog sin dotter och dödade sin bror. Hans vidlyftiga leverne gjorde honom skuldsatt upp över öronen.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på de sju dödssynderna superbia, avaritia, luxuria, invidia, gula, ira och acedia: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja. Det är med dessa lastbara egenskaper som Catilina beskrivs i de historiska källorna. Visserligen hör de till kristen tradition och definieras därför som dödssynder långt senare, men lasterna verkar ha ansetts som särskilt klandervärda redan tidigare. Det är som om de här samlas i en och samma person, i Lucius Sergius Catilina (108–62 f Kr), jämngammal med Cicero, romersk senator liksom han, men av högre börd. Till de sju karaktärsdragen skulle man kunna lägga ett åttonde: audacia, fräckhet, ett ord som Cicero gång på gång använder för att beteckna sin motståndare.

Men var han då verkligen så förtappad, så genomrutten, denne Catilina? Ibsen svarade som sagt nej. Samtliga antika författare svarar ja. Intressant nog nöjer sig inte Sallustius med ett konstaterande, utan gör också ett försök till psykologisk-sociologisk analys av hans förvända moral. Han förklarar hur lätt det är att själv dras med i det onda när omständigheterna bjuder den möjligheten, och använder sig själv som exempel. Som ung engagerade han sig politiskt. I det politiska livet fann han ”mycket som var motbjudande”. Det var en värld där den som var fräck och slösaktig hade framgång, inte den som uppvisade politiska dygder såsom avhållsamhet och handlingskraft. Trots att han själv ogillade omoralen blev han själv en del av den. Fel egenskaper uppmuntrades och belönades, och begäret efter ära och berömmelse, cupido honoris, var så starkt att han snart kompromissade med sitt samvete. Relationer värdesattes efter vad de kunde ge åt karriären, inte för sitt egentliga värde. Ärelystnaden tvingade till falskhet, skriver han, och det gjorde att svart blev vitt, att det som var falskt blev sant. Tungan sade något annat än det hjärtat tänkte och kände.

För att inte helt korrumperas övergav Sallustius politiken och ägnade sig åt sitt skrivande. Men det gjorde inte Catilina. Han fastnade i en destruktiv miljö och framhärdade i sitt depraverade tillstånd. Dessutom, skriver Sallustius, drevs Catilina på av republikens allmänna dekadens. Det förfallet var en smitta som spred sig som en farsot och förändrade samhället. ”Från att ha varit det mest rättvisa och framstående blev det grymt och outhärdligt”, skriver han. Catilina så att säga förkroppsligar det senrepublika Roms moraliska haveri och förebådar det fall som kommer att ske några decennier senare.

Catilina själv får komma till tals hos Sallustius genom ett brev som läses upp i senaten. I det menar den anklagade att hans drivkraft är de ”orättvisor och kränkningar” som han har fått utstå. Det är på felaktiga grunder som han har blivit utpekad och utstött. Han har heller inte nått den samhällsställning han förtjänat. Efter allt sitt slit är han värd något bättre. Med bitterhet ser han ”ovärdiga män hedrade med maktpositioner”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kanske var det detta som Ibsen tog fasta på. I Ibsens drama är Catilina en man med en stark inre röst som befaller honom att rädda Rom från de krafter som förstör henne. Han är en frihetskämpe som vill befria staden från en maktkorrumperad elit, från makthavare som har nått sin position genom intriger och falskspel. Catilina kämpar inte för egen vinnings skull, utan för statens väl och medborgarnas bästa. När han föreslås bli ledare för en statskupp tackar han nej. Han vill inte bli landsförrädare och göra sig skyldig till inbördeskrig. Bättre att fly landet, menar han. Men småningom övertygas han om att Rom måste förvandlas; republiken måste ryckas upp med rötterna för att något nytt skall kunna börja. Rom skall återställas till sin forna glans.

Och kanske hade Gustaf Fröding läst eller sett Ibsens drama eller fått liknande tankar efter att ha läst antikens texter om sammansvärjningen. I en kort dikt med namnet ”Catilina” ger han upprättelse åt den förhatlige. På slagfältet där Catilina och hans armé stupade, upphunna av romerska soldater, ser diktaren ”ett hjältedrag” i den dödades ansikte: ”Väl är måhända en skurk, / sedd ifrån Tullii höjd, / han som för Tullius föll, / lasternas man, Catilina. / Dock för en slav som mig / syntes ett hjältedrag / fastnat om sluten mun, / pressad i trots och hat / fast och förtvivlat hop, / än i det bleka vilda / anlete nyss jag såg / dött på Pistorias fält.” (Tullius var Ciceros släktnamn.)

Men i den romerska historien är och förblir Catilina Roms fiende, upprorsmakaren som ville störta det som förfäderna byggt upp. För sina oförlåtliga illgärningar låter Vergilius honom plågas i underjorden, i romarnas nationalepos, Aeneiden. Där hänger han från en klippa, evigt plågad, fruktande hämndens gudinnor.