Det sägs att det bästa sättet att få den man älskar är att sätta just den människan fri. Den viktigaste kulturfrågan i valrörelsen för att hålla intresset uppe och passionen vid liv är att politiken släpper det krampaktiga, kvävande taget om kulturens form och innehåll. Slutar producera papperstigrar. Ger upp idén om att man kan administrera sig fram till hög konstnärlig kvalitet.

År 2011 sjösattes ett fenomen kallat ”kultursamverkansmodellen” för att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer. Tidigare har det fallit på staten att avgöra vilka regionala institutioner som har rätt till statligt kulturstöd. Huruvida statens verksamhet finns till för opolitiska tjänstemän med färgglada modeller för kultursamverkan eller om den är ett fördelningspolitiskt redskap blir dock oroande oklart när man läser om statens ansvar för den nationella kulturpolitiken. De landsting och regioner som ingår i modellen ”beslutar i samverkan med länets kommuner och kulturlivet” hur det statliga bidraget fördelas till regional kulturverksamhet, enligt statens kulturråds hemsida. Sedan 2013 är samtliga län, utom Stockholm, med i kultursamverkansmodellen.

Vad menas då med att det lokala ”kulturlivet” är med och bestämmer hur statens pengar ska fördelas ”i samverkan” med kommunerna? Begreppet samverkan är samtidslingo för det som tidigare betydde att man gör saker tillsammans med någon annan, med en viktig förskjutning i innebörd: samverkan medför nästan alltid att modeller administreras fram snarare än att spontana möten uppstår. Samverkan är ett av politikens favoritord just nu eftersom det låter fluffigt och inkluderande men också är ett smidigt sätt att förflytta fokus till en delad process snarare än att ansvar läggs på individer. Hur ett kulturliv som sådant ska kunna fördela medel övergår mitt förstånd, men en gissning är att diversearbetare, kulturpersonligheter och kommunala ämbetsmän någonstans mellan Skylla och Charybdis effektuerar utbetalningarna. Det finns en märkbar avpersonifiering i kulturpolitikens språk som säkert är funktionellt men som också ger upphov till frågetecken.

Kultursamverkansmodellen ska ”ge befolkningen i landet möjlighet att ta del av ett varierat kulturutbud präglat av förnyelse och kvalitet”. Det talas om ett ”fördjupat samtal”. Men allt detta kan bara uppnås om människor med kunskap och begåvning får möjlighet att skapa och tradera kultur.

Mindre resurser till politiskt betingad administration i form av handlingsplaner och processkartläggningar skulle kunna frigöra pengar till den kultur som är civilisationsbärande men ofta tas lite för given: objekten, tingen, artefakterna. Fönstren som renoveras varsamt med hantverksskicklighet i en kyrka långt bortom det urbana livets larm, böckerna i våra gemensamma bibliotek, bonaderna i hälsingegårdarna som berättar om hur vi människor oavsett tid tycks ha ett behov av att upphöja det ringa. Statyerna, avbildningarna, hällristningarna. De berättar något, de har en riktning och en konstnärlig intention, som går utanför den kulturpolitiska policyn med syfte att stimulera fram en entydig värdegrund.

Vi borde ha en nationell kulturpolitik som låter de svenska föremålen tala till oss. Inte i politiskt syfte, med dubiösa anspelningar på ”nationen” eller ”det svenska”, utan för att kulturen på vår plats berättar om attityder till livet och levandet. I en stad som Florens fylls våra sinnen av intryck – skönheten och rikedomen är slående, liksom familjen Medicis oskattbara inverkan på statsskick, bankväsende, politik. I Rom finns tidlösheten. Att resa i Italien är att påminnas om att det är objekten – det som finns – som hänför oss. Jag tänker att alla dessa mötespunkter och handlingar som produceras i det myndighetslojala Sverige – operativa dokument där politiska instanser bryter ner en policy i riktlinjer, mål och anvisningar för uppföljning inom respektive verksamhetsområde – är ett verkligt hot mot kulturens inneboende sublima vardaglighet och prakt.

Det Sverige behöver är kulturmecenater och en blick riktad mot tingen. Våra lämningar och kulturella stilleben är på samma gång häpnadsväckande och kunskapsintensiva. Vi måste ha en kulturpolitik för det eviga.

Anna Victoria Hallberg är fil doktor i litteraturvetenskap och utredare vid Södertörns högskola.