Var årets kulturhändelse att stiftelsen Thielska galleriet återtog ägandet av sina museibyggnader? Som en liten glimrande puff färdades nyheten genom novembermörka Kultursverige och spred glädje åt oss som njuter när byråkratiska knutar kan lösas upp.

Thielska galleriet ligger längst ut på Djurgården, vid Blockhusudden, och grundades i början av 1900-talet av bankmannen och konstsamlaren Ernest Thiel med familj. Här finns verk av Anders Zorn, Carl Larsson och Edvard Munch. Mest fascinerande är Friedrich Nietzsches dödsmask, som vilar i tornrummet, och berättelsen bakom hur den kom till Sverige bryter in i den europeiska mellankrigshistorien.

Ernest Thiel var mecenat, i platinakategorin, och sökte upp och sponsrade samtidens främsta konstnärer. Han ledsagades av intresse och passion för att begrepp som skönhet, ångest, uppoffring, prakt och autenticitet skulle utforskas självständigt och tidlöst.

Det svenska kulturlivet vilar idag på ett livsviktigt grundstöd bestående av både skatter och politisk vilja. I en utredning från i år, genomförd av Myndigheten för kulturanalys, framkom emellertid att den statliga bidragsgivningen på kulturområdet påverkar den konstnärliga friheten negativt. Rapporten beskriver systematiskt och klarläggande hur vissa perspektiv ”tagit sig in i bidragssystemen” genom att praktiserande konstnärer ska svara på frågor om hur de integrerar exempelvis olika gruppers rättigheter när de ansöker om stöd. Att konstutövare anmodas uppge eller åsiktsanpassa sina svar i förhållande till statens bidragsgivare är givetvis oerhört allvarligt i sig. Det är även ett enfaldigt sätt att försöka strömlinjeforma professioner formade av självständighet och fri vilja. Politiker som predikar konstens frihet blir ofta det precisa svaret skyldigt.

fördelning av en kulturbudget efter kvoterade principer leder inte heller alltid till högsta kvalitet på utförande och resultat. Bara undantagsvis diskuteras att den konst som finansieras av skattemedel bör ha högt inre värde och uppvisa hantverksskicklighet. Om man tar akademin och det forskningspolitiska landskapet som en illustrativ jämförelse så är forskningens höga kvalitet en osviklig prioritet i utbildningsdepartementets styrdokument. Samtidigt finns det en större variation av självständiga forskningsfinansiärer inom den högre utbildningen. Flera av de stiftelser och donatorer som är verksamma i Sverige delar inte bara ut stipendier eller priser, utan tar långsiktigt ansvar för forskningens infrastruktur och innehåll. Några, som till exempel Östersjöstiftelsen och Riksbankens jubileumsfond, har inrättats av riksdagen men styrs genom enskilda statuter av oberoende styrelser. Medel till forskare fördelas enligt en idealbild om att de skickligaste forskarna inom re­spektive fält ska belönas.

På kulturområdet finns en rad politiserade perspektiv och arbetssätt inom myndigheterna som skulle behöva konkurrensutsättas av fria men rigorösa konstfrämjare. Om en handfull svenska kulturstiftelser med monetära muskler hade kunnat arbeta med scenkonst, litteratur och måleri finns det goda erfarenheter som talar för att kulturen och konstnärerna skulle hamna i en mer gynnsam situation. Dels genom robusta utlysningsformer där kvalitet snarare än politisk verksamhetsstyrning premieras, dels för att bundet kapital i sig garanterar en kontinuitet som självständigt kan värja sig från yttre påverkan.

françois mitterrand lär när han besökte svenska departement någon gång under 1960-talet ha yttrat att Sverige är ett ovanligt lättstyrt land. Den svenska modellen väckte kanske kontinental avund, men det finns också ett slags planeringsarv från den sociala ingenjörskonsten som tillsammans med den tilltagande politiserade byråkrati som vuxit fram under 2000-talet behöver möta motstånd. Det krävs pluralism bland stödformerna för att uppmuntra konstnärerna till mindre statlig följsamhet.

Vad innebär det att ta ett samhällsansvar för viktiga institutioner? För att säkra Thiels arv och testamentes fortlevnad för framtiden krävdes att en anonym privatperson donerade 25 miljoner kronor. Med Thielska galleriet som belysande exempel blir vår tids stora kulturfråga att kulturen måste få fler självständiga och skiftande finansieringsmöjligheter.