Vad ska man ha en kulturkanon till? För att uppfostra, ena, vägleda, exkludera eller inspirera? Ända sedan Sveriges nya regering meddelat att man tänker låta fristående expertkommittéer ta fram ”förslag på svensk kulturkanon” har frågan debatterats i medier­. Misstänksamheten mot förslaget har dominerat kommentarerna och bland akademiker tycks motståndet vara massivt: när en handfull professorer från skilda kulturområden tillfrågas av tidskriften Forskning & Framsteg (26/10) om kanon avvisas initiativet utan undantag.

Längst går Ole Lützow-Holm, professor i komposition vid högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet, som menar att idén om kanon är en auktoritär tankefigur ”som syftar till att reglera vad människor ska uppleva”. Kanon är en ”nyliberalistisk idé om kunskap och livsåskådning som inte hör hemma i ett mångkulturellt samhälle”. Att nyliberala samhällen ofta också råkar vara mångkulturella tycks ha gått honom förbi.

Om professorerna i Forskning & Framstegs rundringning är representativa för hur sakkunniga inom kultursektorn resonerar har förslaget en golgatavandring framför sig. Samtidigt är det tydligt att svaren inte bottnar i en fackmannastyrd syn på kultur eller en närläsning av förslaget, utan tolkningar spetsade med ideologi. I Dagens Nyheter (26/10) noterar frilansjournalisten och läraren Vesna Prekopic att Tidöavtalet inte förespråkar att eleverna aldrig ska få välja själva vad de vill läsa eller att all annan litteratur utom den kanoniserade ska förbjudas. Snarare handlar det om att litteratur och läsning ska få mer plats i skolan. ”Varför hörs inte applåder?” undrar hon.

”Litteratur har i stor utsträckning blivit en handelsvara som ska personpaketeras.”

I en tid då det så kallade kulturkriget mest består av meta­debatter och där kampen om marginalen är så attraktiv att även den som innehar den politiska makten helst framställer sig som underdog behöver en borgerlighet i maktposition skilja mellan signalpolitik och långsiktiga reformer som kan göra skillnad. Om förslaget med kanon syftar till att använda konsten som förevändning för didaktisk polityr av något ”svenskt” görs kulturen till ett redskap med en given uppgift. Att på förhand peka ut vad konsten ska förevisa i sin kanonisering talar emot idén om konstens autonomi och del av det existentiella tänkandet.

En återkommande kritik, legitimt understödd av stora delar av högern, under åren av röd-grönt maktinnehav har varit ett missnöje med politiseringen av institutionerna. Särskilt ­tidigare ­kulturminister Alice Bah Kuhnke anklagades för att gå vilse i normkritik och postkoloniala perspektiv i sin styrning av museer och hur villkoren för det svenska litteraturstödet skulle utformas. Risken finns att en lika stark ideologisk övertygelse fast från högerhåll om vad konsten och institutionerna är till för börjar smyga sig in i kanondebatten om den används som nationellt rättesnöre snarare än ett sätt att samla ihop och presentera kvalitetskultur för kommande generationer.

Den stora vinsten med en nationell kanon är att den har potential att rikta välbehövligt politiskt ljus på kultur, inte minst läsning. Konst och litteratur – avsiktliga och essentiella tekniker som människor har brukat i alla tider för att väcka känslor och försöka förstå världen – kräver mängdträning för att kunna avkodas och tolkas. Skolinspektionens rapport ”Läsfrämjande arbete i grundskolan” visar att det läsfrämjande arbetet ofta sker på initiativ av enskilda lärare och att insatserna avtar ju äldre eleverna blir. Unga människor som lämnar skolan idag har helt enkelt läst för lite. För få har fått möjlighet att förföras av och bli uppfyllda av andras liv, historiska omständigheter och erfarenheter. Kanske kan större intresse för en kanon, tillsammans med ansenliga krav och resurser, ändra på den saken.

En annan möjlig positiv aspekt av kanondiskussionen är att fokus flyttas från samtidens tröttsamma upptagenhet av författaren som varumärke. Böckers värde härleds allt för ofta idag till vem som skrivit dem: litteratur har i stor utsträckning blivit en handelsvara som ska personpaketeras. Med en kanon på plats föds en, måhända idealistisk, förhoppning om att litteraturens kärna, texten, kan få större utrymme genom diskussioner om August Strindbergs stilistiska kluvenhet eller Hjalmar Söderbergs romantiska intrigsättning.

Effekterna av en viss politik blir nästan alltid begripliga först i efterhand, och absolut visshet om vad en kanon skulle leda till är ett luftslott. Icke desto mindre lever vi alla i distraktionens tidevarv och om en kanon lyckas förflytta fler unga läsare närmare den uppslukande öppenhet inför världen som litteratur erbjuder så är det värt ett försök. En kanon bör skapas för att elever i delad erfarenhet av litterära upplevelser kan utveckla och förfina den uppmärksamma blick god litteratur kräver. Varken mer, eller mindre, än så.