Den ungerske tonsättaren Béla Bartók föddes 1881 i Nagyszentmiklós i dåvarande Österrike-Ungern. Sedan 20-talet ligger denna ort i Rumänien. Under sina ungdomsår var Bartók en hängiven nationalist, som klädde sig i folkdräkt och skrev musik som hyllade ungerska nationalhjältar som Sándor Petofi och Lajos Kossuth. Hans kärlek till den ungerska kulturen drev honom att åka ut och samla in de genuina folksånger som ännu traderades i byarna runtom i landet och som han ansåg vara mera ursprungliga än den populariserade zigenarmusik som var gångbar i Budapest, och som inspirerat både Brahms och Liszt till deras ungerska rapsodier.

Där ute på landet sjöng de enkla bönderna märkliga melodier i staccatoartade rytmer, som lät främmande och exotiska för stadsbons öron. Uppskattningsvis samlade Bartók mellan åren 1905 och 1918 in 2 700 ungerska, 3 400 rumänska, 3 000 slovakiska och omkring 250 arabiska, bulgariska och serbiska sånger. Bartóks ivriga resor och insamlandet av folkets sånger inspirerade honom till hans mycket egna, och extremt betydelsefulla bidrag till 1900-talets seriösa musik. Han är en av de få från 1900-talet, jämte till exempel Stravinsky, vilken också chockade publiken genom att anknyta till folkliga rytmer, som skrivit musik som är garanterat odödlig, i nivå med mästerverken av Bach, Mozart och Beethoven. Ur den ungerska bondekulturens sångskatt spirade en musik som idag får anses tillhöra världskulturen.

Ett annat intressant utslag av Bartóks fördjupade studier av folksångerna, var att hans idéer om en specifikt ungersk musikskatt måste revideras. Efter hand som han reste, och fortsatte ner på Balkan, upp i nuvarande Slovakien, och ända bort till Turkiet, upptäckte han hur rytmer, melodiska mönster och motiv gick igen, hur denna ”ursprungliga” folkkultur i själva verket inte gick tillbaka på någon ogrumlad urkälla, utan hur allt hängde samman och hur influenserna färdats över stora avstånd redan långt innan moderniteten börjat göra sina insteg i dessa trakter. Hans utgåva av slovakiska folksånger stoppades 1928 av regeringen i dåvarande Tjeckoslovakien, eftersom han vägrade att stryka ett antal sånger som visade på ungerskt inflytande. Som bestämd motståndare mot den ungerska regimens samarbete med nazisterna och inför krigshotet valde Bartók 1940 att emigrera till USA, där han fortsatte sitt arbete med musikaliesamlingarna på Stanforduniversitetet parallellt med sitt tonsättande.

Bartók hyste en syn på kultur och tradition som jag personligen känner den djupaste beundran och sympati för. Av 1900-talets europeiska konstnärer är han en av de största, hur man än vänder på honom. Hans studier av den ungerska folkmusiken fördjupade förståelsen för den, dess rötter och inflytande. Den placerades i ett större sammanhang, och fördes ut i världen via Bartóks eget modernistiska tonspråk. Men jag tror han skulle ha blivit mäkta förvånad om någon gått fram till honom och påstått att det inte finns någon ungersk kultur.

Det finns ingen svensk kultur, påstår en del idag. Och finns den ska den till varje pris tonas ner, förlöjligas och bekämpas. Nu är detta naturligtvis en sorts panikreaktion inför Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Men det är också ett enbart konstigt och dumt påstående. Det finns så klart svensk kultur – det finns spettekaka, saffranspannkaka, pitepalt och kyrkbåtsrodd, likaväl som julgranar och kåldolmar. Allt detta är svenskt, fast en del huvudsakligen förekommer i vissa landskap, medan annat bygger på lån från utlandet. Särskilt kåldolmarna är ett känt och ofta upprepat exempel på lån. Men en rätt som lagats här sedan mitten av 1700-talet, och som numera är en av våra mest firade nationalrätter är självklart helt svensk idag; lika svensk som Cornelis Vreeswijk. Vad som däremot bör ifrågasättas är det envisa ryktet att kåldolmarna skulle komma från just Turkiet.

”Dolma” är visserligen ett turkiskt ord, som betyder ”fylld”, helt enkelt. Men i Turkiet lagas dolmarna vanligen med vinblad, precis som i Grekland och Libanon. Dolmar med kål lagas däremot över hela det slaviska Balkan och i Central- och Östeuropa, med både syrad och osyrad kål, köttfärs, rökt kött, och alla möjliga andra typer av fyllningar. Legenden här säger att Karl XII tog med sig kåldolmarna från Bender, men Bender ligger i Moldavien, som låg i det Osmanska imperiet i början av 1700-talet, precis som alltifrån Egypten och Syrien till Grekland och Bulgarien. Varför skulle kåldolmarna vara just turkiska, när de äts i hela denna del av Europa, samt i stora delar av Mellanöstern? Däremot finns det så klart turkiska dolmar, precis som det finns serbiska, ungerska, libanesiska och svenska.

Egentligen, kanske det är lika bra att påpeka i det här sammanhanget, är det också tämligen ohistoriskt att identifiera dagens Turkiet med det sedan snart ett århundrade försvunna Osmanska, eller Ottomanska imperiet. Det var så väldigt mycket mer än Turkiet, sant mångnationellt, kosmopolitiskt och en förmedlare av världskultur. Detta till skillnad från det samtida Turkiet, som skapats på en tämligen inskränkt nationalistisk grund, med folkmord och etnisk rensning som förutsättning för förverkligandet av fantasin om en etniskt turkisk nation i Mindre Asien, som i årtusenden varit ett av de etniskt och kulturellt rikaste områdena i världen. När Atatürk skapade det moderna Turkiet, tog han samtidigt kål på allt det som gav det Osmanska imperiet dess rikedom. Turkiet är lika mycket eller lite detta imperiums arvtagare, som det lilla alplandet Österrike är arvtagaren till det habsburgska kejsardöme, där Bartòk föddes, och som under så många århundraden präglade kultur, handel och utveckling i Centraleuropa.

Kåldolmen, kan man sammanfatta saken, är alltså vare sig svensk eller turkisk, och både ock. Precis som den är ungersk, serbisk, kroatisk osv. Motsvarande gäller många andra av de internationella kulturella arv vi förvaltar också här i Sverige. Var kommer kroppkakorna ifrån? Dumplings, knödel, königsberger kloss, gnocchi, är bara några av de namn på fyllda eller ofyllda knyten jag kommer på på rak arm. Varifrån kom impulsen att laga sådana till Piteå eller Öland? Visst, den svenska kulturen har inte uppstått genom självalstring direkt ur myllan. Men vilken kultur har det då?

Möjligen att någon enstaka stenåldersstam i det inre av Amazonas skulle kunna ha anspråk på att ha skapat en helt självständig kultur, men annars bygger hela vår mänskliga civilisation på utbyte, handel och utveckling. Den Ghanafödde filosofen Kwame Anthony Appiah, verksam vid Princetonuniversitetet i USA, sätter fingret på denna undflyende punkt i sin inspirerande bok Cosmopolitanism. Ethics in a World of Strangers (2006): ”…trying to find some primordially authentic culture can be like peeling an onion. (…) Cultures are made of continuities and changes, just as each individual survives the alterations of Jacques’s ’seven ages of man’” All tradition har någon gång hittats på.

Ska vi tala om länder utan ”egen” kultur, det vill säga sådana som fått avgörande impulser från utlandet, kan vi börja med Italien. Med sin pizza, som är en variant på pita – i Turkiet kallas den pide – sina amerikanska tomater, majs, choklad, och influenser från både gamla Östrom och de äldre kulturerna i Mellanöstern. Vad är italienskt, egentligen? Redan romarna lånade ju för övrigt sin arkitektur och hela sitt pantheon från grekerna. De tog senare också till sig både egyptiska och andra gudomar, seder och traditioner, klädedräkter och titulatur – för att inte tala om kristendomen. Tveksamt kanske, om man kan kalla italienarna arvtagare till romarna mer än turkarna skulle vara till osmanerna, men de bor ju åtminstone i stora delar av samma land. Det italienska är en blandkultur, eklektisk och sammansatt, med stora regionala skillnader dessutom.

Och likväl känner vi alltid igen den italienska stilen, i design, bilar, mat, arkitektur. Hur kommer det sig egentligen? Jag tänker på det medan jag vandrar genom Gamla stans gränder, går förbi det romerskt barocka Stockholms slott, upp mot den baltiskgotiska Storkyrkan och in på Stortorget förbi det klassicistiska börshuset. Här slogs det redan på medeltiden fast att tyskar som bosatte sig i staden skulle följa svensk lag och kallas svenskar. Språkförbistringen var emellertid tydligen stor, så man fick lite senare komplettera med en lag om att svenska skulle talas under rådets sammanträden. Allt detta kommer någonstans ifrån, och allt detta är så typiskt svenskt, i färgsättning, proportioner, stil. Det är hemma.

Under min uppväxt var min far under många år tillsammans med en italienska från Milano. Detta ledde till att vi ofta åkte ner dit, hälsade på hennes familj, tillbringade sommarlov och vissa högtider där. Något av det första jag fick lära mig var att man inte skulle ta av sig skorna hemma hos folk – det är att göra sig påträngande hemmastadd; och att det ansågs oartigt att tacka för maten – klart man får mat när man är bjuden! Däremot får man gärna prata mycket om maten, berömma den, diskutera kvalitet, tillagning och så vidare. Detta var erfarenheter som kom att prägla mig djupt för resten av livet.

Känslan av att komma in i en annan kultur, och uppleva dess traditioner, umgängesformer och samtalston, sätten att tänka och se på världen och medmänniskorna, som är så på många sätt skilt från det svenska, lärde mig att det inte finns ett ”normalt” sätt att vara på, och att om det är något som är märkligt i Sverige så är det uppfattningen att man själv är ”naturlig” här, avspänd och vanlig, som om det svenska vore världens måttstock och alla andra bara gör sig till. Ytterligare erfarenheter som vuxen har fördjupat denna min känsla, men grunden lades under uppväxten. Jag unnar alla att få uppleva främmande kulturer redan i barndomen. Oavsett vilken det råkar vara hjälper det en att förbli öppen för alla de fascinerande olikheter som präglar de mänskliga civilisationerna.

Att tänka på svenskheten är lite som att försöka tänka på tiden. När man inte bryr sig om den förstår man den, men så snart man börjar skärskåda den faller den sönder, och det specifikt svenska blir allt svårare att hålla fast. Kanske är nationell identitet tydligast och angelägnast när man lever i exil? I svenskbygderna i Minnesota lär de ju fortfarande hålla på en del gamla traditioner. Jag har familjemedlemmar utomlands som kör långa omvägar via det lokala Ikea-varuhuset för att skaffa sill och köttbullar, och som ser alla de nyaste svenska filmerna så snart de kommer på dvd; medan jag hellre äter sushi och brukar vänta tills de inhemska filmerna kommer på tv, om jag ser dem ens då.

Motsvarande gäller väl för övrigt de invandrare som kommit hit från fjärran länder. Kanske känns det lite extra speciellt att följa sitt urspungslands upplaga av Idol när man sitter långt uppe i norr, och visst smakar mangon aldrig som den färska hemmavid, men ser man en extra fin är det ändå oemotståndligt att köpa den, fast den är så otroligt dyr och träaktig i konsistensen. Jag pratade själv för några år sedan med ett par libanesiska tjejer, som beklagade sig över att de är så hårt hållna här i Sverige, medan deras kusiner i Libanon hade mycket större frihet. Kusinernas föräldrar, som bodde kvar i Libanon genom alla krigsåren, hade visst hängt med sin tid, medan deras egna föräldrar i den svenska exilen konserverat sin världsbild från 70-talet.

Det sägs att Sverige idag är ett multikulturellt land. Mångkultur är ett ideal som hyllas av alla som vill hålla sig framme. Men vad menar man egentligen med det? Ett enkelt sätt att pröva vissa termers meningsfullhet är att helt enkelt vända på dem: Om vi har multikultur nu, hade vi monokultur förut? Jag förstår inte ens vad det skulle kunna betyda. En enda och odelad kultur utan influenser utifrån över huvud taget? Går det ens att föreställa sig något sådant i fantasin? Influenser, möten, till och med dekadens och destruktivitet, har alltid bidragit till den kulturella utvecklingen. Ibland har det gått framåt, ibland har det gått bakåt.

Det ironiska med många av dem som idag hyllar multikulturalismen är att de tycks ha väldigt liten förståelse för dessa processer. Det handlar idag snarare om att identifiera separata kulturer, vilka man ”tillhör” som medlem i olika minoriteter och urbefolkningar. All den kärlek till traditioner, all den stolthet och rent ut sagt chauvinism, som anses vara så väldigt ful när den uttrycks av exempelvis etniska, infödda svenskar, beundras förbehållslöst när det gäller kurder, palestinier, samer och andra, mer eller mindre maktlösa folk.

Uppenbarligen finns det då ingen allmängiltig princip som säger att nationalism är fel, utan den är bara fel när fel folk ger uttryck för den. Bortsett från det orättvisa i den här uppdelningen, kan man konstatera att den också bygger på en egentligen nedlåtande syn på dessa ”minoriteter”, som om inte deras kulturer också uppstått genom möten och blandningar, och som om inte också de skulle kunna, och faktiskt rentav behöva vidga sina vyer och utveckla sig precis som alla vi andra. Det är ingen enkel sak att förhålla sig till minoriteters vilja och behov av egna utrymmen.

Historien ger många dåliga exempel på hur man exempelvis försökt tvinga skolbarn att avveckla sitt hemspråk, som skedde i Tornedalen ända in på 50-talet. Det var en välmenande moderniseringsrörelse som låg bakom detta, men den var lika förkastlig i sin blindhet för kulturella behov och skillnader som den nuvarande multikulturalismen är i sitt värnande om illusoriska gränser mellan kulturerna, som om vi skulle kunna eller ens vilja leva i ett slags mjuk apartheid, där var och en identifieras utifrån sitt etniska, religiösa, kulturella och så vidare ursprung. Som om kultur var medfött, öde och blodsmystik.

Den synen främjar inte någon kulturell utveckling – och utan utveckling kan ingen kultur leva. Så snart den åker in på reservat och museer dör den. Den franske sociologen Alain Touraine uttrycker detta klart och tydligt i sin utomordentligt betydelsefulla bok Un nouveau paradigme pour entendre le monde d’aujourd’hui (Ett nytt paradigm för att förstå dagens värld) (2005): ”Den absolut multikulturalistiska hypotesen är lika absurd som den om en stads eller ett lands kulturella homogenitet. Interkulturella relationer är den enda verkligheten – och det är de som måste studeras, från nedtrampandet av Den andre till det kulturella blandandet.” Touraines tes är att vi idag lever i den globala ekonomins tidevarv, som krossat de gamla idéerna om stater och samhällen, och istället premierar individer, subjekt, som har förmågan att skapa sig själva och röra sig över och mellan olika kulturer.

Kulturbegreppet är heller ingen enkel sak. Här har det fortlöpande urvattnats genom att vidgas till att omfatta snart nog all mänsklig verksamhet, men ursprungligen var kultur ett ord som hängde samman med den tyska bildningstraditionen och utvecklandet av universitetsväsendet i Tyskland. Det ställdes ofta i motsats till den franska civilisationen, som ansågs som ytligare, pråligare, inte lika djup och allvarligt andlig som den tyska kulturen. Det känns emellanåt som kulturen sitter trångt i vårt land. Fria konstnärer kläms mellan en vänster, som kräver politisk nytta av varje verk, och en höger, som bara vill se kulturen som underhållning, en guldkant på tillvaron. Relativismen och kulturskepsisen går hand i hand.

En postmodernistiskt influerad akademisk vänster, som så länge sagt att allt är lika mycket (lite) värt har inget att sätta emot när en nyliberal drar slutsatsen att då behöver vi naturligtvis inte stödja några särskilda kulturyttringar heller. Den svenska fientligheten mot kultur är säregen, vad beror den på? Är det en lantlig nations misstänksamhet mot den så kallade finkultur som mest hör hemma i städerna, och som dessutom så gott som uteslutande har sina rötter utomlands? Nej, så enkelt tror jag inte heller att det är. Den största kulturlusten finns ofta just på landsbygden, trots att resurserna kanske brister ibland.

Populärt

James Bond är en man

För att kunna följa med pappa på Bondfilmer långt före jag hade åldern inne målade jag ögonen med kajal för att se vuxnare ut. Oförglömlig var upplevelsen av Älskade spion­” och den ryska majoren Anya Amasovas midnattsblå aftonklänning med gnistrande glitter runt dekolletaget.

Annika Borg Krönika 2021 8

När jag tänker på svensk kultur och försöker förstå vad den egentligen är tänker jag på de gamla kyrkorna, och särskilt tänker jag på hur man ansträngt sig med att marmorera bänkar och kolonner, för att furun ska se ut som marmor. Gå in i vilken landsortskyrka som helst, och betrakta det nordtyska högaltaret från 1400-talet, de marmorerade träkolonnerna som bär upp orgelläktaren, väggmålningarna, där sådana finns bevarade, och känn hur svenskt allt detta är. Denna vilja att få det att se ut som marmor, fast man bara har lokala träsorter att tillgå. Det är något gripande i den. Lusten att vara som de på kontinenten, och att jobba lite extra på det. Det är väl därför också stockholmare ofta uppfattas som så extra välklädda och trendiga.

Vi lever inte mitt i världen, vi bor i dess utkant, och vi är medvetna om det. Vi har inte råd att toffla ner i morgonrock till butiken på hörnet, som de i Paris, Rom eller New York kan göra (om de nu någonsin gör det…), vi måste anstränga oss om än aldrig så lite extra, klä oss lite finare, vara lite smartare, satsa på att försöka ligga före, åtminstone i mode och teknologi, eftersom vi är så geografiskt perifera, och har så väldigt liten befolkning.

Som C. J. L. Almqvist skrev i sin essä ”Den svenska fattigdomens betydelse”:

Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt. Vi hafva den, mer eller mindre, alla här; men mången ibland oss bär sig oskickligt åt med den hufvudcharakter i verlden, som Gud gifvit oss. Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig sjelf.

Sanningen att säga fanns och finns nog den här fattigdomen på flera håll. Och den är i Sverige idag snarare andlig och kulturell än rent materiell. Men det ligger något i denna iakttagelse, som inte vare sig industrialiseringen, folkhemmet eller rekordåren helt kunnat sudda ut. Och som tydligast åskådliggörs i en marmorerad träpelare i en landsbygdskyrka, eller en lite för välklädd Stureplansbrat. De är båda utslag av den svenska lusten att göra sig lite förmer, och den är faktiskt högst respektabel och rentav berömvärd, tycker då åtminstone jag.

Vad är det för fel i att sträva efter det som är bättre, klokare, erfarnare, skönare, mera sofistikerat? Även om det många gånger är inbillning. Inte ens övriga Europa består enbart av lysande storstäder med väldiga konstsamlingar och historiska byggnader. Rätt mycket är förort, landsbygd, på många håll har livet präglats av fattigdom och politiskt och religiöst förtryck. ”I Paris sjangtila salar, värsta buse franska talar”, som det heter i Pyttans AB och CD-lära. Ja men vad är svenskhet då? Bäst att ge Almqvist sista ordet:

Svenskheten består således icke i en fnurr, en archæologisk dammighet, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.