Bildningsfrågan tycks vara evig och intresset för att diskutera den likaså; i medier och böcker, på kultursidor, i studieförbund, vid universitet. Glädjande nog finns även ett ökat intresse för bildningens betydelse inom det svenska näringslivet och företagsvärlden. Där stora delar av det offentliga samtalet präglas av trender, eller försök till polarisering, så är bildningsfrågan stillsamt men konstant närvarande.

”Bildade filosofer är heller aldrig stränga – och de är sällan fackfilosofer.”

Samtidigt som bildningen värnas bär den som många populära begrepp det vagas signum. Det innebär att det blir lite flytande och oklart vilka sammanhang och definitioner vi rör oss med. På senare tid har bildningsbegreppet börjat kopplas till en rad andra företeelser, som värnandet av demokrati eller en uppsättning (goda) värderingar. Bildning som en form av botemedel mot växande misstro inför auktoriteter och bristen på gemenskap kan låta inkluderande, men bakom fluffiga välmenande ord döljer sig ofta en samhällssyn som bär en politisk färg, där bildning blir ett redskap långt bortom begreppets frigörande potential.

Om man istället menar att bildning varken ska vara en klassmarkör eller kapas av vänsterideologisk gränshållning så finns det poänger med att uppehålla sig vid dess ontologiska status, vad den är och utgörs av, och bry sig mindre om vad bildningen bör leda till. När olika sorters bildningsupplevelser materialiserat sig i mitt eget liv står det klart att bildning i likhet med begrepp som ”stil” eller ”kvalitet” handlar om mänsklig komposition, medvetna val, hur saker förs samman och bildar en helhet. Ett djur kan inte vara bildat. En maskin kan i bästa fall leda till att bildning uppstår men maskinen blir aldrig bildad i sig. Vi känner igen den bildade människan, det smakfulla, när en text håller hög kvalitet. Men hur? Vägen till ett svar är krokig.

Ingemar Hedenius, omstridd och epok­dominerande professor i filosofi i Uppsala, är kanske främst känd genom sin bok Tro och vetande från 1949. Han lär ha sagt att ”den bildade människan är fri och levande i relation till det okända”. Jämfört med många andra bildningsmaximer fångar Hedenius ord något verkligt stort: att bildning till skillnad från kunskap eller utbildning är ett begrepp som bär en syftesfri men riktad blick mot något som anas men inte kan naglas fast. Genom Hedenius klartänkta formulering kan man föreställa sig bildning som ackumulerad lärdom satt i rörelse. Bildning är omdöme plus en fördjupad insikt om samband mellan sfärer av vetande. Dessutom är det oupptäckta inskrivet i bildningens horisont.

Bildning är en individuell kompetens, där själva förståelsen av begreppet kräver att du med ödmjuk generositet kan dela personliga erfarenheter och upplevelser av såväl kunskap som själva beröringen av kunskap med omgivningen. Vad vi talar om när vi talar om bildning handlar om att utvinna och upptäcka i gränslandet mellan förnuft och känsla, att låta sig vidröras med lika delar intellektuell ansträngning och en vilja, eller förmåga, att förvandlas. Därför finns en affinitet mellan bildning och drycken kykeon som ­försokratikern ­Hera­k­leitos skaldar om i ett fragment. ”Också kykeon delar sig då den inte rörs om”, står det står överst på sidan 166 i nyutgåvan av hans fragment på svenska. Drycken består av olika ingredienser – kornmjöl, vin, riven getost, honung – som var för sig har vissa utmärkande smaker och egenskaper. När de kombineras uppstår något säreget. Så fort blandningen inte längre vispas runt av människans hand förlorar kykeon sin sammansmältande kraft. Fragmentet blir så en illustrativ påminnelse om stiltjens samtidiga lockelse och andefattighet och att vi alla kan behöva en liten knuff i rätt riktning för att fortsätta sträva. Kykeon, liksom bildning, upphör att existera om det inte är statt i rörelse.

I en filosofisk kontext gör bildningen anspråk på meningsfullhet genom ett slags beredskap för konversation, snarare än att bildningen lever upp mot exakta ideal och entydiga svar på filosofiska frågor. Dialogformen och dialektiken bygger på en genuin vilja att prövas, att inte vara övertygad eller säker på att den egna hållningen är den rätta. Bildade filosofer är heller aldrig stränga – och de är sällan fackfilosofer. Idag är universiteten fyllda av filosofer som genom ämnesspecialisering glömt bort att ställa de mest fundamentala frågor om livets och människans beskaffenhet. Då kan man minnas författaren Willy Kyrklund, en av vår tids främsta filosofer, när han med sitt långa glesa skägg och nikotinfärgade fingertoppar för cigaretten till sin mun och på finstämd finlandssvenska deklamerar att han söker den fråga på vilket livet är ett svar. Vadå för en fråga? En filosofisk fråga som kan finna gehör i ett broderat vardagsliv och estetiska motiv. Han pekar ut från sin egen poesi, Kyrklund, vill att vi kikar bortom bokstävernas konkreta närvaro och istället lyfter blicken för att fästa den mot det som är i rörelse.

Det håller på att växa fram en ny skiljelinje mellan dem som kan skriva och även räkna av egen kraft och dem som bara klarar det med hjälpmedel. Vi som arbetar på universitet ser det oroväckande ofta numera, det har uppstått nya kunskapsskikt. Med Chat GPT och liknande program har vi plötsligt hamnat i en situation där textfusk och ”tänkande” maskiner utgör ett hot mot textgenerering, matematiska kunskaper, stil, all form av skrivande. Datorer memorerar och spottar ut långa textmassor som svar på en mängd frågor, men som lingvisten Noam Chomsky har konstaterat (New York Times 8/3 -23) så bygger människans tilltro till förklaringar till stor del på det vi själva rationellt förmår gissa oss fram till, jämföra och skatta. Den balans som människan behöver förhålla sig till i fråga om kreativitet och begränsning kan inte Chat GPT hantera; programmet överproducerar både sanning och falskhet, det finns inga åtaganden bakom de påståen­den som görs.

Om man istället lyssnar till grekerna, en Hedenius eller Kyrklund, så är skriftspråket inte tillräckligt för att vi ska beröras av bildningens kraft och internalisera den. Vi måste också samtala, komparera, betrakta och beundra för att bilda oss och åskådliggöra. Den tekniska utvecklingen kommer att leda till en uppvärdering av det muntliga, där det levda mänskliga livet kommer att få en renässans.

Kanske är det därför jag drabbas av bildningssvindel när jag besöker ett av vår tids mest omtalade konstnärshem, Carl Larsson­-gården i byn Sundborn i Dalarna. Genom varma akvareller har Carl Larssons hem visats upp och blivit en sinnebild för ombonad enkelhet. Måleriet gestaltar hemliv och konstnärsliv i en sällsam förening. Strumpor som hasat ner på lekande barn, snöns nästan bländande vita färg i kontrast mot det klarröda, den ljusrosa azalean som förgrundas men aldrig skymmer hustrun Karin, hon är fångad mitt i en rörelse – trots att det finns så mycket att utforska i varje tavla så är allt trivsamt och liksom tillåtande komponerat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När jag rör mig i hemmet som nu är museum infinner sig en känsla av balans trots att varje detalj vid närmare inspektion ser ut att vara ett experiment.

Ingen vettig människa skulle påstå att det som framförallt Karin Larsson gjorde på Lilla Hyttnäs inte skapade harmoni och estetisk balans. Det är ett hem som andas bildning, stil och modern kvalitet trots, eller kanske på grund av, att det kom till vid slutet av 1800-talet. Här har någon varit fri och levande. Människor har arbetat målmedvetet mot det okända.

Att vara förankrad men också rotera ur sin egen fasta position är bildningens syfteslösa motståndshandling. Människans fallenhet för att söka kunskap och estetisk mening utan avkastning är den sanna nyttan med bildning och när vi är mottagliga för det överskrider vi också både ideologins och teknikens bojor och kan börja lära av varandra. Det stora hotet mot Chat GPT är alltså bildning. Inget AI-system i världen kan rå på Homo educatus.