På P S Krøyers midsommarmålning Sankt Hansblus på Skagens strand från 1906 tävlar fullmånen fåfängt med Sankt Hans-elden, som skarpt belyser de omkringstående.

Emellertid var det inte fullmåne utan nymåne på Sankt Hansaften den 23 juni 1906, påpekar Jesper Theilgaard i sin bok Vejret i kunsten. Han konstaterar dock att vädret var varmt och torrt, så att de lätta sommarkläder personerna på målningen bär är mycket lämpliga.

Theilgaard är meteorologen som blev anlitad som konstkommentator i samband med en utställning av dansk guldålderskonst 2002, då han i utställningskatalogen skrev om vädret i målningarna. I den nya boken, som är indelad efter de fyra årstiderna, kommenterar han ur framför allt meteorologisk synvinkel 32 danska landskapsmålningar från tidigt 1800-tal till ett stycke in på 1900-talet.

Kommentaren till Krøyers målning antyder dock ett problem när det gäller den meteorologiska vinklingen. Det finns tämligen detaljerade förstudier från åtminstone 1903, då Krøyer under sommaren arbetade med motivet, med samma fullmåne och till synes samma väder, vilket betyder att midsommarväder och månfaser 1906 knappast är relevanta och skapat sin egen Sankt Hansaften.

Mer välgrundat behandlas Holger Drachmanns målning av en snöstorm i Skagen daterad annandag jul 1906. I det fallet kan Theilgaard konstatera att Drachmann har ändrat vindriktningen på en den dagen dokumenterad snöstorm för att uppnå en speciellt dynamisk effekt.

Det är dock sällsynt att Theilgaard på det sättet närmar sig en diskussion av vädrets funktion i konstverket. Vanligen, och det kan vara givande nog, analyserar han det skildrade vädret – ibland kan han lista ut vindriktningar och väderstreck med utgångspunkt från en bild. Han kan också upplysa om att C W Eckersberg i en målning med dubbla regnbågar har missat att den yttre regnbågen skulle ha haft en omvänd färgskala jämfört med den inre. Men den roll dessa regnbågar spelar i bildens komposition eller innebörd diskuteras däremot inte alls.

Inför expressionisten Petri Gissels kraftfullt stiliserade vårmålning från 1937 konstaterar Theilgaard att det från meteorologens synpunkt tycks vara så att ”vejrliget gradvist kommer til at betyde mindre som inspirationskilde”. Men väderleken är nog lika inspirerande för senare tiders konstnärer, om också mindre i dokumenterad form än som expressivt inslag.

Redan i samband med utställningen ingick poesi, och i sin bok har Theilgaard varvat målningarna med dikter, danska sånär som på en, som också får sina väderkommentarer. Vid valet av dikter, där den kronologiska spännvidden är större, har författarens erfarenheter som körsångare varit avgörande: med något undantag är samtliga dikter tonsatta eller rena sångtexter.

Diktkommentarerna är begränsade på samma sätt som konstkommentarerna. Thøger Larsen prisas för att han i sin ”Sommervise” har fått med alla tänkbara typer av sommarväder, medan Hans Hartvig Seedorff får sig påpekat att stjärnorna är blekare under de ljusa sommarnätterna än vad som framhävs i hans dikt. Den meteorologiska vinklingen kan också locka Theilgaard till spekulationer, som när han föreslår att Frank Jæger i sin senvinterdikt ”Liden sol” kan ha skrivit april i stället för mars av metriska skäl. Det är inte troligt – om den skicklige versmakaren och den på årstiderna uppmärksamma Jæger har skrivit april menar han april. Hade han velat skriva mars hade han gjort det och avpassat metriken därefter.

Tyvärr verkar framställningen av denna så vackra bok ha skett under tidspress med småskräp på basal korrekturnivå, klumpiga formuleringar och redigeringsbrister som resultat. Det är dessutom omöjligt att inte störas av den bedövande mansdominansen bland representerade konstnärer och poeter.

Dessa och andra invändningar till trots ger boken tack vare Theilgaards entusiasm för sitt ämne en tankeställare. Vädret finns överallt i konsten och litteraturen som bakgrund, som aktör, som projicering av själsliv och skeenden. Men hur ofta har det i konst- och litteraturvetenskapliga sammanhang fått den uppmärksamhet det förtjänar?