Notre-Dame brinner och en hel värld vänder blickarna mot Paris igen. Sorgen förefaller global. I mina flöden på sociala medier börjar folk diskutera takstolar, strävbågar och möjliga tekniker för att återställa henne. President Macron hänger förstås på och mycket snart är de fem miljarder euro som någon höftat till med ska behövas för att bygga upp det totalkvaddade taket igen, på plats. Pengarna kommer också från hela världen.

Som parisare påminns man om att man bor i en världsstad. Det kan vara lätt att glömma bort i den dagliga lunken där irritation över strejker och andra kalamiteter gärna dominerar tanken.

Själv funderar jag på det enorma projekt som just nu tuffar på runt världsstaden Paris och som inte alls väcker samma uppmärksamhet som ett uppbrunnet tak. Le Grand Paris, Stor-Paris, ett projekt som ska göra att Parisregionen blir kvar på alla de listor som rankar världsstäder, helst i topp-5.

Det var den amerikanska ekonomen Sassia Sasken som i början av 1990-talet lanserade begreppet global city med sin bok The Global City. New York, London, Tokyo, i vilken hon diskuterar världsstädernas förmåga att skapa tillväxt och rikedom, men också deras styrande roll och påverkan i den globala ekonomin. Sen dess har antalet studier och rankningar av världsstäder bara ökat och med på alla dessa listor befinner sig även Paris. Aldrig överst, men ofta kring femte plats.

Världsstaden är förstås ingen ny företeelse. Redan de imperier som växte fram under antiken kring Eufrat och Tigris liksom kring Medelhavet skapade de förutsättningar som behövdes för världsstaden. Ofta belägna vid flodmynningen där handel och andra utbyten ordnades och underlättades (samt beskattades) blev de otroligt mäktiga. Så var till exempel det antika Rom med över en miljon invånare beroende av spannmålsimport från Egypten för sin matförsörjning.

Under medeltiden växte och blomstrade Hansastäderna i Östersjöområdet medan stater och centralmakter snarare gick tillbaka ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt.

Och idag befinner vi oss återigen i en tid där några av de största städerna i världen är de platser där kanske oproportionerligt mycket av den globala tillväxten genereras.

Den nutida världsstaden kännetecknas av snabba förflyttningar av både varor och människor. Vägnät, järnvägsnät och flygplatser är avgörande för stadens framtid och fortsatta expansion. De globala städerna har ofta snabbare kommunikationer sinsemellan än med sin omgivande landsbygd.

Vidare är snabba, ofta omedelbara transaktioner, underlättade av nätet en förutsättning. Här ser vi också uppsidan av den omstrukturering och utlokalisering av tillverkning och industri vi sett öka alltsedan 1970-talet. Den samtida globala stadens ekonomiska makt har under samma period vuxit och fortsätter att växa på bekostnad av respektive stats inflytande.

Allt detta får till följd att den globala staden också är beroende av sin befolkning. Här krävs då cyklerna för nya uppfinningar och företag blir allt kortare, en extremt uppkopplad, teknikvänlig och välutbildad massa. Inte bara som entreprenörer utan framförallt som marknad där nya innovationer kan testas innan de skickas ut globalt.

En global stad som vill hänga kvar i tävlingen måste alltså vara extremt attraktiv, och det är här som Paris har sin starkaste sida som bitvis är av rent mytisk karaktär.

För Paris är en världsstad som vilar på solid historisk grund. Paris, ljusets stad, är inte bara en väl upplyst stad, det är också den stad som av hela världen förknippas med upplysningen, den stora encyklopedin och det politiska och intellektuella idéarv som västvärldens samhällsordning i stor utsträckning vilar på. Det var 1789 års revolutionärer som lanserade idén som sedan även togs väl om hand av kommande regimer. Under andra halvan av 1800-talet brädade Paris den närmaste konkurrenten Wien genom att se till att inkarnera la belle époque. Här föds impressionismen, kubismen och surrealismen, inom arkitekturen art nouveau (jugend) och art déco. Här finns också nöjen i form av kabaréer, opera och salonger. Men framförallt ser staden till att hålla i ett stort antal universella utställningar där de nya byggnadsteknikerna tillåter konstruktioner av helt nya dimensioner och skepnader. År 1900 är man värd för de olympiska spelen. Och staden är redan vid denna tid det som den fortfarande förknippas med, lyxindustrins centrum.

Vid första världskrigets utbrott är Paris världens huvudstad, gräddan av alla miljöer lockas hit.

Idag, drygt hundra år senare, är det fortfarande den täta stenstad som numera omgärdas av en motorled, vi förknippar med begreppet Paris, staden intra muros, innerstan. För även om Paris har vuxit sen andra världskrigets slut med affärsstadsdelen La Défense i väster och senare med förorter liknande våra miljonprogramsförorter, så har ingen planerare tagit ett helhetsgrepp över regionen. Vilket i sin tur beror på en komplicerad historia där Paris ofta setts som, och även varit, ett hot mot centralmakten. Paris självstyre har ständigt på olika sätt begränsats och det är bara under de perioder som staten tillåtit och styrt en eventuell expansion som en sådan kommit till stånd.

En global stad som vill hänga kvar i tävlingen måste alltså vara extremt attraktiv, och det är här som Paris har sin starkaste sida som bitvis är av rent mytisk karaktär.

Diskussionen om de globala städerna och Paris position sammanfattades år 2007 av dåvarande presidenten, Nicolas Sarkozy, då han lanserade projektet le Grand Paris.

Tanken var och är att låta staden växa (utan att för den sakens skull inkorporera intilliggande band av förorter enligt tidigare modell) längs två axlar eller dimensioner. Den första är floden Seine, kring vilken en fortsatt utbyggnad av offentliga miljöer, grönområden och så vidare planeras och struktureras. Vid Seines mynning ligger staden Le Havre, som i projektet är Paris naturliga hamn. Le Havre har idag en ganska liten hamn och dessutom dåliga kommunikationer med huvudstaden, något som på ännu längre sikt ska åtgärdas.

Den andra axeln eller dimensionen är en ny förarlös (viktigt med tanke på strejker!) snabbspårväg med med täta avgångar dygnet runt på sammanlagt 18 mil. Spåren ska ligga i en ring runt Paris och binda samman förorterna. Här ska nya stadsdelar växa fram, Sarkozy understryker de arkitektoniska projektens mångfald och höga kvalitet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Spårvägen ska även på sikt dras genom de kluster av olika aktiviteter som redan nu kan skönjas, och som ska förstärkas. La Défense ska i framtiden inte bara härbärgera de stora företagens och bankernas kontor utan också universitet och handelshögskolor, bli ett riktigt ”city”. Kring Saclay-platån en bit söder om Paris ska ett liknande kluster för naturvetenskap och teknik tillåtas växa.

Även Paris två stora flygplatser, enorma arbetsplatser och avgörande för stadens framtid i ligan, ska knytas ihop med varandra, den gamla innerstaden och de nya framväxande stadsdelarna och klustren.

Slutligen ska en mängd teatrar, museer, sportanläggningar och grönområden pytsas ut i lagoma doser.

Så hur har det gått hittills? Inte helt oväntat har spårvägen både försenats och blivit dyrare än förutsagt. Dock verkar förlängningen av den linje som redan nu genomkorsar Paris i nord-sydlig riktning och som ska binda samman flygplatsen Orly med den planerade OS-byn strax norr om Paris bli klar i tid för spelen som ju går av stapeln 2024. Linjen söder om staden är också i stor utsträckning framborrad och stationer håller på att byggas.

Resten av projektet, som i princip ska vara färdigt år 2030 (vilket får betraktas som en målsättning), är förmodligen mer osäkert. I synnerhet de sista etapperna som, om allt går som det är tänkt, inte kommer avslutas ens under nästa mandatperiod, men under den därpå. Mycket kan hända på vägen, och utöver politisk osäkerhet kan tilläggas att projektet förstås är otroligt dyrt: uppskattad kostnad 35 miljarder euro. Den franska staten tänker heller inte släppa ifrån sig kontrollen, det vill säga ägandet.

Ändå tror jag att det blir av, för som Sarkozy säger: en världsstad stannar aldrig av, den är i ständig rörelse.