Speer representerade den tyska högbourgeoisien både som nitisk rustningsminister i Nazi-Tyskland och som framgångsrik Förintelseförnekare i Västtyskland efter kriget.

Albert Speer var en av Förintelsens tre huvudaktörer. De andra två var Joseph Goebbels och Heinrich Himmler. Goebbels antisemitiska propaganda genomsyrade den tyska offentligheten, Himmlers SS-förband organiserade folkmordet, och Speers insatser betydde att produktionen av krigsmaterial kunde stegras. Tyskland kunde fortsätta kriget och fullborda folkmordet på judarna trots de enorma förlusterna på östfronten och de allierades bombningar av industrierna.

I den första Nürnbergrättegången 1945–1946 dömdes Speer till 20 års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Den 1 oktober 1966 lämnade han Spandaufängelset i Berlin. Han levde sedan i högönsklig välmåga som bästsäljarförfattare och dog som en rik man år 1981.

Speer skapade i sin självbiografi Minnen (1969) och i Dagböcker från Spandau (1973) prototypen för hur Vergangenheitsbewältigung, den tyska uppgörelsen med nazihistorien, kunde bli falsk. Han blev den främste propagandisten för tesen att det tyska folket och särskilt den bildade tyska borgerligheten var oskyldiga offer för förföraren Hitler och inte hade haft en aning om massmorden på judarna. Legenden om ”den gode nazisten” anammades tacksamt av efterkrigstidens tyska borgerlighet. Västtyska politiker med kanslern Konrad Adenauer och Västberlins borgmästare Willy Brandt i spetsen betraktade Speer som en krigsfånge. Redan på 1950-talet började man plädera för att han borde friges i förtid.

Wolf Jobst Siedler på Ullsteinförlaget kontaktade Speers hustru Margrethe om ett memoarprojekt år 1963, tre år innan Speer skulle bli fri. Journalisten Joachim Fest involverades snart i Speers Minnen och i det följande projektet Dagbok från Spandau. De flesta recensenternas varma mottagande av de två böckerna säkrade den kommersiella framgången. Den ideologiska framgången med konstruktionen av legenden Albert Speer var likaså stor. Trots att seriösa historiker smulade sönder legenden levde den vidare i populärkulturen. En bred publik fortsatte att tro på ”den gode nazisten”.

Historikern Magnus Brechtken vid Institut für Zeitgeschichte i München vill med sin Albert Speer. Eine deutscheKarriere, en gång för alla göra slut på legenden och omöjliggöra dess funktion som frisedel för den tyska borgerligheten. Brechtkens prolog på sex sidor är en lättläst sammanfattning av författarens två teser: 1) Speer var ända fram till våren 1945 en krigsförbrytare av högsta rang och 2) Speer kunde med aktivt bistånd av journalisten Joachim Fest och förläggaren Wolf Jobst Siedler efter frigivningen 1966 skapa en legend om sig själv som ångerfullt sanningsvittne om den tyska krigsindustrins insatser (egentligen ett självberöm) – och som ovetande om Förintelsens verklighet.

Brechtkens biografi är en hård dom över ett västtyskt samhälle som beredvilligt tryckte en dömd krigsförbrytare till sitt bröst. Författaren synes misstänka att historien om konstruktionen av legenden Albert Speer är alltför fantastisk för att kunna bli trodd. I sin prolog – det enda lättlästa avsnittet i en annars mycket snårig framställning – uppmanar han läsaren att inte bara rätt och slätt läsa hela boken. Läsaren tillhålls också att granska texten i detalj, tillgodogöra sig alla ”upplysande noter” (de är över 3 000) och tänka vidare. Brechtkens läsinstruktion lyder:

Speer var inte någon gåta. Han var representativ. Hans dåd ligger i öppen dag. De är mer synliga än de som begicks av alla eutanasiläkare, hemliga poliser och domare, ministerietjänstemän och generaler. Alla dessa var flitiga i bästa tyska tradition – de åstadkom (kursiv i original) något. Och dessa dåd kan man beskriva, analysera och värdera. Det gäller också för Speer. Både av och om honom finns det kvar berg av dokument. Emellertid måste man gå till dem. Vi närmar oss inte förståelse om vi går till det som Speer berättade om sig själv efter 1945. Vi måste analysera hans gärningar så som de framstår i källorna.

Skrupulöst belägger Brechtken sina teser så till den grad detaljerat att läsaren tvingas genomlida forskningsprocessens vedermödor. Författaren refererar ingående innehållet i det oerhört omfattande källmaterialet om Speer i olika arkivbestånd. Boken är på 910 sidor, varav närmare 600 ägnas själva berättandet. Till detta kommer 241 sidor med 3 318 innehållsrika fotnoter.

Brechtken ägnar närmare 300 sidor brödtext och drygt 100 sidor nottext åt Speers karriär fram till Tysklands kapitulation den 8 maj 1945. Denna del av boken kröns av skildringen av Speers nära samarbete med SS-chefen Himmler och Fritz Sauckel. Den senare försåg med Speers goda minne som ”generalbefullmäktigad” rustningsindustrin med slavarbetskraft från koncentrationslägren. Sauckel dömdes i Nürnbergrättegången till döden och avrättades.

I bokens andra hälft, också den på närmare 300 sidor brödtext jämte drygt 100 sidor nottext, visar Magnus Brechtken hur Speer, under Nürnbergrättegången 1945–1946 och efter frigivandet år 1966, systematiskt och med bistånd av många villiga tillskyndare skapade legenden om sig själv som ofrivillig krigsförbrytare. Kanske kan man, som Christian Priemer skriver i en recension, betrakta publiceringen av Brechtkens bok på ett förlag som Siedler har grundat som ett slags Wiedergutmachung (det vill säga: skadestånd som Västtyskland betalade till dem som överlevde olika sorters förföljelse och förintelse).

Brechtkens bok har föregåtts av ett halvdussin biografier om Speer och av en rad avhandlingar och artiklar om Speer som arkitekt och som rustningsminister. Albert Speer. Eine Deutsche Karriere är trots detta ett tungt vägande bidrag till forskningen. Ingen av tidigare Speerforskare har dammsugit arkiven med samma grundlighet och resultatrikedom. Trots detta finns en anmärkningsvärd lakun i Brechtkens bok. Den så kallade Bielefeldskolans ledande forskare Hans-Ulrich Wehler saknas i personregistret. Inget av hans verk förtecknas bland de cirka 700 titlar som anförs under rubriken ”litteratur efter 1945”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hans-Ulrich Wehler föregrep för halvtannat decennium sedan Brechtkens två teser, om än i komprimerad form, i Deutsche Gesellschaftsgeschichte 1914–1949 (2003). Boken är volym fyra i Wehlers fem böcker om Tysklands socialhistoria 1700–1990. Tredje riket ägnas 340 sidor brödtext och 45 sidor fotnottext. Rustningsministern Speer spelar en framträdande roll i Wehlers skildring av växelspelet i maktutövningen mellan Hitlers monokrati (envälde) och skilda ministeriers och institutioners polykrati (flervälde). Ett diffust kompetensläge mellan ekonomiministeriet, SS och Görings fyraårsplan skapade kaotiska förhållanden. Speer strävade målmedvetet efter att förlänga kriget och förmådde som rustningsminister ta en ledande roll i statsledningen. Tvärtemot vad han sade i Nürnbergrättegången förespeglade han in i det sista Hitler att ett under kunde ske.

Mer pregnant än vad Brechtken förmår göra i sin detaljrika redovisning av Speers två karriärer kunde Wehler tack vare sin strukturinriktade beskrivning klargöra hur Speer var överbestämd för frälsarrollen i det västtyska samhället efter 1945. Wehlers verk kom ut i början av 2000-talet. Han hävdade att den tyska forskningen vid den tiden gav bilden att naziregimens påbjudna hemlighållande av folkmordspraktiken hade medfört att tyskarna i gemen inte hade känt till Förintelsen. Wehler kunde emellertid visa att tusentals SS- och SD-män, Gestapo- och kriminalpoliser, tjänstemän och sakkunniga inom ”SS-imperiet” var direkt engagerade i judemorden. Dessutom var hundratusentals soldater och järnvägstjänstemän förövare eller vittnen till massmorden och miljoner tyskar insåg vad det handlade om: propagandan var Förintelseantisemitisk från krigets början. Under Speers ledning skapades en särskild kår av ”managers”, vilka hade skäl att efter 1945 framställa sig som oskyldiga kuggar i Förintelsemaskineriet: Helt klart var de beredvilliga medarbetare. De upplevde att deras kompetens uppskattades efter förtjänst och de fick makt och myndighet att genomdriva sina målsättningar. Bland Speers ”ungdomar” – i hans ”Kindergarten” som de äldre företagarna hånfullt benämnde dem – fanns talrika unga teknokrater, vilka inte sällan kunde fortsätta sina yrkeskarriärer efter 1945.

Wehler påvisade de strukturella grunderna för att Speerlegenden blev så villigt och allmänt omhuldad i Västtyskland efter 1945. Behållningen av Brechtkens skildring är demonstrationen av hur etablerade historiker samt en rad västtyska och utländska notabiliteter bidrog till att bevara och förstärka konstruktionen Albert Speer till den grad att den dömde krigsförbrytaren framstod som ett offer för omständigheterna. Ett undantag var en kritisk recension i Frankfurter AllgemeineZeitung och en mycket kritisk anmälan i New York Review of Books av Speers Minnen, men dessa röster kunde inte överrösta hyllningskören.

BBC:s tv-serie om andra världskriget En värld i krig visades 1973, då Speer stod på höjden av sin andra karriär. I en intervju i dokumentären påstod Speer att hans skuld enbart bestod i att inte ha frågat och inte ha velat veta. Brechtken uppger att filmen ännu idag alltid visas någonstans i världen. Här slutar Brechtkens möjlighet att förpassa legenden Albert Speer till historiens skamvrå. Tanken går osökt till slutscenen i Roman Polanskis film Vampyrernas natt från 1967. Professorn har oskadliggjort vampyrerna och räddat den vackra Sarah. I slädfärden hemåt ler professorn belåtet. Kameran zoomar in på Sarah. I hennes öppna mun blänker huggtänderna.