”Vänta inte på yttersta domen. Den äger rum dagligen.”

Dömandet. Domen. Skulden. Det är runt den axeln som Albert Camus’ (1913–1960) roman Fallet snurrar – eller kanske snarare vrids, hårdare och hårdare, tills den inte går att vrida längre, utan utmynnar i ett slut som är lika logiskt som grymt. Och som läsare står man kvar med den fråga Camus själv ställde i en pressnotis till sin bok: ”Var börjar bekännelsen, var börjar anklagelsen?”

Fallet är Camus ...