Det är så känt att man inte ska bli förvånad om man ser det textat på en vägg i ett annars vitmålat me­delklasshem, eller som överskrift till föredraget som inspirationscoachen ska hålla på personalvårdsdagen.

Intuitivt ger vi Kierkegaard rätt, och sedan, när vi tänkt lite till, ännu mer rätt. Ja, tänk så lite vi förstår av det som sker i nuet. För varje år som går backar vi några steg och får sakta en allt tydligare bild av de enskilda händelsernas betydelse. Först i efterhand ser man helheten. Ändå har man inget val, man måste leva livet, bit för bit, från början till slut, utan det facit som bara avståndet kan ge. Så sant, så sant, så bittert, men också trösterikt, eller hur?

Nu är ju inte Kierkegaard här och kan försvara sig – så jag tar chansen att säga att jag tycker att han har fel. Eller att den rätt okända tyska filosof han sannolikt citerar har fel. Eller fel och fel; jag skulle i alla fall vilja hävda att det finns ett annat perspektiv som är både sannare och nyttigare, nämligen att livet levs bäst om vi regelbundet betraktar vårt nu från en tänkt position ett stycke in i framtiden. Jag menar så här:

Jag står och tittar mig i spegeln. Jag ser allt som har förändrats, på fem år, på tio år, på tjugo år. Rynkorna, påsarna, de alltfler gråa håren, den allt mattare hyn och så vidare. Det är mitt 20-åriga jag som med bestörtning betraktar mitt drygt 40-åriga jag och inte kan förstå hur fort tiden har gått och hur omfattande förfallet är. Inte så muntert. Det är då jag låter mitt 60-åriga jag ställa sig bredvid och notera den relativa ungdomligheten där i spegelbilden. Inte för att det nödvändigtvis är bättre att vara yngre än äldre – mycket talar för motsatsen – men för att 60-åringens blick på 40-åringen är minst lika sann som 20-åringens.

När sedan 60-åringen beklagar sig över den allt stelare ryggen, de allt skummare ögonen och den lilla hörapparaten, kan framtidens 80-åring med fördel frammanas: vilken vigör ändå! Och så vidare. Inget hindrar 80-åringen att låta en imaginär och lätt överseende 100-åring kommentera krämporna och begränsningarna.

När jag tittar på mina barn ser jag inte bara hur stora de har blivit sedan förra eller förrförra året. Jag ser dem också som jag tror att jag kommer att minnas dem när de snart är tioåringar och strax därefter tonåringar: hur deras små runda drag kommer att vara den barnsliga förlagan till deras då mycket mer utmejslade ansikten. Det jag ser nu är ett bitterljuvt minne i morgon, och jag kan se det redan nu.

Javisst, livet kan bara förstås baklänges, men som människa besitter man förmågan att föreställa sig framtidens bakåtblickande. Och det är en förmåga som förfinas genom att ta till sig den insikt och vishet som andra förmedlat, andra som levat längre, och kanske bättre. Mitt liv är unikt förstås, men… ”det som är botten i dig är botten också i andra”.

Det som formar oss på ett själsligt plan är inte så mycket vad som händer oss, utan hur vi reagerar på det som händer oss, och hur vi förhåller oss till våra egna tillkortakommanden och felbedömningar. Den föreställda framtidspositionen kan användas för att staka ut riktningen när man befinner sig mitt i livets knepigare skeden: Hur kommer jag att önska att jag ska ha hanterat sveken och besvikelserna, hånet och förödmjukelserna? Sett i backspegeln, är jag gladast om vreden eller värdigheten fick prägla mina reaktioner?

Och när jag inte längre orkar så mycket mer, vad önskar jag att jag ska ha lagt min energi, min tankemöda och min kärlek på? Vad eller vem vill jag ha förlitat mig på, vem eller vad vill jag ha tillbett? Jag är helt övertygad om att jag vet många av svaren redan nu. Livet kan visst levas baklänges.