Den nordamerikanska kontinenten har varit bebodd i 15 000 år (troligen betydligt längre, enligt nya rön). Utgrävningar längs Mississippifloden tyder på tidiga bosättningar och en road trip i västra USA bör inbegripa stopp vid exempelvis Mesa Verde eller den mindre kända Canyon de Chelly, där man kan skåda pueblokulturen, som varade fram till 1300-talet.

Harvardprofessorn Jill Lepore inleder sin nya bok TheseTruths 1492 med att den bredaxlade sjökaptenen från Genua, Christofer Columbus, ankommer till Nya världen. Vilket kanske inte är så originellt, men det är den enda rimliga startpunkten för USA:s historia som är både relativt lång och mycket komplicerad – och som utspelar sig på en stor landmassa med idag runt 320 miljoner invånare.

Det skrivs ständigt böcker om amerikansk historia, men de flesta av dessa belyser enskilda personer eller avgränsade epoker, med gängse genrer som FoundingFathers, presidentbiografier, inbördeskriget, och andra världskriget, utöver betraktelser om det ideologiska tankegodset bakom den nya republiken. Flera välkända bästsäljande titlar ingår i megaverket The Oxford Historyof the United States, som ska bestå av tolv volymer à 800 sidor när det blir klart. Personligen har jag haft hjälp av Howard Zinns klassiska alternativa People’sHistoryof the United States och pocketutgåvan av Samuel Eliot Morisons tre volymer, även de utgivna av Oxford. Zinn fick med 11 september-attackerna i en reviderad upplaga och Morison kunde lägga till mordet på JFK i nytryck.

Jill Lepore, som också ingår i tidskriften New Yorkers redaktion, hyllas nu för att ha skrivit en heltäckande historiebok som består av en enda volym, om än på 933 späckade sidor. Titeln anspelar på ordalydelserna i självständighetsförklaringen från 1776, som säger: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Männen som tog initiativet till befrielsekampen mot Storbritannien följde sedan upp ett tiotal år senare med författningens skamliga kalkyl: en svart amerikan utgjorde endast tre femtedelar av en människa. Om de istället redan från första dagen hade tagit fasta på innebörden av ”lika skapta”, skulle mycket lidande och mycken split ha undvikits. Detta, liksom de då aktuella frågorna om vad en ”medborgare” är och om ett gott styresskick överhuvudtaget kan åstadkommas, utgör den röda tråden i Lepores framställning. Vid sidan av de svarta avser hon ursprungsbefolkningen och diverse olika nationaliteter som har blivit utsatta för diskriminering i strid med Jeffersons eleganta maxim. Hela 1800-talet präglades av striden om slaveriet och om de svartas ställning efter inbördeskrigets slut. Sydstaterna förlorade kriget men vann freden, som Lepore säger.

Jill Lepore fastslår tidigt att den amerikanska statsbildningen är ett experiment som bygger på tre idéer – politisk jämställdhet, medfödda rättigheter och folksuveräniteten. Benjamin Franklin förtydligade dessa idéer när han grep gåspennan och ersatte ”sacred & deniable” med ”self-evident” i Thomas Jeffersons utkast. Sådana självklara sanningar är naturlagar som kan studeras empiriskt, skriver Lepore. Motsättningen föreligger inte mellan Franklin och Jefferson, istället är frågan om ”dessa sanningar blir bevisade eller svikna i den amerikanska historien”.

Lepores metod går ut på att ”låta de döda själva komma till tals”, och det gör hon förvisso, men eftersom antalet människor som myllrar fram under århundradenas lopp är så stort blir det lapidariskt. Samma sak med de korta biografiska uppgifterna, ofta bara födelseår eller något om yrke eller hemvist (man kan ana att textgranskare och korrekturläsare haft det svettigt). Ibland tillåter hon sig att sväva ut, inte sällan om prominenta svarta i historien, från George Washingtons slav Harry till Thurgood Marshall, som förde talan i HD-målet med förbud mot skolsegregation. Den senare hade ett korthugget svar på vad ”jämställdhet” är: ”att få samma sak, på samma klockslag, på samma ställe.”

Att kvinnorna också var utestängda ägnas en hel del utrymme med det otvetydiga ”… vi är klokare än att vi river upp vårt Maskulina system” i brev, även det författat 1776, från en av landsfäderna, John Adams, till hustrun Abigail, som hade bett honom att ”minnas Damerna”. De parallella striderna för medborgarrätt för svarta och kvinnor skildras i detalj. Glädjande nog tilldelas Ella Baker några rader, denna medborgarrättspionjär som aldrig fått det erkännande hon förtjänar i den mansdominerade rörelsen. Phyllis Schlafly lyfts fram som kristna högerns och ”konservatismens grande dame” och bland det sista hon gjorde i sitt långa liv var att ställa sig bakom Donald Trump.

Det kan givetvis bli skevt med personer som en del skulle uppfatta som perifera får fylla ett par sidor, medan exempelvis klasskampsvinkeln med en facklig ledare som Walter Reuther eller en konsumenträttskämpe som Ralph Nader inte nämns alls. Den tilltagande penningrullningen intresserar heller inte Lepore märkbart. De rika bröderna Koch i en familjeägd jättekoncern som donerat hundratals miljoner dollar till den konservativa listas inte i innehållsförteckningen. Däremot riktar Lepore in sig på en annan tung faktor i amerikansk politik – konsultande och opinionsmätningar som en lönsam industri med försåtlig propaganda och fakenews.

Pionjärföretaget Campaigns Inc. grundades redan 1933 och Lepore tar till samtida kritikers öknamn, Lie Factory. Bland det som dessa lobbyfinansierade lögnfabriker har stoppat märks en utvidgning av den allmänna sjukvården, från Harry Truman på 1950-talet till makarna Clinton på 1990-talet. Intressant nog tycks republikanska ansträngningar att dra tillbaka Barack Obamas reform ha hamnat i en återvändsgränd.

Obama, ja. Han finns med, liksom Donald Trump och Hillary Clinton. En given invändning är att valet 2016 är för färskt och obearbetat ännu. Fast här är det ändå logiskt. Hätska stämningar blossar upp med jämna mellanrum i Lepores skildring. Trumps retorik mot människor utifrån, antingen den är instinktiv eller medveten, kan jämföras med slavägarnas ständiga rädsla för uppror. Oron för att de vitas överhöghet ska rubbas är en annan återkommande tråd i historien, och detta är heller inte första gången nationen ”har blivit kluven i två”, och Lepore andas den krampaktiga tillförsikt som ofta hörs i vänstern – nationen har tidigare stått pall för så mycket – men tilläggas ska att hon är otroligt kritisk mot Bill Clinton för alla kvinnoaffärer och för de ekonomiskpolitiska beslut som bäddade för den kommande krisen.

En av Trumps tillskyndare, förre talmannen Newt Gingrich, beskrev en gång hur landet har hållits ihop av allmänt vedertagna principer, från Jamestown till Norman Rockwell, men att denna civilisation slogs sönder av Lyndon Johnsons invandrarlag. Lepore avfärdar den beskrivningen som ”en fantasi, bra för hans politik, värdelös som historieskrivning”. Hon går till och med så långt som att säga att det är svek mot det amerikanska experimentet att på så sätt släta över våldet och meningsskiljaktigheterna, och att bagatellisera kampen för rättvisa. Det gör det i sig hedervärda äventyret med den amerikanska statsbildningen mindre djärvt, mindre modigt, skriver hon, det blir en trevlig godnattsaga istället för det fängslande och omstörtande epos det faktiskt har varit.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

TheseTruths är imponerande, ingående och färgstark, fylld av sakuppgifter om befolkningsstorlek, lågkonjunkturer och teknikgenombrottens betydelse, från järnvägar, telegrafen, radion och televisionen till datorer och internet. Fredrick Douglass, som föddes som slav, insåg bildens makt och poserade så ofta för kamerorna att han antogs vara en av de mest fotograferade i hela landet, och Franklin D Roosevelts varma radioröst som spreds i form av småprat vid öppna spisen bidrog både till valframgångar och trygghet under krigsåren.

Ett stilistiskt grepp stör mig (men det gillas kanske av andra). Lepore förser ibland meningar med irriterande klyschor, till exempel att idéer som går tillbaka till Aristoteles och Moseböckerna har ”grenar som breder ut sig lika långt som en eks”. De flesta författare sliter nog med slutet på sina manuskript och Jill Lepore väljer ett segelfartyg som metafor för ett ”ship of state” på irrvägar. Konservativa eldar på vreden med bräder ur skrovet, medan liberaler gömmer sig under däck utan ventiler. En ny generation måste mäta djupet på det ”undergångssvarta djupet och fälla de mest majestätiska träden till en mast som kan nå himlen… och lära sig att navigera med hjälp av stjärnorna”, råder Lepore.

Nja, bättre vore nog trots allt att helt enkelt rösta och engagera sig i politiken och civilsamhället.