Till allas förvåning har ingen högljutt förklarat sig kränkt över Kristerssons uttalande. Dreven på sociala medier om åldersdiskriminering uteblev. Inte ens någon träffad ståuppkomiker har stått upp. Mycket som kännetecknar vår tid lyste med sin frånvaro.

Det är lätt att raljera över tingens ordning. Men vad är det egentligen för tid vi lever i?

Om vi ska beskriva vår samtid utifrån samma mallar som Stockholms Auktionsverk använder för att klassificera konstföremål blir det allt annat än enkelt. Och det beror inte på att jämförelsen är svår. Snarare förbryllar resultatet.

Auktionsverket klassar lite förenklat föremål från före 1900-talet som ”klassiska”, de därefter som ”moderna” och det skapat av samtidskonstnärer som ”nutida”. Om klassificeringen ska göras noggrannare behöver hänsyn tas till objektens uttryck. Det leder till den till synes enkla kontrollfrågan: Är vår nutid ”nutida”?

För svar vänder vi oss till ett trendkänsligt gäng som kan tidens uttryck – politikerna. En grupp som har börjat blicka bakåt på allvar. Begreppet ”rikets säkerhet” har dammats av, förra året talades det plötsligt om svenska värderingar, Socialdemokraterna återvänder till gammal retorik och Carl Bildt föreslogs igen som partiledare för Moderaterna.

Utanför Sverige finns liknande strömningar. Donald Trump vann presidentvalet i USA på ett bakåtriktat budskap, som nu kopieras över västvärlden. Han har lovat att öppna gruvor och hyttor igen. Situationen pekar lite överraskande på att vår nutid bör klassificeras som något annat än pinfärskt nutida, snarare kan benämningen modern vara aktuell.

Modehusen – de allra mest trendkänsliga – har också gått i en liknande riktning som politiken. Designer har börjat betona arv och tidlöshet, enligt Financial Times moderedaktör Jo Ellison (9/9). Modehusen söker sitt ursprung och kan finna det i plagg skapade för någon eller några generationer sedan. Det stärker bilden av att samtiden i sina uttryck strävar efter att vara något annat än nutida.

Den här trenden för en del gott med sig, inom både mode och politik. Läget borde också skapa goda förutsättningar för ett vuxet debattklimat.

Men vurmen för det familjära har fått en baksida. Exempelvis skapar modeindustrins tillbakablickande en konflikt med branschens invanda syfte, det vill säga att vara innovativa för att driva utveckling. Designers kreationer på modeveckor brukar vara skapade för att ta publiken utanför komfortzonen. Det utsätts dock en del ogärna för idag, inom både mode och politik. Istället vill många lindas in i komfortzoner och det höjs krav på triggervarningar. Intryck som är för gamla eller nya riskerar att inte passa in i mittenfåran.

För att använda begreppen ifrån Stockholms Auktionsverk är trenden att göra uppror mot det klassiska för att skapa en illusion av rörelse utanför komfortzonen, omfamna det moderna och avfärda det nutida. Det liknar ett enda stort tonårsuppror. Kanske är det inte konstigt att det i världens modernaste land saknas vuxna i den politiska debatten.