Liberala lipsillar
Han gestaltades av den numera döde skådespelaren Ron Silver och ledde kampanjen för president Bartlets återval i tv-serien Vita huset. Ingen som sett honom kan glömma honom. Rakknivskarpa drag, otäckt litet skägg och en egenartad frasering; han låter som om han skulle kunna vika papperssvalor med tungspetsen.
Hans uppgift är inte den lättaste. President Bartlet har dolt sin MS-diagnos för väljarna och hans medarbetare har löpt gatlopp mellan kongressförhören. Opinionssiffrorna är nere vid fotknölarna. Men Bruno Gianelli är ett fullblodsproffs, och är trött på att se demokraterna sjabbla bort sina valsegrar.
Jag tänkte extra mycket på honom när jag kom in på ett mig närstående bokförlag, och i receptionen möttes av en skylt som löd: ”When they go low, we go high.” Under citatet stod namnet på dess upphovskvinna, USA:s förra första dam, Michelle Obama.
Jag fick lust att plocka upp en spritpenna och göra ett tillägg: ”…och förlorar valet”.
Det finns en seglivad fördom i USA om att demokraterna har de skarpaste intellekten, men att de gång på gång lyckas snubbla på sina egna skosnören och förlora presidentval som såg kassaskåpssäkra ut.
Alla som sett amerikanska filmer och tv-serier på temat känner igen den ikoniska scenen där någon Bruno Gianelli lägger fram en kampanjstrategi, men kandidaten gör en grimas och säger att han eller hon inte vill ägna sig åt ”negativt kampanjande”.
Kandidaten är demokrat, i tio fall av tio. Förklaringen är enkel. För en republikan vore det inget dilemma. Åtminstone inte för Hollywoods bild av republikaner. De vill vinna valet, kosta vad det kosta vill.
Och ibland överträffar verkligheten dikten. Jag såg en dokumentär om valet 1988, mellan George Bush den äldre och Michael Dukakis. Den genomsympatiske demokraten Dukakis ledde länge i opinionsundersökningarna. Men sen gjorde Bruno Gianelli entré i Bushkampanjen och kavlade upp ärmarna.
Ett av huvudmålen var att utmåla Dukakis som mjäkig mot brottslingar; ett beprövat framgångsrecept i amerikansk politik. Republikanerna grävde fram ett ruggigt fall där den morddömde William Horton hade fått något slags frigång i ett mjäkigt rehabiliteringsprogram. Han underlät att återvända till fängelset och gjorde sig skyldig till misshandel, rån och våldtäkt innan han kunde låsas in igen. Gianelli hade till all lycka hittat ett smaskigt foto av Horton, tapetserade halva USA med det och missade aldrig ett tillfälle att framhålla att Dukakis var guvernör i Massachusetts när Horton släpptes lös.
Slutdebatten är oförglömlig.
Debattledaren frågar Dukakis om han inte själv skulle vilja skicka en brottsling i galgen, om vederbörande hade våldtagit och mördat hans egen fru?
Närbild på Dukakis som harklar sig och svarar något styvnackat humanistiskt – eller mjäkigt, beroende på vem man frågar – om att han inte ens då skulle vilja se dödsstraffet tillämpas.
I samma ögonblick utbryter ett vilt jubel bakom republikanernas kulisser.
Folk kastar papper i luften och omfamnar varandra. För de vet att segern är deras.
Genom hela den demokratiska världen rullar en våg av något som jag skulle vilja kalla ”den liberala lipsilligheten”. Mörksens krafter tar makten i land efter land, och efteråt sitter renhjärtade liberaler och river sig i huvudet och undrar hur det gick till. De gick så high, så high när deras motståndare gick så low, så low. Var detta tacken?
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
De liberala lipsillarna tycks tro att världen är beskaffad så som mamma och pappa bedyrade dem när de var fem år och gick i kortbyxor. Spela rent och smutsa aldrig ner dig, så kommer du att bli rikligen belönad. Och under tiden naglar sig Trump fast vid Hillary Clintons eländiga e-postslarv, skriker högre och högre, LOCK HER UP, samtidigt som Trumps lista över solkigheter och direkta lagvidrigheter växer sig högre än Washingtonmonumentet.
Det lipsilliga liberala standardargumentet brukar gå ut på att populismen är en farlig smitta. Eller som Bruce Springsteen skaldat: ”poison snake bites you and you’re poison too”. Men om man vill hålla sig undan populism bör man fråga sig om man alls ska ägna sig åt politik. Enligt Wikipedia är populism ”ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ’folket’ och ’eliten’. Folket ses vanligen som bärare av ’sunt förnuft’.”
”Populism” är kort sagt ”de andra”. Dina meningsmotståndare som envisas med att förenkla komplicerade frågor och påstår sig företräda folket, och det sunda förnuftet.
Innan mörksens makter dragit ner den sista rullgardinen är det hög tid att lipsillarna inser att det finns tre alternativ att välja mellan: go high och förlora valet, go low och vinn detsamma eller go high på ett genialiskt och hittills oprövat sätt och håll tummarna för att det ska gå hem. Skyll bara inte på dina lågsinnade, populistiska motståndare om det inte gör det. Se också gärna till att ha Bruno Gianelli på din sida.
Journalist och författare.