Den franske filosofen och idéhisto­rikern Michel Foucaults möte med Uppsala universitet har genom åren givit upphov till många kommentarer och polemiker. Nu har händelserna också inspirerat till musikteater. Vansinnets historia sattes 2022 upp på Uppsala stadsteater och har nypremiär i augusti i år.

Foucault lockades av den prestigefyllda tjänsten i Sverige, men kanske framförallt av Uppsalas universitetsbibliotek, Carolina Rediviva och dess samlingar. Av betydelse för hans forskning om ”vansinnet” blev ”Bibliotheca Walleriana”, en stor boksamling bestående av bland annat äldre medicinhistorisk litteratur. År 1955 hade den katalogiserats.

Studien Vansinnets historia under den klassiska epoken var tänkt att publiceras i Frankrike. Foucault hade 1954 slutit kontrakt på två böcker med det franska förlagshuset Éditions de la Table ronde. Men så beslöt han sig för att lägga fram den ena av dem – den om vansinnet – som en svensk doktorsavhandling. Varför? Det är väl inte helt klarlagt, men Gunnar Broberg hävdar i sin alltjämt grundläggande artikel ”Foucault i Uppsala” (Tvärsnitt 1985) att Foucault trodde att det skulle bli enklare att disputera i Sverige. Han presenterade sitt avhandlings­utkast för en idé- och lärdomshistoriker som hade för vana att frekventera Carolina: Sten Lindroth.

Lindroth talade franska efter ett år vid Sorbonne 1939. Han doktorerade 1943 och efterträdde 1957 idéhistorieämnets grundare, Johan Nordström, som professor i Uppsala. Samma år gör Foucault Lindroths bekantskap. De går ut på restaurang och diskuterar. Foucault visar sitt manuskript för Lindroth, en hög med tunt handskrivet papper, möjligen smörpapper, omkring 100–150 sidor. Det är lysande essäistik, meddelar Lindroth, som dock finner materialet spekulativt och stridande mot empiristiska traditioner.

Foucault skriver i ett svarsbrev till Lindroth: ”Ert brev var till stor nytta för mig för att komma till insikt om mitt arbetes brister och jag är er mycket tacksam för detta. Jag måste genast säga att mitt främs­ta misstag är att jag inte klargjort för er att det inte är frågan om ett ’stycke ur en bok’ utan endast om ett koncept, ett förs­ta utkast som jag hur som helst räknar med att omarbeta senare. Jag håller gärna med er om att stilen är odräglig (jag har bristen att inte spontant vara tydlig).”

Foucault reviderade sitt avhandlingsmanus flera gånger, men Lindroth bytte inte ståndpunkt. Det var poänglöst att doktorera i Sverige. Tyvärr har vi Lindroths version endast indirekt: dels via Foucault, dels via muntliga utsagor. Enligt Gunnar Broberg skall Lindroth ha erinrat sig ”sin bedrift med rätt stor belåtenhet”. Han berörde emellertid aldrig saken i skrift, ej heller i sin historik över Uppsala universitet (1976). Hans brev till Foucault har tyvärr gått förlorat. (Foucault var dålig på att spara brev.)

Den Lindrothska kritiken bidrog till att Foucault lämnade landet tidigare än planerat för en lektorsbefattning i Warszawa. Han hade rest från Frankrike för ett ”friare” och mer jämlikt Sverige. Uppsala­vistelsen förefaller dock ha bjudit på blandade upplevelser. Den berömde franske religionshistorikern Georges Dumézil, mannen som rekommenderat den unge Foucault till lektoratet, skriver apropå Uppsalaåren: ”Han var, kort sagt, en lycklig människa.” Men vistelsen var också påfrestande – det var mörkt, kallt och människorna reserverade. Foucault skriver galghumoristiskt till sin bror att antalet studenter nog kommer att sjunka till vintern när självmorden tilltar …

Foucaults avskedsföreläsning på Maison de France var enligt den svenska kollegan, lingvisten Göran Hammarström, oväntad. Foucault gick till rasande angrepp mot svenskt universitets- och kulturliv. De historiska studierna handlar om att redan kända fakta rekonstrueras och fotnoter kopieras. Men inget av värde yttras.

Det har mer än en gång gjorts en poäng av denna historia. Från liberalen Carl Rudbeck till marxisten Jan Myrdal får incidenten Foucault-Lindroth illustrera svensk provinsialism. Rudbeck skrev 1985 i Svenska Dagbladet om en ”metodologisk konservatism” och ”institutionaliserad nationalism” i svensk humaniora, attityder som ”aldrig bättre exemplifierats än genom den i Sverige så uppburne Sten Lindroths vägran att godta Michel Foucaults Histoire­ de la Folie som doktorsavhandling vid Uppsala universitet”. Foucaults förste levnadstecknare, Didier Eribon, ger i den 1991 på svenska utgivna Michel Foucault (1926–1984) en mer balanserad bild, men drar likväl slutsatsen att Sten Lindroth var ”en äkta positivist” som inte förstod den geniale Foucualt.

Uppvisade Lindroth en svensk inskränkthet och fyrkantig positivism? Det är inte så hans idéhistoriska lärjungar beskriver hans forskning och författarskap – eller minns honom som lärare. Vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr påpekade apropå Carl Rudbecks angrepp: ”Lärdomshistoriker vet, om några, att god vetenskap är internationell.” Även författaren och litteraturhistorikern Sven Delblanc avfärdade Rudbecks idé om en lärdomshistorisk provinsialism. Lindroth arbetade alltid internationellt.

Anklagelsepunkten om positivism är olycklig. Det är klart, hade Foucault försökt disputera i filosofi i Uppsala, där den analytiska filosofin och dess företrädare Ingemar Hedenius och Konrad Marc-Wogau härskade, så hade det troligen varit kört från början. Men så såg det inte ut i idé- och lärdomshistoria. I essän ”Om lärdomshistoria” (i Fru Lusta och Fru Dygd, 1957) skriver Lindroth: ”Historia är humanism, ständiga övningar i människokunskap eller bör åtminstone vara det.”

För Lindroth var människorna – tänkarna och vetenskapsmännen – bakom lärdomshistoriens tankebyggnader nästan lika viktiga som själva tankegodset. Lindroth ger ett vältaligt försvar för förståelse och inlevelse inom modern historieforskning. Själv odlade han en suggestiv litterär stil och gav ut flera essäsamlingar som torde ha intresserat Foucault om han tagit sig tid att lära sig det svenska språket. Lindroth vänder sig explicit mot all provinsialism: de vetenskapliga idéerna har inget fosterland! Mer rättvisande än ”positivism” är att säga att Lindroth var starkt materialbunden, källkritisk och tveksam inför teorier och metoder.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Om lindroth som lärare och handledare har lärjungarna vittnat. Tore Frängsmyr talar om en i princip obefintlig handledning, men också om ”en inspirerande lärare och föreläsare”. Karin Johannisson minns att Sten Lindroth var ”stenhård som handledare”; hon fick ingen som helst hjälp. Men Johannisson skriver också att hon ”uppskattade honom väldigt mycket för den energi och den inlevelse han förmedlade. Och att han också gick igenom ens manus. Hade man skrivit någonting så gick han igenom det minutiöst.” Vi kan alltså anta att Lindroth läste Foucaults avhandlingsutkast noga. Och därefter sade sin ärliga mening. Foucault disputerade i vetenskapshistoria vid Sorbonne. Men det tog sin tid. Han refuserades i Frankrike av anrika Gallimard. Till slut, 1961, accepterade den inflytelserike vetenskapshistorikern George Canguilhem Foucaults doktorsavhandling.

Lindroth och Foucault förenades i kärleken till stilen och essän. Men Lindroth var humanist, Foucault antihumanist. Lindroth satte människan i centrum, Foucault strukturen. Lindroth var upplysningsman, Foucault upplysningsprojektets vedersakare.

Intressant nog ansåg Foucault att den svenska erfarenheten bidrog till hans strukturalistiska hållning. I BLM 1968 förklarade han: ”Sverige uppenbarar i sitt lugn en nästan fulländad värld där man upptäcker att människan inte längre är nödvändig. Och jag undrar om det kanske inte är i Sverige som jag började formulera den här fruktansvärda antihumanismen som man, kanske med viss överdrift, karaktäriserar mig med.”

Det kan tilläggas att den världsberömde franske tänkarens aktier inte är i stigande, vare sig bland historiker eller i den intellektuella vänstern. Ett dråpslag kom 2021 med Mitchell Deans och Daniel Zamoras The Last Man Takes LSD. Foucault and the End of Revolution. I den sene Foucaults skrifter påvisas klara sympatier för amoraliska nyliberala doktriner.