Se här en tvåtusen år gammal triggervarning, om än skriven i offensivt självförsvar. Och han visste väl också vad han pratade om, den gode Martialis:

”Varje illvillig interpret skall hålla tassarna borta från de harmlösa skämten i mina epigram, liksom han skall låta bli att omarbeta dem. Den som vill demonstrera sin egen talang med hjälp av någon annans bok, agerar skurkaktigt.

Om någon ändå skulle vara så affekterat pryd att man enligt honom inte får nämna saker vid deras rätta namn, då kan han nöja sig med den här lilla episteln, eller ännu hellre blott med boktiteln.”

Även i antikens Rom fanns det bigotta moralväktare som behövde varnas in­nan den satiriske epigramdiktaren med trium­ferande glatt humör satte igång med att skalda om den eviga stadens sodomiter, horbockar och pilska kjoltyg, om Diodorus podager och Saufeias slokande fettvalkar. Diktandet skedde förstås inte helt utan knorr från den skymfade omgivningen, men ”cancellerad” av populasen blev han inte, låt vara tillfälligt offer för censur. I övrigt visste det romerska kejsardömet att uppskatta sina vitterlekare.

Benägenheten att värdera och ta mått på litteraturens ”nytta” respektive ”skada” är lika tidlös som fåfänglig, och i århundraden har det skrivits mycket dravel (och läsvärt) om detta. Den fria litteraturens suveränitet och överskridanden av moraliska, religiösa eller språkliga gränser har av olika typer av samhällskrafter gärna betraktats och dömts ut som något skadligt, allt beroende på för stunden rådande normer och dekret. Men att denna ”onda” litteratur tystas, förbjuds och placeras i giftskåp är ju inte en följd av någon naturlag, hur obscen, sedeslös eller förgriplig den än bedöms vara.

Vad vore väl renässansens litteratur utan den grovkornige frifräsaren Rabelais fantasmagoriska och groteska böcker om Gargantua och Pantagruel? Och hur hade den lyriska modernismen sett ut om Charles Baudelaire aldrig hade skrivit sin ”otuktiga” Det ondas blommor? Eller för all del vår egen samtidslitteratur utan banbrytande och motsträviga figurer som, låt säga en Michel Houelle­becq eller Christian­ Kracht, vilkas litterära verk redan kan betecknas som moderna klassiker.

Numera självklara inslag i den västerländska litteraturen har gett upphov till tumult och protester och inte sällan varit föremål för anklagelser, åtal och fällande domar. Men livet är som bekant lika kort som konsten är lång, vilket hittills lyckligtvis inneburit att världslitteraturen till syvende och sist alltid stått som oövervinnerlig segrare över den bildstormande förstörelsens högst tillfälliga reglemente.

Om vissa bullrigt indignerade åsiktsgrupper fått bestämma, skulle en hel hop litteraturhistoriska och moderna verk av bestående värde ha riskerat att bli beslagtagna, utgallrade eller rentav förbjudna, alternativt blivit tilldelade en ”känslighetsläsare” som med språkpolitisk plikttrogenhet föreslagit ändringar eller avlägsnanden av ”stötande” och ”kränkande” innehåll.

En gemen överdrift? Kanske det. Men bara impulsen att ställa frågan är illavarslande nog. Sedan något decennium tillbaka har vi ju med jämna mellanrum påmints om att det självutnämnda censorskapet lever och frodas i all välmåga, vilket väl ändå får betecknas som en högst opassande strategi för värnandet om det fria ordet. Men så kan det ju gå om man tycker litet mycket och läser mycket litet.

Mot denna snäva och ofta moralistiskt instrumentella syn på litteraturen står förvisso en kontingent opponenter – intellektuella, akademiker, konstnärer, författare och folk i allmänhet – till vilka tyska Melanie Möller, klassisk filolog och latinist vid Freie Universität i Berlin, utan tvekan hör. ”Cancelleringens olidliga lätthet”, lyder introduktionskapitlets rubrik i hennes nyligen utgivna stridsskrift Der entmündigte Leser (Den omyndigförklarade läsaren), med underrubriken ”För litteraturens frihet”. Hon travesterar genast vidare och inleder boken med att ”det går ett spöke genom litteratur- och kulturområdet”, och syftar – eller med stilistiskt skarpladdade vapen snarare siktar – på just utövandet av nutida fenomen som cancelkultur, wokeness och så kallade sensitivity readings.

Numera har de här företeelserna på sina håll en självklar plats i den av kulturpolitisk och akademisk aktivism genljudande korridorer. Med andra ord, och för att fullfölja nyspråksharangen, bryter sig en uppenbart stridslysten och hängiven Möller in i de safe spaces för känsliga vuxna själar som utgör platsen för den puritanska ivern att bearbeta litteraturhistorien genom egenrättfärdiga upprensningar i bokhyllorna, bannlysningar av klassiker i skolors läroplaner och inskränkningar av omstridda benämningar och begrepp. Allt förstås utfört i de goda intentionernas oantastliga namn.

För närvarande är väl de här aktiviteterna som mest utbredda i den anglosaxiska universitetsvärlden, men de förekommer som bekant även på andra håll, också i Sverige och Tyskland. Exemplen på övergrepp mot litteraturen i historien är hur som helst otaliga, skriver Möller, och ”tyvärr har det alltid funnits ’omyndigförklarare’ av läsare och lyssnare, de är till och med äldre än Sokrates. Och det är uppenbart att vi fortfarande inte har lärt oss någonting.”

Möller kommer inte direkt med några omvälvande nya perspektiv på kritiken mot de krafter som hellre river upp himmel och jord för enstaka ”triggerord” än fördjupar sin läsning, men hon har ju hur rätt som helst när hon påtalar det elementära: ”För att kunna tala om litteratur måste man först ha tillägnat sig den.” I övrigt känns hennes stundom något ensidiga argumentation i sakfrågorna igen från många andra antiwoke-röster. Men vad Möller möjligen förlorar i nyansering, vinner hon i glöd och retorisk slagfärdighet. För att erinra sina läsare om att böcker är farliga, att de sårar och provocerar – ”så har det varit i alla tider, och det är helt i sin ordning” – kastar hon in sin till bensindunk kamouflerade försvarsskrift i de överideologiskt rättvisemärkta och klåfingriga språkpolisernas braskamin.

Som väl är består Möllers kompletterande tändvätska av en på det hela taget entusiasmerande mix av lärdom, humor, ironi och intelligens, även om hon också har en tendens att ibland falla in i just det affekterade tonläge som hon gärna beskyller den harmsna fienden för. I tyska medier har hon också fått utstå en hel del kritik för sin konfrontativa stil och stundom tendentiösa resonemang, också av dem som i sak och i stort är enig med henne. Men visst kan det ibland vara svårt att hålla huvudet kallt, i synnerhet när ”akademiskt institutionaliserade aktivister” har föresatt sig att under den postkoloniala kritikens flagg göra förnämliga, ibland millenniegamla, verk i litteraturhistorien ”rättvisare” och mer ”diversifierade”.

Den här sortens krav på ingrepp i den kanoniska litteraturen irriterar Möller i särskilt hög grad när de kommer inifrån hennes eget forskningsfält, den grekiska och romerska antiken. Där höjs det, menar hon, uppbragta röster för att i litteraturhistoriska diskurser ändra fokus från text till kontext och lägga särskild vikt vid den ”misshagliga” antikens ”kvinno- och främlingsfientliga slavsamhällen”.

Populärt

Beowulf är ett diktverk – inte en historiebok

Det medeltida eposet Beowulf bjuder på magnifik ordkonst och underhållning. Men knappast någon information om Sveriges historia.

Lars Lönnroth Kultur 2025 2

Ja, hur hantera gamla diktande gubbars ”manliga blick” eller de antika statsskickens demokratiska underskott? Ett rimligt förslag vore väl att helt enkelt bevara texterna som de är och låta den myndigförklarade läsaren hantera sina tankar, känslor och reflektioner alldeles på egen hand vartefter de dyker upp. Den som vill förfasa sig över innehållet och språkbruket i en litterär text – grova tillmälen, skabrösa skildringar, xenofobiska utfall – är ju i sin fulla rätt att göra så. Det är ju det som är det fina i den här beklagligt omstridda kråksången: att litteraturen väcker alla möjliga sentiment till liv och att inget av dem är otillåtet.

Underskatta inte den vanlige läsaren, lyder ett av Möllers återkommande uppmaningar. ”I konstnärliga frågor får det inte finnas några restriktioner. Den som desarmerar litterära texter omyndigförklarar läsarna – som är klipskare än man tror.” Bort med pekpinnarna alltså! Vad Möller saknar är en lidelsefull kamp för litteraturens autonomi, och hon ropar efter dem som är beredda att skydda detta oberoende som vore det en ”hotad minoritet”.

Dessa efterfrågade försvarare finns som sagt redan – Möller är inte fullt så övergiven i sin strid som hon ibland låter påskina – men leden är måhända inte tillräckligt slutna och fasta.

Så går hon från skymford till handling och rycker med sig läsaren på en vindlande rundvandring i censurens och de moraliska påbudens litteraturhistoria. Och för att tydliggöra de obrutna linjerna mellan då och nu parar hon i bokens tio kapitel ihop en antik och en modernare författare, med intentionen att låta de omstridda verkens receptionshistoriska öden belysa varandra: en Catullus–Casanova, Aristofanes–Shakespeare eller en Euripides–Annie Ernaux. Och här, genom att kombinera sina grundliga analyser av de utvalda världsdiktarnas texter med den politiskt och moraliskt betingade övervakning och förbudsiver som drabbat desamma genom seklernas lopp, kommer en bevandrad Möller med sin heliga vrede som mest till sin rätt.

Hennes förhoppning – och gissningsvis en hel del andras – är väl i sammanhanget att få så många som möjligt att förstå det fundamentala i Catullus följande lilla tumregel: ”Visst, en diktare bör helst vara syndfri själv; med dikterna är det annorlunda.”