Litteraturhistorikern George Steiner har under lång tid konsekvent återkommit till de stora frågorna och den stora konsten. I debutboken Tolstoy or Dostoevsky (1959) hävdar han att de två ryssarna är de största romanförfattare som någonsin har existerat. Att de var verksamma ungefär samtidigt, i samma land, skapade en närmast unik situation, ingen av Shakespeares samtida dramatiker kunde jämföras med honom.

Steiner menar dessutom att ryssarna är tydliga kontraster, i många avseenden varandras motsatser. Tolstoj arbetade i en episk tradition, med rötterna hos Homeros, medan Dostojevskij påverkades av dramatiker som Shakespeare, som Tolstoj däremot angrep. Dostojevskij skrev om staden, Tolstoj om landet. Dostojevskijs tid var natten, Tolstojs dagen. Dostojevskij lyfte fram det irrationella hos människan, medan Tolstoj var rationalist. Tolstoj blev nationalförfattare i Sovjetunionen, medan Dostojevskij var betydligt mer svårsmält för bolsjevikerna (även om hans nationalism var användbar under andra världskriget).

Nyligen kom en bok där journalisten Laure Adler samtalar med Steiner, A long Saturday (i översättning från franska av Teresa Lavender Fagan, University of Chicago Press). För den som har läst Steiners verk tillför intervjuerna väl inte så mycket nytt. Men det är behaglig läsning och boken kan fungera som en introduktion till hans författarskap.

Steiner uttalar sig gärna om de mest skilda ämnen. Den som läser hans böcker eller artiklar häpnar över hans bildning och mångsidighet. Det är inte alltid en fördel, texterna kan bli tunglästa och det kan bli för mycket namedropping, författarskapet kan framstå som splittrat. Men det finns några teman som återkommer i hans verk och som höjer intensiteten i texterna.

En av hans käpphästar är den avgörande skillnaden mellan litteratur och kritik. Ingen skulle välja att skriva en begåvad analys av Dostojevskij om han kunde skriva en sida av Bröderna Karamasov, menar Steiner. Varför skulle man kommentera andras diktverk om man kunde skapa levande människor av det slag som finns i de stora romanerna? Och varför skall man alls läsa texter om klassikerna när man kan läsa klassikerna själva? Steiner har återkommit till dessa frågor på ett sätt som kan framstå som masochistiskt med tanke på hans egen inriktning. I boken Real Presences (1989) fantiserar han om en idealstat. Medan Platon körde ut diktarna från sin stat, vill Steiner istället driva ut kritikerna.

Steiners inställning bottnar i hans närmast religiösa vördnad för de stora litterära, musikaliska och filosofiska mästerverken. Redan i första meningen i debutboken Tolstoy or Dostoevsky skriver han: ”Literary criticism should arise out of a debt of love.” Steiner konstaterar att ett viktigt författarskap skakar om oss, förändrar oss, gör att vi ser omvärlden med nya ögon. Han har, förvisso tillspetsat, hävdat att den som läser Kafkas Förvandlingen utan att oroligt titta sig i spegeln kan betraktas som illitterat.

Samtidigt som Steiner vördar den stora litteraturen har han vågat ställa frågan om vi alls blir bättre av att läsa den. Det visade sig vara fullt möjligt att älska Rilke och samtidigt arbeta i ett koncentrationsläger. Många stora konstnärer och intellektuella har stött totalitära regimer. Kan det vara så att vi berörs så starkt av Cordelias lidande i Kung Lear, eller av Anna Kareninas öde, att vi inte hör skriken från gatan? Det är kanske den fråga som oftast återkommer hos Steiner.

När han skrev sin första bok var han påverkad av den marxistiske filosofen och litteraturhistorikern Georg Lukács. Lukács skrev lysande essäer om Tolstoj och Balzac men var också en medlöpare till Josef Stalin. Steiner har även tagit avgörande intryck av Martin Heideggers filosofi, som han publicerade en intressant monografi om 1978 (svensk översättning av William Fovet 1997). Steiner tar där upp Heideggers relation till nazismen och konstaterar: ”Det är en dåligt bevarad hemlighet att världsfrånvända intellektuella och människor som lever sina liv instängda i ord och texter kan uppleva förförelsen av våldsamma politiska förslag med en speciell intensitet, särskilt då det gäller sådant våld som inte fysiskt rör dem själva.”

Steiner menar att det mest allvarliga inte är att Heidegger var medlem av nazistpartiet eller att han som rektor för Freiburgs universitet 1933–34 hyllade Hitler. Det är istället hans nästan totala tystnad efter kriget om Förintelsen. (Heidegger dog först 1976.)

I boken The Poetry of Thought. From Hellenism to Celan (2011) skriver Steiner om den känsliga och komplicerade relationen mellan Heidegger och den judiske poeten Paul Celan. Celans föräldrar mördades av nazisterna och i sin epokgörande lyrik försökte han skildra det ofattbara. Dikterna blev alltmer kryptiska och i sin brottning med det tyska språket tog han avgörande intryck av Heideggers prosa, och Heidegger intresserade sig också för hans poesi.

Celan är en annan av Steiners husgudar, som han bidragit till att introducera för den engelskspråkiga publiken. I Real Presences beskriver Steiner hur han en gång skulle byta tåg i Frankfurt. För att få tiden att gå besökte han en bokhandel. Han bläddrade på måfå i en diktsamling av en poet han inte hade läst tidigare och blev alldeles tagen. ”I do not now recall whether I caught the intended train, but Paul Celan has never left me.”

Sedan 1980-talet har debatten om Heideggers förhållande till nazismen varit intensiv, och allt mer komprometterande material har kommit fram. Steiner har ofta skrivit om detta, men hans grundläggande inställning till Heideggers filosofi har inte ändrats. I intervjun med Adler säger han: ”He’s a titan of philosophy. A giant. A nasty giant. I can’t imagine twentieth century thought […] without Heidegger, he’s by far the greatest of them all.”

Att Steiner hela tiden har återkommit till förhållandet mellan kultur och totalitarism har personliga orsaker, som han berör i essän ”En sorts överlevande”. Steiner, som är jude, föddes 1929 i Paris, hans föräldrar hade flyttat från Wien några år tidigare. Många av hans klasskamrater och barndomsvänner föll offer för nazisterna. Han konstaterar att han inte bokstavligen är en överlevande eftersom hans föräldrar i tid lämnade Europa, familjen kom 1940 till USA:

Alltså råkade jag inte vara där när namnen ropades upp. Jag slapp stå på torget tillsammans med de andra barnen, dem som jag vuxit upp med. Eller se min far och mor försvinna när tågdörrarna slogs upp. Men i en annan betydelse är jag en överlevande, och inte oskadad. Om jag ofta tappar kontakten med min egen generation […] beror det i så fall på att de europeiska händelsernas mörka mysterium för mig är oskiljaktigt från min egen identitet. Just därför att jag inte var där, därför att en lycklig tillfällighet strök mitt namn från listan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Texten ingår i essäsamlingen Språket och tystnaden. Den svenska utgåvan, som översattes av Caj Lundgren 1971, innehåller ungefär hälften av det engelska originalet Language and Silence. Genom det stränga urvalet har den svenska boken fått en större koncentration än originalet, vilket inte är någon nackdel. Boken är förmodligen den bästa introduktionen till Steiners författarskap.

Bland essäerna i boken ingår också ”Det ihåliga undret”, där Steiner driver tesen att det tyska språket har tagit allvarlig skada av det nazistiska missbruket. Han tog senare delvis avstånd från texten efter att bland andra Celan och Günter Grass visat den tyska litteraturens fortsatta vitalitet.

Steiners brokiga bakgrund har också medfört att han, enligt egen uppgift, är exakt lika bra på engelska, tyska och franska, han har inte ett modersmål utan tre. Det ligger bakom hans stora intresse för språk och översättningar, som visar sig i boken After Babel (1975). Där ställer han frågan varför det existerar så många språk i världen, vilket kan tyckas vara opraktiskt. Steiners svar är att varje språk är unikt. ”Every language opens a window onto a new World”, heter ett av kapitlen i Laure Adlers intervjubok. Ett språk innehåller inte bara ord för konkreta fakta, utan präglas också av användarnas drömmar, fantasier, myter och förhoppningar.

I after babel omtolkar Steiner den bibliska berättelsen om Babels torn. Istället för att uppfatta mängden språk som en bestraffning ser han det som en gåva från Gud.