Under Godahoppsuddens klara natthimmel riktade sir John Herschel sina avancerade teleskop mot rymden. Han sökte efter dubbelstjärnor och ko­meter, stjärnhopar och nebulosor. Speciellt intresserad var han av de magellanska molnen, två oregelbundna dvärggalaxer som kunde observeras från södra halvklotet.

Många väntade med spänning på resultaten av hans undersökningar. I augusti 1835, när den berömde astronomen hade befunnit sig i Sydafrika i ett år, meddelade tidningen The New York Sun att han hade riktat om teleskopen från yttre rymden till månen och gjort fantastiska upptäckter. Artiklarna om Herschels fynd väckte uppmärksamhet världen över. The New York Suns försäljningssiffror rusade i höjden. Drygt 20 år senare kom texterna ut i bokform. Titeln på det gulnade omslaget sätter tankarna i gungning: The moon hoax; or, a discovery that the moon has a vast population of human beings.

Månens floder, grottor, sjöar – allt detta och mycket mer beskrevs i detalj i The New York Suns texter och litografier. Månens invånare sades vara märkliga bävrar och getter och andra djur, tempelbyggande män med fladdermusvingar och mängder av vanligt folk.

”Lämnar vi vår hemplanet så kommer våra mindre goda egenskaper antagligen att följa med.”

Naturligtvis hade John Herschel inte sett något av detta i sitt teleskop. Allt var hopdiktat utan hans kännedom. Men även sedan bluffen uppdagats fortsatte ”the moon hoax” att fascinera. Alternativa fakta är med andra ord inget nytt. The New York Suns artiklar om Herschels upptäckter var sin tids deep fake.

De flesta missade att Richard Adams Lockes texter i The Sun också var avsiktlig riktad satir. Den drev med samtida föreställningar om att det kunde finns en mångfald av världar ute i kosmos, bebodda som vår. Idén har odlats sedan antiken och förblir livskraftig idag. Det känns osannolikt, i ett enormt universum med hundratusentals galaxer, att vi skulle vara ensamma.

På 1800-talet propagerades världarnas mångfald bland annat av John Herschels far, astronomen William Herschel, och av prästen och amatörastronomen Thomas Dick. Det var specifikt Dick som Locke gav sig på.

Dick hade utvecklat en teologi som inte stod i strid med naturvetenskapen – och han predikade i kyrkan om att månen kunde ha atmosfär, vulkanisk aktivitet och tropisk vegetation.

Locke drev med utopierna. På något vis känns det uppfriskande. Rymdfart uppfattas alltför ofta som ett sätt att optimera själva människan. I rymden blir vi fredligare, klokare, bättre. Vi drabbas av the overview effect som får oss att inse att vi alla hör ihop på en bräcklig liten blå boll i rymden. Eller?

Jag är skeptisk. Lämnar vi vår hemplanet så kommer våra mind­re goda egenskaper antagligen att följa med. Satiriska sf-författare vet det. De fokuserar på den mänskliga naturens avigsidor, i en fiktiv rymdvärld som speglar vår verklighet här och nu.

Till mästarna i genren hör polacken Stanisław Lem. När han 75 år gammal avled år 2006 hade han bland mycket annat publicerat romanen Solaris som filmatiserats tre gånger, och de dråpliga Stjärndagböckerna.

Solaris är en berättelse med existentiella bråddjup om en planet där tankar blir verklighet. Novellsamlingen Stjärndagböckerna, i kontrast, är närmast sf-slapstick. I en av novellerna skildras ett höggradigt misslyckat försök att optimera historien. ”Samhällsskicket är reglerat, klimatet likaså; på 2600-talet som jag kommer ifrån är allt på jorden så bra att det inte kan bli bättre, men det är ändå en sak som inte lämnar oss någon ro, nämligen historien.”

Därför måste den ärrade rymdagenten Ijon Tichy forsla sig till framtiden och bli chef för projektet TEOHIHY, Telekronisk optimering av historien på hyperdator. Det kan förstås bara ta en ände med förskräckelse.

I Stjärndagböckerna avslöjas allt om mänsklighetens historia. Vi får veta vilka som egentligen ligger bakom hela eländet – TEOHIHY:s klantiga tidsresenärer, förstås. Exposed! Hieronymus Boschs bisarra målningar, Platon och Aristoteles och mycket annat vävs in i en högoktanig satir som gör upp med kommunismens destruktiva världsförbättrande, men också med mänsklig klåfingrighet mer i allmänhet.

Allvarligare kan det bli när sf fungerar som profetia. I sin roman Från jorden till månen från 1865 föregrep Jules Verne de bemannade månfärderna som människan genomförde hundra år senare. I romanen skjuter en handfull äventyrare iväg sig till månen med kanon. Vad Verne siar om – och han är medveten om det – är inte bara rymdfärder. Det är också nittonhundratalets långdistansmissiler.

Månfärden i Jules Vernes roman arrangeras av The Gun Club, där man bara får vara med om man uppfunnit eller förbättrat en kanon. Bilden av Jules Verne som de tekniska rymdframstegens hovskald får en svår törn om man faktiskt läser Från jorden till månen. Liksom så många andra sf-författare riktar han en satirisk udd mot sin tids gryende högteknologi, främst då den alltmer tekniskt avancerade krigföringen, och liksom Stanisław Lem är han i detta hysteriskt rolig.

Jules Vernes sammankopplingar av militarism och rymdfart pekar spikrakt framåt mot Wernher von Braun, mannen bakom både Hitlers V2-raketer mot London och Apolloastronauternas Saturn 5-raket.

Vid fyrtiotalets början var Tyskland på väg att utveckla en rymdfärjeaktig långdistansmissil, Silbervogel, avsedd för attacker mot USA. När von Braun några år senare förstod att andra världskriget var förlorat för Tysklands del sände han ut sin bror på cykel för att möta de amerikanska trupperna och meddela att han överlämnade sig själv och sin spjutspetskompetens. Ett decennium senare var han stjärna hos Walt Disney.

För miljoner tevetittare presenterade den stilige von Braun sina drömda framtida rymdstationer som om de redan var verklighet. Hans 1950-talsvision av en jättelik mänsklig bosättning i rymden materialiserades så småningom, men bara på film. I 2001 – a space Odyssey från 1968, valsar hans hjulformade rymdstation fram genom kosmos till tonerna av Richard Strauss.

von Braun har lämnat fler spår i populärkulturen. Professor Kalkyls raket i Månen tur och retur har slående likheter med von Brauns V2-raket. De klassiska seriealbumen om Tintins månfärd publicerades i början av 1950-talet (på svenska kom de 1969, i samband med den första bemannade månlandningen). De är den mest profetiskt realistiska sf om månfärder som jag känner till. Bortsett från just raketen.

von Braun sägs i början av 1960-talet ha varit fixerad vid idén att en bemannad raket skulle åka ända till månen, som i Tintin-albumen. Andra förstod bättre. Visst behövdes en extremt stark raket för att få upp Apollo-farkosten ur atmosfären. Men att fara hela vägen till månen med raket vore bara livsfarligt och dumt.

Istället utnyttjades himlakropparnas egen dragningskraft för att tyst och bränslesnålt forsla de nätta Apollofarkosterna mellan jord och måne. En landare, en servicemodul och en trång kommandoenhet där besättningen åt, sov och navigerade – det var i princip allt som behövdes.

Ingen science fiction-författare hade förutspått det, vad jag vet. Plötsligt händer det: verkligheten överträffar dikten.

Långt tidigare, två år innan Locke år 1859 publicerade sin månbluff i bokform, föddes Konstantin Tsiolkovskij. Han var en självlärd döv särling som tillbringade större delen av sitt liv i en liten timmerstuga tjugo mil från Moskva. Idag betraktas han som rymdflygets tekniska, vetenskapliga och filosofiska urfader.

Redan i tonåren, inspirerad av Jules Verne, började han begrunda möjligheterna för människor att lämna jorden. Han utvecklade sina tekniska och vetenskapliga teorier för att komplettera den filosofiska aspekten av människor i rymden. Hur skulle de trivas ombord på rymdstationerna han föreställde sig, i slutna biologiska system med slussar mellan besättningens liv och rymdens mördande tomhet?

Bra, trodde Tsiolkovskij. Han tillhör rymdfartens mest realistiska utopiker. Fysikaliskt tänkte han ut sådant som ännu inte kunde konstrueras. Han var kort sagt långt före sin tid.

I sf-ikonen Ray Bradburys böcker däremot är människans liv som rymdvarelse sällan muntert. Jag grät när jag som barn läste novellen Det eviga regnets dag om livet på Venus, en planet där det i Bradburys fiktion regnar oavbrutet – utom en enda dag vart sjunde år. Då får kolonisterna se solen för en kort stund, men elaka kamrater berövar en liten flicka denna ljusglimt genom att låsa in henne i en skrubb.

I en annan Bradburyberättelse kommer människor till Mars, underkuvar omedelbart urinnevånarna och börjar skräpa ner. Det är ingen satir, det finns ingen plats för skratt, allt är bara sorgligt. Vart människan än far, följer hennes mörkersida med henne. Även robotar och AI blir bärare av våra tillkortakommanden och problem. Ett återkommande tema i rymdberättelser.

Ro botikens tre lagar är välkända och gäller både på jorden och i rymden. För det första får en robot inte skada en människa eller genom passivitet tillåta att en människa skadas. För det andra måste robotar lyda människors order, utom när dessa strider mot den första lagen. För det tredje måste en robot skydda sin egen existens så länge det inte strider mot första eller andra lagen.

Så synd bara, i en tid när allt fler robotar utför alltmer avancerade uppgifter och AI utvecklas i galopperande hastighet, att dessa juridiska principer inte finns på riktigt.

De formulerades på 1940-talet i amerikanen Isaac Asimovs Jag, robot-fiktion. Onekligen har de påverkat verklighetens etiska resonemang om robotisering – en verklighet som dock tycks skena så snabbt att lagstiftningen som skulle behöva tygla den inte hinner ikapp.

Kan en AI betraktas som ansvarig för sina handlingar? Kan den därmed ställas inför rätta? Om inte, vem ansvarar för brott som en AI begår? Frågor som dessa behöver svar, gärna snart. Men människans teknologiska förmågor tycks mer utvecklade än hennes förnuft. Asimov var en bistert profetisk sf-författare, som inte bara förutsåg robotikens framtida dilemman. Tidigt varnade han också för det postfaktiska samhället.

I en debattartikel 1980, nästan 40 år innan Donald Trump valdes till president, anklagade Isaac Asimov sitt hemland för att sedan lång tid odla en ”okunnighetens kult”. Demokrati, skrev han, definieras i USA som att ”min okunskap är lika mycket värd som din kunskap”. Detta i ett land där läskunnigheten, det viktigaste verktyget för medborgare att hävda sig demokratiskt, urholkas alltmer.

”Lita inte på experterna!” har blivit de amerikanska medborgarnas slagord på folkbildningens bekostnad. Det leder till en alltmer utbredd vägran att ta in historiskt och vetenskapligt belagda fakta om sådant som vaccin, Förintelsen och månlandningar. Tusentals människor idag vägrar att ens gå med på att jorden är rund. De utbildade – även inom kyrkan – har vetat det i tusentals år. 200 år före vår tideräknings början beräknade astronomen Erathostenes jordens omkrets med en felmarginal på bara 64 mil. Kyrkan stred inte med Galilei om jordens form, utan om var i solsystemet jorden befinner sig.

Det blev en besk teologisk medicin att svälja att vår planet inte är solsystemets centrum, att jorden roterar kring solen istället för tvärtom. Men naturvetenskapens och trons världsbilder kan synkroniseras om man vill. Den bespottade prästen och stjärnskådaren Thomas Dick tillhör dem som bevisat det. Och teknikens hårda fakta samsas bra med poesins nebulösa rymddrömmar – i Tsiolkovskijs timmerstuga och von Brauns Disneyshower, i samhällskritiska sf-romaner och glittrande popsånger.

”Is there life on Mars?” Med de orden sjöng sig David Bowie in i mitt tolvåriga rymdhjärta. Det var tidigt sjuttiotal och människor hade nyligen landat på månen – en plats utan djungler, bävrar eller fladdermusmän. Det enda som fanns där var svart rymd, grå sten.

Så vi lyfte blicken ytterligare, spanade längre bort. Liv på Mars? När vi kommer dit får vi veta. Gissningsvis kommer människor att nå Mars under min livstid. Nasas program för framtidens bemannade färder till månen, Artemisprojektet, är i full gång. Inom några år förväntas människor vara tillbaka på vår närmaste himlakropp. Sedan blir månen en hub för vidare färder. Eller hur?

Säg att det är sant. Jag vill tro på budskapet i Star Trek – ”to boldly go where no one has gone before” – och på min barndoms tindrande ljusa sånger. ”There’s a starman waiting in the sky”, sjöng David Bowie. ”Moonage daydream, Space oddity” – för ett barn av rymdåldern går det inte att sluta lyssna. I sin existentiella och metafysiska tolkning av rymden är dessa sånger ett slags modernitetens psalmer. De formulerar en bön. Säg att det finns liv där ute i de magellanska molnen, på okända planeter i avlägsna stjärnhopar. Säg att månbluffaren Richard Adams Locke hade fel om världarnas mångfald. Säg att vi inte är ensamma.